Starkt jobbat Bing!

Ibland trycker jag på Bings översättning på Facebook. Det kan bli lite lustigt ibland. Så här hanterade den Oscar Dronjaks status:

Phew, that wardrobe took all day to assemble, but finally I finished the fucker! Now, dinner and drinks on the town.

Skönt, det lejonet tog hela dagen att montera, men sist jag avslutat fucker! Nu, middag och drinkar på staden

Kanske inte alltid så bra att ha Narnia som grund ;) Jag skrattade så att stackars Lucifer kom ut för att se vad som pågick.

En mysrocker gör entré

Som ni vet är jag inredningsroad. Jag går dock sällan till inredningstidningar för att söka inspiration. Jag får inspiration lite överallt-från en låt, en film, från färgen på himlen osv. Som lite mer konkret inspiration så följer jag två inredningsbloggar med indisk stil. Den ena av dem, An Indian summer, har slutit cirkeln och visar bilder från ett svenskt hem, som grädde på moset i svartvitt, något som jag är riktigt sugen på just nu. Inte bara är det en tidlös klassiker, det känns för mig också som en skön kombination om du vill ha hårdrockshjärtat synligt i ditt hem utan att det blir kliché. Har funderat lite senaste tiden på var jag är i livet, och var hårdrocken passar in. Jag kom fram till det, jag är en mysrocker, och jag trivs med det. Jag tycker att vår kära rebellängel visar i sitt senaste inlägg att det inte finns någon konflikt mellan mys och metal. Om ni undrar hur det kommer sig att hårdrockare ofta är väldigt schyssta människor, så är svaret att vi lever ut vår frustration i musiken:)

Du vet att du är brutalt metal när...

...du får ett sms med "damn you, damn you all to hell" innan klockan 10 på morgonen. Jag har inte dragit på mig någon diabolisk vrede, det är bara Hagbard som tack vare mig fått Grotescos text till "Jurassic parks" soundtrack på hjärnan, och pga detta förklarade ovannämnda och "a curse on your house, Anna". Hårda bandage. Ni som vill njuta av detta kan klicka nedan, nu är ni varnade.

Varför inte mer vatten i min metal?

Jag har bytt ut väggkonsten hemma i vardagsrummet. Iron Maidens "Death on the road" vars omslag i posterform har prytt min vägg i några år har fått flytta ner. Istället satte jag upp en posterflagga med Nightwish. Följden blev att det blev en lugnare känsla hemma. Här ser ni båda bilderna.



Eftersom jag inte bara är hårdrockare, utan också road av feng shui, så började jag fundera över de fyra elementen inom hårdrocken. Här har jag valt de västerländska-jord, eld, luft och vatten (de kinesiska har ersatt luft med trä och metall (!) Inom feng shui ska elementen vara i balans, men sä är knappast fallet inom hårdrock ;).  Det dominerande elementet är ju utan tvivel eld med luft (i form av sina extrema former vind och storm) som god tvåa. Jag är förvånad att inte jord har tagit en större plats. De bruna och grå färgtonerna samt de stora taggiga klipporna och stenbumlingarna skulle ju passa genren som hand i handsken, utan att hamna för långt ifrån kärnan.  Personligen skulle jag gärna se mer av mitt favoritelement vatten inom hårdrocken. Nightwish har ju hållit flaggan i topp och har ett genomgående vattentema på de flesta av sina omslag. Jag har ju personligen lätt att fastna för blå omslag (jag återkommer till hårdrock och färger i ett senare inlägg) och den blå färgen faller sig naturligt vad gäller vatten. I sin frusna form (is, snö) är det desto vanligare.

Vilket element vill du se mer eller mindre av inom hårdrocken?

Kärlek vid första ögonkastet eller?

Rebellängeln skriver om öppningsspåret på en skiva och dess betydelse. Han bad oss också om våra egna favoriter. Jag började fundera och det är svårt egentligen. Som han säger så kan ju öppningsspåret luras och vara av en helt annan karaktär än övriga skivan. Det finns ju en annan aspekt också-första spåret på skivan är ju i 9 fall av 10 även första låten på bandets konserter. Så i de fall där du har sett bandet live kan ju aspekten att minnet av konserten så att säga grumlar omdömet-och hur ska dessa småintros räknas? Är de första spåret eller en del av låten. Jag har valt att ta med dem i en särskild lista längre ner. Så...here we go...utan inbördes ordning:

• ("Flag in the ground" (Sonata Arctica, "The days of grays")-2 takter av den låten och jag återfick hoppet om bandet)
• "Dark chest of wonders" (Nightwish, "Once")-Börjar med viskande tal i några sekunder och sedan sparkar det igång. Sätter stämningen-dessutom en av Nightwish få genuint glada låtar
• "Cassandra" (Theatre of tragedy, "Aegis)-jag vill hasa runt i svart sammetsklänning och dricka rödvin när jag hör den här låten
• "Primo victoria" (Sabaton, "Primo victoria")-I rest my case
• "Riders of the storm"-(Hammerfall, Crimson Thunder) Rakt på-metal i en av sina bättre stunder.
• "Hunting high and low" (Stratovarius, Infinite)-bästa låten på skivan. Lite en lurifax men eftersom den cementerade min kärlek till finsk powermetal så måste den nästan vara med.
• "The wicker man" (Iron Maiden, "Brave new world")-läckert att välja en låt med så kort refräng.
• "The rise of sodom and gomorra" (Therion, "Vovin")-sätter tonen för det storslagna i skivan.

Nu kommer vi till slamkryparna-dvs. de låtar som föregås av ett intro som är ett separat spår. Tycker att det blir lite orättvist att räkna dem som första spår så de fick en egen lista.

• "Ghost Division" (Sabaton, "The Art of war")-en riktig energikick
• "Last look at Eden" (Europe, "Last look at eden")-också ett starkt spår som på något vänster lyckas med att vara både energigivande och lite vemodigt på samma gång.

Uppdatering: MrMasa kan sin powermetal och har helt rätt "Flag in the ground" är spår nummer 4 på "The days of grays". Däremot inleddes konserterna på turnén med den. Se där hur inledningsspår på konserterna kan ställa till det ;)