Saker jag ogillar med metal

Det här inlägget har inspirerats av att jag är med i diverse hårdrocksgrupper på Facebook. Det är för det mesta intressant och roligt, men ibland är det ganska tröttande. Hårdrocken är den musik jag har närmast hjärtat, och den uppskattar jag, men det finns andra aspekter av metallivet som jag bara blir trött på. Jag vill också påpeka att detta är mina personliga åsikter och jag ser gärna en konstruktiv diskussion om detta.

Här kommer de:

1. Drickandet och hälso-ignoransen

Det är mycket viktigt att dricka inom hårdrocken. Så viktigt att vi kan lägga upp en bild på en random öl i en hårdrocksgrupp utan att det är konstigt. Men, oss mellan, varför? Jag förstår inte riktigt grejen med att först köpa en konsert- eller festivalbiljett för ibland fyrsiffriga belopp, och sedan dricka så att man inte kan koncentrera sig på konserten? När jag var på AC/DC såg jag en kille som låg helt utslagen.

Det verkar också vara en grej att inte bry sig om sin hälsa. När en medlem i en grupp skrev in och bad om tips på träningsmusik så kommer oundvikligen kommentarerna om att gym inte är något för hårdrockare. Vad som var det ultimata hårdrockskäket var en sorglig historia. Vad som inte går ihop med metal och hälsa är beyond me. Det är ju inte direkt någon idé från musiker direkt.

2. Brudarna

Tycker du att hårdrockare i allmänhet framställs tråkigt och stereotypt? Det är ett myggpink i en norrlandsälv mot hårdrockstjejerna. Ämnet om skrevande, uppiffade hårdrocksbrudar på bild har Gollum's cave behandlat bättre än jag  . Jag tänker istället på det självklara sambandet hårdrock-bröst. Jag fick iallafall höra att jag inte förstod det när jag ifrågasatte vad en bild på en tjej i svart linne (ej ens en band-tshirt) med fokus på urringningen hade med hårdrock att göra. Att man tycker att brösten inte ska utplånas från jordens yta, bara tonas ner så att en 13-årig tjej och andra metalfans som inte är heterosexuella cis-män ska kunna känna sig inkluderade hör inte inte hit, det är du som är bitter. Sorry grabbar, men bröst är inte lika spännande när man har haft dem under nyckelbenen i tjugo år.


3. Att vara "True"

Det är väldigt viktigt att vara "true" inom metal. Ibland får jag känslan av det är viktigare att vara "true" än att lyssna på det du gillar. Nåja, var och en salig på sin tro. Det tråkiga är när det används som ett argument i diskussioner. Jag fick en gång höra i bloggen att jag "inte vet ett skit om hårdrock" eftersom mina favoritband är Hammerfall och Sabaton. Vad kan jag säga...Gäsp! Smaken borde vara fri. Jag erkänner att Slayer har haft en stor ifluens på Thrash-genren, men för mig är de inte jätteintressanta musikaliskt. Att jag dessutom tycker att Sonata Arctica är roligare att lyssna på än Motörhead gör mig inte till mindre hårdrockare.

Finns det något som du stör dig på i metalsvängen? Berätta gärna i kommentarsfältet.

Det finns svar på Twitter och så finns det svar på Twitter

“@The_CrimsonAnna: Lyssnar på @OscarDronjak på P4 Göteborg. Ska bli intressant.” Kul liten intervju det blev, till slut!
— Oscar Dronjak (@OscarDronjak) 22 januari

Lyssnade på P4 Göteborgs lilla intervju med Oscar Dronjak (behöver jag fortfarande förklara vem det är ;) ). Kul intervju, jag blev ännu mer sugen på att läsa boken. Det enda som var synd var att de bröt av mitt i med en lång intervju med författarförbundet men sådan är lokalradion. Jag och Oscar har samma bild av essensen av metal, att det handlar om att stå för det man tror på, även om ingen annan tror på det.

Jag lär mig första hjälpen, och grattar Ozzy 65 år

Idag var jag på kurs, dock utan Kurt. Första hjälpen stod på schemat. Lite tufft att gå upp tidigt på morgonen men jag piggnade till snabbt för kursen var intressant och mycket bra upplagd. Det känns iallafall som att jag har lite på fötterna om det skulle hända något på stan. Fick höra att jag är bra på att prata lugnande med mönniskor (det är lika viktigt som tryckförband och hjärt-lungräddning).

Fick skjuts hem av Goron (myskillen) och efter en stund hemma så gick jag till första träningspasset efter förkylningen. Spinning. Är mycket nöjd att jag inte har tappat kondition under förkylningen. Tyvärr var inte instruktören min kopp te. Inte på något sätt dålig, bara inte i min smak. Men nu har jag provat och bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig använda plektrum.



Avslutar dagens blogg med att gratulera själve Ozzy Osbourne, som idag blir 65 och därmed kan gå med i PRO när han besöker Sweden Rock Festival nästa år. Som kuriosa kan nämnas att vi gjorde Sweden Rock-debut samma år. Så vi firar med "Bark at the moon" från den spelningen.

TV-programmet jag vill förändra och hur jag gör det

Kattakvack kör en novemberlista där vi som läser får bestämma ämnena. Jag skickade in rubriken för detta inlägg. Då hon har kört den så tänker jag skriva ett inlägg på samma ämne. Kattakvack vill ta sig an "Efter Tio" på TV4. Programet som jag tänker ta mig an är:

*trumvirvel*

Go'Kväll Lördag.

Anledningen till att jag valt detta program är att trots att jag är den primära målgruppen för programmet (kvinnor 30+) så känner jag mig som en total alien när jag tittar på det. Det anses nämligen att bara för att jag är kvinna i den åldern så är jag automatiskt intresserad av cupcakes och annan bakning, mainstream-mode, matlagning till familjen och dessutom har jag behov av en programledare som pratar i ett tonfall jag bara använder till kattungar och nyfödda.

Så, om vi nu viftar med trollspöet och jag tar över, vad skulle då hända?

• Till att börja med skulle matlagningen få stå tillbaka. Konungariket Sverige lider brist på saker, men matlagnings-tv är inte en av dem. 
• Vi skulle få tips om tv-spel och tv-serier. Vi är ju en och annan som av olika skäl gillar att spela eller kolla på en schysst tv-serie på helgerna.
• Det blir lite stiltips, men stiltips som inte exkluderar hårdrockare eller gothic lolitas.
• Jag ser gärna kulturtips i alla dess former-från opera till zombiefilm.

Dessutom skulle jag sända det här programmet varannan vecka och låta Go Kväll lördag vara som vanligt varannan vecka, för att signalera att alla får finnas.

Sonata Arctica byter basist och det där med bandmedlemsbyten

Det kan inte ha gått någon förbi att Sonata Arctica har bytt basist. Marco Paasikoski hoppar av efter drygt tio år. Anledningen, enligt hemsidan, är att hans livssituation inte tillåter honom att vara  del av ett turnerande band. Ersätter gör Pasi Kauppinen från bl.a. Winterborn.

Marcos avhopp fick mig att fundera lite. Jag kan inte säga att det väckte jättestora känslor när Marco hoppade av, annat än att jag är glad att jag hann få hans autograf på Sweden Rock. Trots allt var han ju med i bandet under hela den tid som jag har uppskattat dem.

Det här med hur reaktionen blir när en medlem som inte är frontfigur byts ut. Har varit med om det med samtliga The Crimson Four och de reaktioner som brukar dyka upp är dessa:

• De som uppriktigt kommer att sakna medlemmen
• De som inte är förvånade eftersom de har känt det på sig, ofta med eget vittnesmål om t.ex. ögon eller brist på glöd under just den spelningen de var på
• De som blir oroliga och börjar spekulera vilt om bandets framtid
• De som tar tillfället i akt att berätta hur besvikna de har varit på bandet länge
• De som tillhör ovan nämnda kategori, men som i och med avhoppet blir optimistiska och hoppas på en vändning
• Trollen som passar på att vräka ur sig sk*t

Den splittring/icke frontfigursavhopp som kändes mest i mitt hårdrockshjärta är nog när Stefan Elmgren lämnade Hammerfall, dels för att jag han träffa honom innan och han är ganska skön, dels för att han och Oscar Dronjak var ett så skönt par på scen.

Vilket avhopp av en icke-frontfigur minns du starkast?

Hur väljer du merchandise egentligen?

Spader Ess skriver i sitt senaste inlägg om merchandise och ställer sig frågan "Vad vore rockvärlden utan bandtischan?" och om heta såser och drycker som banden har kommit på. Som sagt, det finns allt möjligt att välja på om du känner att du vill ha något med ditt favoritband på. Jag tänkte därför skriva lite om hur jag tänker när jag väljer merchandise, både vad gäller favoritband och tv-serier och filmer, t.ex. Game of Thrones.

Nu ska jag "outa" mig själv-jag är tjejen som väljer band-tröjor efter ryggtrycket. Bandtröjor utan ryggtryck är som en AC/DC-konsert utan "Highway to hell". Vad gäller trycket så ser jag gärna snygga skivomslag eller iaf någonting som anknyter till texterna. Jag gillar t.ex. att Sonata Arctica fortfarande har vargar och korpar som tema på sina tröjor fortfarande, trots att "Wolf and raven" har några år på nacken.

Utöver tryck så gillar jag kul detaljer. Titta t.ex. på ryggen på det här linnet.

När nu ämnet merchandise är uppe så tänkte jag tipsa om vad jag skulle vilja se mer av vad gäller merchandise. Spetsa öronen nu banden, för här kommer det:

• Hårdrockens färg är svart, och lär så förbli, men jag skulle gärna se lite kläder i andra hårdrockiga färger-grått (ej melange), vinrött, mörklila, khaki etc.
• En liten kul grej vore att göra strumpbyxor liknande mönstret på äppelkvinnans ben på "Stones grow her name"-omslaget
• Smycken är sorgligt underrepresenterat. Varför inte gå ihop med någon smyckesdesigner och skapa en snygg linje i silver och stål? Här finns vi som måste operera i den vanliga världen att vinna. 
• Jag skulle gärna se lite snygga saker till hemmet. Brickor, bordstabletter, glasunderlägg m.m. Tänk er den här eller den här bilden på bordet.
• Överhuvudtaget-lite mer som passar i den övriga garderoben när man är vuxen. Sök gärna inspiration hos The Stylish Geek.

Hur väljer du merchandise och vad gillar du?

Tenacious D-eller Gröna Lund-paradoxen

I förrgår försökte jag och Goron gå och titta på Tenacious D på Gröna Lund. Det tänkte 22.000 andra personer också. Problemet-Gröna Lund rymmer bara 17000. Så redan 17:00 stängde entrén. Vi tittade på varandra och bestämde oss för att åka hem. Goron, som varit fan sedan 2004, var besviken och jag led faktiskt lite mer med honom än mig själv.

På väg hem diskuterade vi Gröna Lund som konsertställe. Som jag ser det är det som gör det kul att på konserter där ironiskt nog samma saker som gör det jobbigt. Det är en gammal scen där publiken ofta består av andra människor än de som i vanliga fall ser bandet. Det är härligt att se 6-åriga Hammerfall-fans se bandet för första gången =) Nackdelen är just att scenen är gammal och utrymmet framför den inte är gjord för 17000 entusiastiska fans. Entrén är heller inte gjord för köer. Trots allt vore det synd om konsert-verksamheten upphörde. Det är kul för både fans och band att se sitt favoritband/stå på samma scen som legender.

Här kommer alltså några alternativ hur Gröna Lund kan göra för att se till att framtida konserter ska bli smidigare

• Skapa ett "Konsert-kort" som kostar mer än Gröna Kortets 220 kr men i gengäld ger en egen entré och förtur i kön. Jag skulle betala det om jag var garanterad att komma in.
• Skapa en egen kö för de som har Gröna kortet. Att låta dem som köpt Gröna Kortet köa samtidigt med de som ska betala fram till sista metrarna är vansinnigt. Skapar irritation i båda leden och irritation i folkmassor är aldrig bra.
• Bestämma sig för vilken ben man ska stå på. Antingen är man att ett nöjesfält, eller så är man en konsertarena. Att ha salsadans, åkattraktioner och ett stort band samma dag är kanske inte en en lysande idé. Globen är t.ex. en handbollsarena, en ishockey-rink och en konsertscen, men jag har ännu inte hört att de har försökt göra det damtidigt.
• Fundera lite på vilka artister de kan hantera innan de bokar. Det är möjligt att Gröna Lund är fel forum för artister som drar vanvettigt mycket publik. De passar bättre på "riktiga" konsertarenor.

Har du varit på konsert på Gröna Lund? Har du några tankar?

Sweden Rock 2013-sista dagen

Sista dagen på Sweden Rock 2013. Jag var som jag skrivit tidigare trött, och började känna att det var dags att bejaka andra aspekter av mig själv än hårdrockaren. Missförstå mig rätt, jag älskar att se band jag nog inte hade fått se annars och att kunna koppla av på festivalen, men att sova för lite och att i mörkret både undvika att halka på slängda tomflaskor (och ibland människor som  däckat), samt den konstanta mattan av ljud- och synintryck, och så alla som går in i en. Mot slutet känner du dig mer eller mindre som en Ikea-möbel. Med detta sagt, off we went.

Första spelningen var coverbandet Rockklassiker All-Stars. Vi blev lite sena men jag hann iallafall se det jag ville, nämligen Nanne Grönvall och Joacim Cans. En del kanske tycker att det är lamt (hörde någon i publiken muttra det), men jag gillar att lyssna på covers sista dagen på Sweden Rock. Dessutom har Nanne Grönvall varit en av mina favoritartister sedan tonåren, och Joacim Cans är Joacim Cans. Han såg väldigt fräsch ut dessutom.

Efter att ha lyssnat på denna gick vi iväg och lyssnade på Tankard. När jag hörde tanken, ett band som med glmten i ögan som sjunger om öl, men det var inte min likör för fem öre. Efter några låtar gick vi och kollade lite Levellers innan vi gick vidare till Bloodbound. Sistnämnda var en av de stora positiva överraskningarna för mig. Inte nog med att de var taggade och verkligen verka gilla att vara där, de körde en väldigt bra blandning av nytt och gammalt. Det var nästan synd att behöva slita sig från dem, men jag ville se Civil War i sin helhet. Hade tänkt att stå och röja på dem, men det var knökfullt framför dem och hemskt nog så var jag trött i kroppen. Så jag satte mig och lyssnade och det gick bra det mer. En bra spelning som helhet, ska bli väldigt kul att se vad de kommer att kunna göra när de blivit mer samspelta.

På kvällen såg vi Accept och de gjort en av de bättre spelningarna på hela festivalen-dessutom är det omöjligt för mig att inte gilla dem-hälften av mina favoritband har sagt att de har Accept som influenser, och den andra hälften har säkert också haft det. Kul att de är så vitala trots att de inte är några dunungar.

Efter en sista tur till den parkerade bilen så kom vi tillbaka. Vi hade egentligen tänkt att titta på Skid Row men blev kvar vid Rush, för att de var kul helt enkelt. Så vi blev kvar och jag fick en mycket efterlängtad mugg te. Råkade se Daniel Mühr från Civil War, så jag gick fram och berömde honom för spelningen och sade att det ska bli kul att höra mer. Han blev glad och svarade att det skulle bli kul att spela mer.

Sista punkten på programmet var Avantasia. Vid detta laget var jag riktigt trött, men tro mig, man vet att ett band är bra när du står kvar och lyssnar, trots att du har ont i fötterna och gråter. Det är jag glad att jag gjorde, för Avantasia är verkligen är ett grymt band.Vadnringen tillbaka var dock ett lite h*vete för mina trötta fötter.

Dagen efter var det dags att åka hem. Mina vänner spelade musik, men då var jag ganska mätt på hårdrock så jag satte i öronpropparna och vilade på vägen hem i bilen.

I nästa inlägg kommer jag att skriva om vad jag lärde mig på denna Sweden Rock. det blir tips på hur du får din festival att flyta bättre.

Sweden Rock-Fredagen då festivallivet började kräva sin tribut

Sweden Rocks tredje dag, och dags att bege sig in. Det blev lite sovmorgon innan vi gav oss och såg morgonen första band, Firewind, ett grekiskt band. De var överraskande bra, speciellt deras cover av "Maniac" från Flashdance. De var också det första av två utländska band som skojade på temat långhåriga killar.


Nästa band på schemat var det som skulle bli ett av festivalens höjdpunkter-tyska Axxis. Jag upptäckte dem i bilen på väg ner, men de var riktigt kul. Bra musik och det var länge sedan jag såg ett band ha så genuint roligt på en scen. De höll mellansnack på svenska med hjälp av fuskpapper, och tog upp en liten grabb på scenen och lät honom spela trumma och tamburin-han var grym.

Axxis gjorde att jag missade början på Doro, men jag är inte särskilt förtjust i Festival Stage och det var skönt att sitta ner och vila fötterna och kolla in henne på storbildsskärmen. Grymt kul att hon spelade "Metal tango" =)



Efter Doro så gjorde jag något roligt-jag träffade Grimgoth i egen hög person! Grimgoth, eller Chrille som han egentligen heter, ser ut att vara huggen i granit men är i själva verket ruskigt trevlig. .Vi var överens om att det var kul att få ett ansikte på varandra.

Därefter lyckades jag och mina vänner missförstå varandra så att jag fick vänta en halvtimme. Och känner man sig ensam på Sweden Rock känner man sig riktigt ensam. Vi hittade varandra till slut och gick och tittade på Saxon. Biff är fortfarande en väldigt cool frontman, t.o.m när han är lite förkyld. Rycktes dock inte med lika mycket som tidigare Saxon-spelningar men det berodde mer på mig än på Saxon tror jag. Är ju lite känslig för intryck och det får man så att det räcker och blir över på festival. Vi hann se några låtar At the gates också och jag lyfter på hatten för hur de lyckades få med sig publiken-det var en fröjd att se.

Kvällens headline och sista band var Europe. Ett band som jag gillar men sist jag såg dem så var det sådär, bl.a. beroende på en konstigt organiserad setlist. Lite samma sak hände på Sweden Rock. Giget var utannonserat som stort 30-årsfirande, och så börjar bandet med tre låtar från nya skivan. "De dödade sin egen spelning" konstaterade Alvfursten krasst. Jag gillar Joey Tempest som vokalist och låtskrivare, men hans mellansnack har aldrig varit bra. Nu är jag för ung för att ha varit med när Europe slog igenom, men jag vete sjutton om Europe är rätt band för att muttra att de inte är accepterade av etablissemanget.

Efter en knapp timme var grabbarna trötta och jag var trött i huvudet och hade ont i fötterna, så vi begav oss till bilen och den näst sista festivaldagen var slut.

Sweden Rock-den fullspäckade nationaldagen när CrimsonAnna mötte Tony

Dag två på Sweden Rock och vi gav oss iväg. Pga bilkö missade vi Raubtiers tolkning av nationalsången-hörde den dock i efterhand och den var riktigt bra. Raubtier var bra som helhet, det är skön festivalmusik.



Efter Raubtier var det dags att bege sig till Festival Stage för att se det enda bandet från Crimson Four som medverkar på årets festival-Sonata Arctica. Som helhet en bra spelning, även jag hade hoppats på att se några överraskningar i setlisten (undrar ni hur den såg ut kan ni kolla på fotot här).

Efter Sonata Arctica blev det lunch. Mer om Sweden Rock hittar ni i min matblogg. Inga vansinnigt intressanta band så grabbarna gick och shoppade medan jag gick på signering på Sonata Arctica. Pratade lite med människor i signeringskön. Hamnade i glappet mellan Survivor och Sonata så jag pratade med Survivor-fansen som var mycket trevliga. Tyvärr fick ingen av de tillfälliga gästerna gästerna i mitt liv chansen att få signerat av Survivor men för mig gick det bättre. Lyckades få en skiva signerad av dem och passade på att göra något jag har velat göra i flera år-jag tackade Tony Kakko för att hans musik har varit till stor hjälp under jobbiga tider. Signeringar är en konstruerad situation (hur ofta sitter du vid ett bord och skriver din namnteckning till människor som går förbi?) men Tony gjorde det bästa av det.

Det blev lite Status Quo också. Det är ju lite mysrock, på något sätt så är ju Status Quo en del av svensk folksjäl. Det var okej, men låtarna är så lika att det inte är något man behöver höra jättelänge. Vi kilade iväg till Rosenlunds camping, där vi mötte upp två av Alvfurstens vänner. Riktigt sköna typer som bjöd på bag in box-vin och hembakt nässelbröd.

Nässelbröd och vin kändes som en bra upptakt till nästa band, Amon Amarth. Mäktigt med ett stort vikingskepp på scen och statister klädda som vikingakrigare. Hård musik men ganska skönt ändå, lite som en skrubb för själen. Mitt i spelningen upptäckte Alvfursten att Jaggernaut spelade på Rockklassiker-scenen så vi kollade in de sista låtarna med dem, ett band jag hörde för första gången och definitivt ska kolla upp igen. Vi gick tillbaka till Amon Amarth.

Efter vikinga-metal var det dags för Kiss. Ni är nog många som är nyfikna på hur det var. Det är ju lite häftigt med så mycket pyro, fyrverkier och videovägg. Samtidigt, det är så mycket ren rutin i framträdandet, och lite opersonligt. Så vi såg en timme och sedan gick vi till bilen-och den späckade torsdagen var slut.

Sweden Rock Festival 2013-resan ner och första dagen

Jag kom iväg på Sweden Rock Festival i år =) Det var min andra festival och den blev annorlunda mot den första men den blev bra. Jag ska berätta mer.

Denna gång blev det bil ner till Norje. Jag, Alvfursten, Alvfurstens lillebror och hans sambo var det som delade bilen. Utan större problem så kom vi ner till området. Vi hivade av lillbrorsan och sambon på "gris-campingen" och sedan åkte vi till en av Alvfurstens vänner där vi skulle bo. Vi bodde nämligen inte på festivalområdet. Jag kommer att återkomma till vad det fick för konsekvenser senare. Det var både plus och minus.

Vår värd hade "bara" 3-dagarsbiljett och torsdagen var full av band så vi nöjde oss med att se två band-Sister Sin och delar av Sweet. Sister Sin var riktigt bra, tyckte till och med Alvfursten som var lite skeptisk och Sweet var lite mysiga.

Därefter åkte vi hem och hämtade krafter inför den kommande, fullspäckade nationaldagen.

Sommarpratarna ur ett metalperspektiv

Så har listan på årets sommarpratare presenterats. Som alltid en stor "Gott och blandat"-påse...med få lakritsbitar, för det har ni ju lärt er att hårdrockarna är lakritsbitarna i livets "gott och blandat"-påse. Det blir Joey Tempest som för föra hårdrockarnas fana i detta sammanhang. Kan säkert bli intressant, men eftersom det kommer en sommar nästa år också, (om inte Ragnarök hinner emellan ;) ), så har jag tagit mig friheten att komma med några förslag

• Peter Tägtgren (Hyprocisy, Pain)-att göra en liten studio utanför Ludvika världsberömd att är en god historia. Jag vill också veta hur man kommer på ,och genomför, idén att spela alla instrument själv i sitt projekt. Anders K Gustavsson på dt.se föreslår honom som deltagare i "Så mycket bättre" så varför inte både och?

• Joacim Cans (Hammerfall)-"Har hon petat in Cans igen?" tänker ni nu. Jag skulle dock vilja höra hans tankar om detta med hårdrockares mångsidighet och att vårda sitt varumärke. Som bonus är hans röst behaglig att lyssna på, och det är skönt i hängmattan.

• Ingolf Persson (grundare av Sweden Rock)-Så här i festivaldödens tid så vore det intressant att höra hur han ser på festivalernas dåtid och framtid. Något rätt har ju Sweden Rock uppenbarligen gjort ;)

• Joakim Brodén (Sabaton)-Här vill jag inte bara höra om framgångssagan Sabaton, han har också i intervjuer pratat om detta med låttexters tema, ett ämne som jag tycker kan vara intressant att ta upp oavsett vilken musik du gillar. Mannen är dessutom en citatmaskin.

Har du några förslag på Sommarpratare med hårdrocksanknytning?

Hårdrocks-härlighet, och lite saknad

Även om det inte har märkts i bloggen så har jag känt att jag har utstrålat lite mycket negativitet senaste tiden. Bestämde mig för att blogga mer om saker som är positivt, nämligen metal.

Det blir mycket Apocalyptica. De har släppt en video till sången "Psalm" som medlemmen Perttu Kivilaakso spelat in på Sibelius-akademin i Helsingfors (där förövrigt även Tarja Turunen är utbildad). Lyssna på det här så kommer ni att förstå varför cello är drottningen av stråkinstrumenten för mig.

Europas hårdaste cellister har inte bara släppt en musikvideo, nästa år tänker de ge sig ut på turné med en orkester samt delta i en Wagner-hyllning. Det låter helt underbart, kombinationen klassisk orkester och metal är balsam för själen, manna från himlen och alla andra njutningsklyschor det går att komma på. Tyvärr verkar turnén inte komma till Sverige. Det kanske är dags att besöka vårt östra grannland ;)

På tal om hårdrockshärlighet-idag fyller Tony Kakko i Sonata Arctica 38 år. Inte långt kvar tills jag ska se och lyssna på honom och övriga bandet för andra gången i år.  Det kommer dock alltid var a en dag med lite svärta i, då det idag är 3 år sedan den lille mannen med den stora rösten, Ronnie James Dio, trädde i hårdrockens Valhall. Läs gärna den fina hyllningen på Metal!




P.S. Eurovision Song Contest i all ära, men det här är en musiktävling i min smak.

I set my sails in newborn skies...

Snälla Rebban skrev till mig på Twitter och undrade hur jag mår egentligen eftersom senaste inlägget var lite negativt. Tack för responsen, alltid bra när ni berättar hur ni uppfattar inläggen. Det var jobbigt i förrgår, men jag mår bättre nu.

Nu börjar jobbet på att återta vardagen igen. Jag började redan igår med att laga middag från grunden. Det var inte igår och blev hyggligt gott. Har massor av saker som jag hämtat i mormors lägenhet som ska till rätt ställen. Just nu är min lägenhet fylld av flyttkartonger men de kommer inte att stå där för evigt. (Jag ska inte flytta men det är grejerna från mormors lägenhet).

I villervallan som har varit har jag ju glömt att tre profiler i hårdrocksvärlden fyller år idag-Joacim Cans, Jakob Samuel och,som jag lärde mig av  Spader Ess, Tony Iommi. Det är bara att konstatera, idag är ett bra datum för hårdrocken.

Joacim Cans i Melodifestivalen-om metal och mångsidighet

Det kan inte ha undgått så många att Joacim Cans deltog i lördagens deltävling av Melodifestivalen. Det i sig var en överraskning, speciellt för mig. Som grädde på moset så var det ju inte någon form av metal han gav sig på utan folkmusik-influerad vispop.

Något som roade mig en hel del var att läsa hur media hanterade Joacims genre-byte. SVT skrev t.o.m att "men den som hoppas på rockiga tongångar blir besviken". Jag tror att det kan ha varit just det som gjorde att Joacim kom sist, för det finns ju en lustig fördom om att hårdrockare bara gillar och bara vill göra och lyssna på hårdrock. Mycket märkligt, med tanke att Yngwie Malmsteen älskar Paganini och Vivaldi, min vän Do Glatem älskar "Öppna landskap" och själv har jag Nordman i mp3n. Jag har t.o.m en vän som gillar både hårdrock och synth (nu svimmade de vars bild av hårdrockare är kvar på 80-talet ;-) ).

Vad jag tyckte personligen? Jo, jag gillade det faktiskt. Klart att Hammerfall ligger mig närmare hjärtat, men jag märkte att jag gillade det, inte bara pga av den charmige sångaren. Nu hörde jag den bara en gång men jag ska lyssna på den igen och se om jag byter åsikt.

Joacim själv verkar ha insett hur festivalen ska tas enligt denna intervju. Jag gillar svaret på frågan "Varför kom du sist?" "För att jag inte fick nog med röster".

Nästa inlägg kommer att handla om min helg, det kan bli lite romantik också ;)

Personligheter du garanterat har träffat på en konsert

På Sonata Arctica-konserten började jag och en bekants bekant prata om människotyper som dyker upp på konserter. Vi hade förvånansvärt många gemensamma erfarenheter av personligheter vi hade stött på så jag tänkte lista dem här.

• Personen som är på sin första konsert och börjar tokjubla över minsta rökpuff på scen innan bandet kommer.
• Personen som bara kan en av bandets låtar (den största hiten) och ropar efter den hela kvällen!
• Plöjarna-de som kommer sent, har druckit ordentligt i baren  och tycker att en konsertpublik på X antal tusen är ingen ursäkt för att inte stå längst fram.
• Tjejen/tjejerna som tycker att dansa yvigt mitt i en folksamling som lajvar sardinburk är en bra idé.
• Personen som du aldrig har träffat, men börjar prata och har väldigt trevligt med och sedan aldrig träffar igen.

Har du träffat de här personligheterna? Eller har du någon annan skön konsertanekdot med roliga/galna besökare?

En metal-garderobs åldrande

Idag får en gammal trotjänare dra vidare till hårdrockens Valhall. Min Hammerfall-tshirt är sliten bortom all räddning (ett stort hål i sidan och det sitter inte i sömmen utan i själva tyget). Det känns lite symboliskt att den går sönder nu när min garderob har gått in i en av perioderna när den behöver uppdateras. En av de finaste komplimanger jag har fått var kommentaren att jag balanserar vuxet och hårdrock i min klädstil. Det är dit jag vill nå. Lite ädel-metal ;)

Jag avslutar med att hylla min t-shirt med två bilder som jag har tagit. Den översta bilden är av ryggtrycket, skälet till att jag verkligen älskade den t-shirten.

Sabaton-Sveriges största hårdrocksband?

Martin Carlsson skriver i Expressen om Sabatons 2012, om hur splitttringen blev en succé. Utöver en intressant tanke om hur ett rockband ska drivas (det är lite IKEA och DIY över det) så talar de också med detta om "Sveriges största hårdrocksband". Som Pär Sundström säger, det är en väldigt konstig diskussion.

I artikeln görs jämförelsen mellan Sabaton och Europe, och jag funderar lite. Det känns som att det var lättare att uppnå legendstatus på Europes tid, på något vis nådde musiken ut. Jag är kanske lite ung för att minnas 80-talet på rikigt, men min bild är att då kunde du gå ut på gatan, rycka tag i första bästa person, fråga vilka Europe är och få ett jakande svar. Där är inte Sabaton ännu.Vi återkommer till frågan-vilka är det största hårdrocksbandet? De som sålt mest? De som har vunnit ära och ryktbarhet även utanför hårdrockskretsar? De med bäst rykte som liveband?

Vad tycker du?

(Förra) veckans citat

Hade en underbar konversation med Do Glatem på nätet då vi kläckte ur oss följande:

Jag: "Jag funderar på att städa köket till "Carolus Rex".
Do Glatem:"Vill Carolus Rex ha köket städat kan han väl städa själv"

Jag satt och skrattade rakt ut framför datorn:)

Joacim Cans i Nyhetsmorgon

Joacim Cans var med i "Nyhetsmorgon" imorse och pratade om sin medverkan i "Rock of Ages". Det jag verkligen gillar med Joacim i den här videon, är hans sätt att se på att stå på scen, tanken att det är egentligen inte så stor skillnad mellan att stå på scen och agera och att sjunga hårdrock (de tankarna har ju jag varit inne på tidigare) och att det svåra är att inte ha dialogen med publiken.

Och oss emellan borde inte han och Gladys göra lite musik ihop efter musikalen?