Stolt över att ha nitarna runt hjärtat

Jag kom på efter att ha skrivit min hyllning till Dio (förövrigt svår att skriva för det är så många som skrivit betydlgit bättre) att jag borde tagit upp stämningen i hårdrocksvärlden efter Dios död. Jag fick ju veta det av en metalbroder och hade nästan en liten likvaka via nätet med diverse rockvänner som råkade vara vakna. Det låg något vackert i att se hur en efter en förstod vad som hänt och skrev raden "Vila i frid Ronnie James Dio" och liknande.Metalbarbie beskriver det så fint. Jag blir stolt att vara hårdrockare när jag ser all värme som strålar ut.

Den värmen behövdes idag när jag chattade med tittarombudsmannen och frågade varför TV4 inte uppmärksammade Dios bortgång mer med tanke på att betydligt mindre artister fått minnespaneler och dylikt. Svaret blev att "Många vet inte vem han var. Jag t.ex." Vad är det för argument? När filmregissören Akiro Kurosawa gick bort så gick det att låta kunnigt folk sitta och prata om vad han betytt och så vidare, och det är fler som inte vet vem det är än Ronnie James Dio, tror jag iallafall. Jag hade inte förväntat mig eftermäle i stil med Michael Jackson (så mycket insikt har jag) men att prata en kvart om vad han betytt för genren hade väl inte varit för mycket. TV:s egen Ronny Svensson (som för övrigt skrivit om Dio i sin blogg) hade gjort ett utmärkt jobb.

Jag länkar istället till Poodles fina minnesinlägg och DN:s bokblogg som lyfter in Dio på ett fint sätt och höjer mina händer i "double horns" för alla härliga rockers därute.

You're a rainbow...in the dark

Nu har det börjat sjunka in att Ronnie James Dio lämnat jordelivet. Känns svårt att förstå-och igår när jag lade mig föll faktiskt en tår nerför kinden-det har inte hänt när en person jag inte känner lämnat jordelivet. Hyllningarna strömmar till från alla håll. Hammerfall har lagt in en skön bild (jag tycker faktiskt Cans är utmärkt som Dio-tolkare), men finaste brevet är ändå skrivet av Lars Ulrich från Metallica.

Det skrivs många hyllningar nu och det är svårt att skriva något personligt som inte redan sagts. För mig stod, och kommer alltid, Ronnie James Dio stå för allt som var bra med metal. När jag hör hans namn tänker jag på en stark röst som höll fram till sista spelningen, på en man som lyssnade till sitt hårdrockshjärta och som inte glömde sina fans-ens när han blev mer legend än man. Detta i en genre som enligt oinvigda handlar mer om image och pengar än om musik, satte Ronnie musiken, sången och fansen först.

Det känns som om hårdrockens andra guldålder tar slut i och med detta. Död är den inte men nu stundar magrare år och prövningstid. Dio skrev i sitt brev till fansen där han var ledsen att han inte kunde möta oss i sommar-"there will be more tours, more music, more magic". Vi hoppades alla att han menade att han skulle komma tillbaka till scenen. Nu blev det inte så men jag tar nu hans ord som en uppmaning att fortsätta njuta av den fantastiska genre metal är i all sin glans och magi.

Konungen är död-Länge leve konungen

Ronnie James Dio har somnat in

Kämpa Dio

Tvärtemot falska rykten så är Ronnie James Dio inte död, men det ser inte bra ut. Jag själv börjar försöka förlika mig med tanken på att jag inte kommer att få se honom live (och förlåta mig själv för att jag glömde boka biljetter 2007).
"Though his body may pass on, as will all of our's, his spirit, and the spirit of True Metal will always remain with us. "
Okänd person på Blabbermouths kloka ord, som jag försöker bära med mig. Har försökt fundera på nya band jag kan upptäcka som kompensation men sorgligt är det likförbaskat. Jag tycker dock att de som skriver "låt Ozzy dö istället" går för långt. Ingen har rätt att värdera ett liv, för det orsakar sorg för andra oavsett-och hur värderar man ett mänskligt liv?

Istället ligger mitt fokus på att hålla hoppet uppe (jag har inte gett upp om att se Ronnie James Dio på scen) och sända goda energier åt Ronnies håll. Är ni med och hjälper till?