Tuomas Holopainen-the life and times of Scrooge

Det här är en skiva jag köpte på vinst och förlust. Tuomas Holopainen är en av mina favoritkompositörer och jag älskar att han vågar nörda ut och gör ett konceptalbum om Joakim von Anka, men ett sådant projekt vet man aldrig var det slutar. Ni kan dock vara lugna, detta är mycket bra.

Det finns två kategorier av människor som inte ska införskaffa den här skivan. Den ena är människor som förväntar sig ren hårdrock och den andra är människor som avskyr storslagen musik av typen soundtrack av Hans Zimmer. Övriga kommer att få njuta av en skiva fylld med avkopplande skön musik. Tycker du att Troy Donockley är det bästa som har hänt Nightwish sedan "Wishmaster" så är det här din skiva, han bidrar med diverse sköna pipor och blåsinstrument. Joakim von Anka är ju skotte, så den skotska atmosfären svävar över hela skivan. Mitt favoritspår är dock "Cold heart of the Klondyke". Det var länge sedan jag hörde ett så snyggt kör-arrangemang. Som grädde på moset har den Tony Kakko på gästsång.

Min vän Alvfursten påstår att han har läst i en intervju att Tuomas Holopainen bara vill göra ett par album till med Nightwish och sedan göra filmmusik (jag har inte kunnat bekräfta detta). Skulle det vara sant kan jag förlika mig med det om han fortsätter att göra sådana här skivor.

  

Skärtorsdag=Stormwitch

Lite färdmusik på väg till Blåkulla och är det Skärtorsdag ska det vara Stormwitch "Stronger than heaven"

Sonata Arctica-Pariah's Child

Ett skivsläpp från ett favoritband är inte bara något att se fram emot, det är också en övning i konsten att inte förlora sig i sina egna och andras förväntningar. Detta gäller i allra högsta grad Sonata Arctica, som gjort sig lite kända att vara "bandet som gör vad som faller dem in" (vilket gör mig förtjust och många andra fans besvikna). 

"Pariah's child" har beskrivits av bandet själva som lite av en återgång till det äldre soundet. Väntar man sig en "Ecliptica volym 2" blir man dock besviken. Jag skulle kalla det en evolution istället. Stråken av det gamla power metal-soundet finns där i gott sällskap med de uttagna svängarna från "The days of grays" och "Stones grow her name". Jag har redan nämnt vad jag tycker om "The wolves die young" och "Cloud factory" så de tar jag inte med här. Ska jag säga något om skivan som helhet så är det att jag blir glad av den. Det är lite av skivan med glada låtar om tunga ämnen. Undantaget är "What did you do in the war, dad?" som handlar om krigsneuroser. Den gör ont i hjärtat att lyssna på. På andra sidan om känslospektrumet finns "Love", en kärlekshistoria om ett par som träffas som barn och har hängt ihop hela livet. Tyvärr är det skivans sämsta låt om ni frågar mig så jag får nog hålla med vad Tony Kakko själv sade i en intervju för X antal år sedan "Happy love is not inspiring".

För min del får gärna Sonata Arctica fortsätta på det här inslagna spåret. Nu väntar jag bara på att de ska ta sig över Östersjön till Sverige så att jag får se dem live med nya materialet och nya basisten Päsi Kauppinen.

Vill ni läsa ett annat perspektiv om Pariah's Child så kan ni läsa det här utmärkta inlägget hos Gollum's Cave.

Sonata Arctica "Cloud factory"

Sonata Arctica skämmer bort oss med singlar just nu. På februaris sista skälvande dag så kommer den andra singeln från "Pariah's child"-"Cloud factory". Det här är en helt annan sak än förra singeln, "The wolves die young" men det de har gemensamt är att de gör mig sugen på albumet för detta andas kvalitet.

Spåret i sig handlar om en man i en stad där alla har arbetat i samma fabrik i generationer och nu ska sonen börja arbeta där. Jag ser också en historia om vad som kan hända om du rättar in dig i ledet, gör som "alla andra" (vilka de nu är) och glömmer bort vad du egentligen vill. Hur vuxna, trots att vi inte själva mår bra av dem, råder barnen att göra samma val. Det är ganska mycket keyboard i instrumentmixen, vilket är en del av Sonata Arcticas charm, och så får du en liten kör på slutet som sjunger refrängen men med texten utbytt mot "la la la la la la". Det gav extra krydda, för jag fick känsla av arbetarpropaganda a la Sovjet, Kina, Nordkorea etc. helt i linje med texten.

Det har snackats om att detta album skulle vara en tillbakagång till Sonata Arcticas gamla sound. Att döma av de två spåren vi har hört hittills så tycker jag att det är orättvist, jag vill snarare kalla det evolution.

Veckans välmående med progressiv powermetal

Lång dag på jobbet idag och dessutom omställning i och med snön som föll. Min hjärna hade hunnit ställa in sig på vår och mina fötter börjat tänka på att det finns ett liv utanför Dr Martens. Men men,efter pizzamiddag med Goron så tog jag itu med veckans välmående, att lyssna på en av de skivor jag har köpt och inte hunnit lyssna på. Det var väldigt skönt att stänga av tvn och lyssna på musik istället. Det kommer att bli skivlyssnande som veckans välmående nästa vecka också.

Jag är sist på bollen, men kvällen CD blev Sonata Arcticas  "Unia". Skivan som blev det första med deras nya sound. En skiva som utstått många diskussioner under årens lopp. Vad är då min åsikt om skivan?

Min åsikt är bra men konstig. Jag kan uppskatta en del symfoniska partier som finns medan vissa spår bara flyger förbi. Nu har jag hört flera låtar live redan. "Paid in full" verkar vara den låt som kommer att överleva från denna skiva om man ser till setlists och även "Caleb" har funkar live. En pampig historia.

Min favorit är dock "Under your tree", en ballad som Tony Kakko skrev när hans hund dog. Gjorde mig fuktig i ögonen. Hundar jag växt upp med flög förbi i minnet.

Sonata Arctica "The wolves die young" och Tuomas Holopainens soloprojekt

Det har varit tunnsått med hårdrock här på bloggen, men det verkar som att det blir ordning på det nu. Tre av "The Crimson Four", Hammerfall, Sabaton och Sonata Arctica släpper skivor i år (Sonata redan om en dryg månad) och dessutom har Tuomas Holopainen gjort verklighet av sin dröm: ett konceptalbum från hans favoritseriealbum "The life and times of Scrooge McDuck". . Förra veckan så släpptes första singeln från skivan "A lifetime of adventure".



Det här är ju inte direkt metal, men det är ju heller inte vad som utannonseras, och en av Nightwish styrkor har ju alltid varit de vackra balladerna. Om ni tycker att en av de kvinnliga rösterna känns bekant är ni troligen ganska bra på finsk metal, Johanna Kurkela sjöng nämligen på spåret "Deathaura" på Sonata Arcticas "The days of grays".

Kurkela blir en snygg naturlig övergång till Sonata Arctica, som släppt sin första singel. "The wolves die young". Det här kan man kalla för en återgång i två bemärkelser: dels en återgång till det mer power metal-influerade soundet som utmärkte bandet tidigare, dessutom återvänder bandet till totemdjuret vargen (detta var en följd av återgången till det gamla soundet enligt Tony Kakko). Oavsett så gillar jag denna singel. Jag vet inte vad ni övriga tycker men jag lite "Game of Thrones"vibbar när jag hör texten i refrängen som ni kan läsa här.


.

Julstämningen som kom av sig, hämtade sig lite men som har förändrats

Först av allt, Lucifer mår bra. Han åt dåligt en dag, men efter en tur hos veterinären så bytte vi märke på specialkosten han är ordinerad, och det föll honom bättre i smaken, den kräsne rackaren. Det går bra med lådan också, så nu är det mest matte som behöver försöka våga att lugna ner sig och tro att det kommer att ordna sig.

Det är ingen julstämning. Jag har gått från julfreak till Grinchen. Känner en kombo av att vara trött på julen och samtidigt tycka att det inte är någon jul. Tror att det är en blandning av snöbrist, jobba på julafton och allmän trötthet. Bara tre dagar kvar nu så är det en vecka ledigt sedan. Har spenderat mycket tid med Goron och han är mycket bra medicin. Han hjälper mina tankar som slingrar sig och halkar fel att flöda mjukt. Så om tre dagar är det vila.

Dagens julsång blir en sång om att inte låta det andliga i julen dränkas av det materiella.

Smutsvita vidder och White Mages-konsert

Så kom snön i fredags och det har blivit kallare. Fram till den kom har jag muttrat över att jag vill ha snö men nu när den väl är här så behöver jag vänja mig. Dessutom har den jobbiga halkan börjat dyka upp. Den kunde ha väntat, eller ännu hellre ha skippat att dyka upp överhuvudtaget. Som jag sade till Goron-jag är just nu i en invänjningsperiod vad gäller kylan. Behöver vänja mig vid den här perioden när saker och ting är lite kärvare.

Helgen bara svischade iväg men den avslutades vackert med konsert. Bandet White Mages spelade musik ur "Final Fantasy"-serien på Musikaliska. Jag har uppriktigt sagt inte spelat ett enda "Final Fantasy"-spel trots att serien har funnits i över 20 år. Men musiken är så vacker så att jag kunde njuta av den utan minsta problem och jag är sugen på att lyssna mer på musiken. Dessutom kände jag mig hemma i diskussionen om en tid då världen kändes mer magisk och känslan av sorg när eftertexterna i i spelet rullar-dels för att äventyret är slut, dels för att man måste återvända till verkligheten full av disk och räkningar. David Westerlund, som startade White Mages, är mycket charmig.

Jag vet inte vem jag skulle rekommendera White Mages konserter mest till-de som älskar spelmusik eller de som aldrig har testat det. Så har du chansen att se dem-gör det.

 

Finlands Nationaldag

Idag är det Finlands självständighetsdag. Naturligtvis måste detta land som bara spottar ur sig bra metalband (är det någonting i vattnet?) hyllas. Det brukar vara Sonata Arctica men i år blir det instrumentalt med Appocalyptica.

Min reaktion när Team Rickard fick lämna Körslaget...

Nightwish-från Olzon till Jansen

Det var ett tag sedan jag skrev om Nightwish. Det beror på tre saker

1. Bandet har legat ganska lågt
2. Mitt hårdrockshjärta har bankat för andra band och andra musiktyper
3. I och med att bandet har kört med inhyrda musiker så det har känts lite svävande

Nu är iallafall bandet komplett igen. Föga överraskande blev det holländska Floor Jansen som blir tredje vokalisten (tredje gången gillt ?). Desto mer överraskande så tar Nightwish också in Troy Donockley, multi-instrumentalist som fast medlem. En väldigt kul värvning tycker jag, som är svag för hans "Uilleann Pipes" (en typ av säckpipa) så det ska bli riktigt roligt att se vad han kan bidra med. Vad gäller Floor har jag bara hört diverse youtube-klipp, men det jag har hört låter mycket bra. Slutgiltiga bedömning blir dock när jag får höra nästa album.

Helgen som var-zombier, hårdrock och releasefest

Det finns par som på sin lediga dag åker ut till havet och tittar på solnedgången. Det finns par som åker till konstmuseer och tittar på vacker konst och skulpturer. Sedan finns det sådana som Goron och jag, som går och tittar på zombiewalk.

Det var första året jag gick ut och tittade på walken (så jag slapp skriva ett sådant här inlägg i år). Det var två saker som slog mig. Det första är vilka kreativa zombie-entusiaster vi har. Såg brudpar, servitörer, flygvärdinnor och Alice i Underlandet i odöd tappning. Riktigt fint. Det andra är hur härligt öppna stockholmarna var inför detta. Det var glada människor i alla åldrar som tittade på. När ett par frågade mig vad det var som var på gång blev de glada och intresserade. Människor med inställningen nedan lyste skönt nog med sin frånvaro:





På kvällen drog jag med mig Goron och lyssnade på Collateral Damage. Det var länge sedan jag såg dem men det var kul. Blev till och med pussad av en främmande kvinna (jag vet inte varför men det gjordes med värme och fullt frivilligt). Så efter en kul natt kröp jag och Goron ner och sov.

Om lördagen var dagen för min inre goth och hårdrockare, så var söndagen dagen för min lite mysigare sida. Jag och Goron var nämligen på bokrelease, och inte vilken release som helst utan för boken "Glass åt alla". Releasen hölls i butiken Poplin, och förutom god glass och spännande samtal, så insåg jag att jag kommer att handla i den butiken. De har härliga accessoarer och hårsmycken. Vad sägs t.ex. om lego-örhängen? Dessutom har de en egen modist i butiken =)

Vill ni läsa om glassen kan ni göra det här.

Sonata Arctica byter basist och det där med bandmedlemsbyten

Det kan inte ha gått någon förbi att Sonata Arctica har bytt basist. Marco Paasikoski hoppar av efter drygt tio år. Anledningen, enligt hemsidan, är att hans livssituation inte tillåter honom att vara  del av ett turnerande band. Ersätter gör Pasi Kauppinen från bl.a. Winterborn.

Marcos avhopp fick mig att fundera lite. Jag kan inte säga att det väckte jättestora känslor när Marco hoppade av, annat än att jag är glad att jag hann få hans autograf på Sweden Rock. Trots allt var han ju med i bandet under hela den tid som jag har uppskattat dem.

Det här med hur reaktionen blir när en medlem som inte är frontfigur byts ut. Har varit med om det med samtliga The Crimson Four och de reaktioner som brukar dyka upp är dessa:

• De som uppriktigt kommer att sakna medlemmen
• De som inte är förvånade eftersom de har känt det på sig, ofta med eget vittnesmål om t.ex. ögon eller brist på glöd under just den spelningen de var på
• De som blir oroliga och börjar spekulera vilt om bandets framtid
• De som tar tillfället i akt att berätta hur besvikna de har varit på bandet länge
• De som tillhör ovan nämnda kategori, men som i och med avhoppet blir optimistiska och hoppas på en vändning
• Trollen som passar på att vräka ur sig sk*t

Den splittring/icke frontfigursavhopp som kändes mest i mitt hårdrockshjärta är nog när Stefan Elmgren lämnade Hammerfall, dels för att jag han träffa honom innan och han är ganska skön, dels för att han och Oscar Dronjak var ett så skönt par på scen.

Vilket avhopp av en icke-frontfigur minns du starkast?

Min Körslaget-helg

"Det var en varm dag i studion..."

Så hade romanen om min lördag börjat. Jag och Goron satt nämligen i publiken på "Körslaget"-direktsändningen, och när man tar i stora lampor i en gammal industrilokal utan AC, tänder dem och sedan tar in 7 st 20-mannakörer och 700 personer i publiken blir det varmt. Det var iofs inte enda källan till värme. Rickard Söderberg är med också.

Jag har varit på flera tv-inspelningar och jag måste säga att detta är en av de trevligaste. Ingen onödig väntan och supertrevligt team, t.om. säkerhetsvakten var trevlig. En liten detalj som dock höjde trevnaden är att när vi fick våra platser så säger han "Ni är röda ( Jag hade röd klänning och Goron röd t-shirt. Sätt er där så kommer ni när Rickard-klacken" Rickard-klacken visade sig vara ett glatt gäng, klädda i rött och med regnbågsflaggor.

Till er som såg programmet hemma i TV-soffan kan jag säga att det är väldigt likt vad man ser live, bara att ni får fler närbilder och tydligare bilder från greenroom. I vanlig ordning är allt mindre än det ser ut på tv-men alla körerna får plats. Några korta kommentarer:

• Gry Forsell är ett sympatiskt fullblodsproffs. Hon gick och pratade med och tackade publiken i varje reklampaus.
• Det enda negativa jag kan säga om inspelningen är att stolarna var obekväma, men det var inte produktionens fel.
• Min åsikt efter första programmet är att finalen bör stå mellan Team Rickard och Team Wille (Craford). 
• Så himla fint att Team Rickard inte bara sjöng, utan dessutom framförde texten på teckenspråk.
• Dessutom glad att Goron tycker att Rickard Söderberg är skön

Det var ruskigt roligt. Hade jag vetat hur kul det var hade jag bokat biljetter till fler program-för nu är alla slut. Blev också nästan lika chockad när Team Rickard fick flest röster så nu håller jag tummarna. Ni minns väl alla 2008 när en annan långhårig representant för en i media underrepresenterad musikgenre kammade hem alltihop? ;)

Jag avslutar med bästa kören Team Rickard med "Circle of life"

Tenacious D-eller Gröna Lund-paradoxen

I förrgår försökte jag och Goron gå och titta på Tenacious D på Gröna Lund. Det tänkte 22.000 andra personer också. Problemet-Gröna Lund rymmer bara 17000. Så redan 17:00 stängde entrén. Vi tittade på varandra och bestämde oss för att åka hem. Goron, som varit fan sedan 2004, var besviken och jag led faktiskt lite mer med honom än mig själv.

På väg hem diskuterade vi Gröna Lund som konsertställe. Som jag ser det är det som gör det kul att på konserter där ironiskt nog samma saker som gör det jobbigt. Det är en gammal scen där publiken ofta består av andra människor än de som i vanliga fall ser bandet. Det är härligt att se 6-åriga Hammerfall-fans se bandet för första gången =) Nackdelen är just att scenen är gammal och utrymmet framför den inte är gjord för 17000 entusiastiska fans. Entrén är heller inte gjord för köer. Trots allt vore det synd om konsert-verksamheten upphörde. Det är kul för både fans och band att se sitt favoritband/stå på samma scen som legender.

Här kommer alltså några alternativ hur Gröna Lund kan göra för att se till att framtida konserter ska bli smidigare

• Skapa ett "Konsert-kort" som kostar mer än Gröna Kortets 220 kr men i gengäld ger en egen entré och förtur i kön. Jag skulle betala det om jag var garanterad att komma in.
• Skapa en egen kö för de som har Gröna kortet. Att låta dem som köpt Gröna Kortet köa samtidigt med de som ska betala fram till sista metrarna är vansinnigt. Skapar irritation i båda leden och irritation i folkmassor är aldrig bra.
• Bestämma sig för vilken ben man ska stå på. Antingen är man att ett nöjesfält, eller så är man en konsertarena. Att ha salsadans, åkattraktioner och ett stort band samma dag är kanske inte en en lysande idé. Globen är t.ex. en handbollsarena, en ishockey-rink och en konsertscen, men jag har ännu inte hört att de har försökt göra det damtidigt.
• Fundera lite på vilka artister de kan hantera innan de bokar. Det är möjligt att Gröna Lund är fel forum för artister som drar vanvettigt mycket publik. De passar bättre på "riktiga" konsertarenor.

Har du varit på konsert på Gröna Lund? Har du några tankar?

Sweden Rock 2013-sista dagen

Sista dagen på Sweden Rock 2013. Jag var som jag skrivit tidigare trött, och började känna att det var dags att bejaka andra aspekter av mig själv än hårdrockaren. Missförstå mig rätt, jag älskar att se band jag nog inte hade fått se annars och att kunna koppla av på festivalen, men att sova för lite och att i mörkret både undvika att halka på slängda tomflaskor (och ibland människor som  däckat), samt den konstanta mattan av ljud- och synintryck, och så alla som går in i en. Mot slutet känner du dig mer eller mindre som en Ikea-möbel. Med detta sagt, off we went.

Första spelningen var coverbandet Rockklassiker All-Stars. Vi blev lite sena men jag hann iallafall se det jag ville, nämligen Nanne Grönvall och Joacim Cans. En del kanske tycker att det är lamt (hörde någon i publiken muttra det), men jag gillar att lyssna på covers sista dagen på Sweden Rock. Dessutom har Nanne Grönvall varit en av mina favoritartister sedan tonåren, och Joacim Cans är Joacim Cans. Han såg väldigt fräsch ut dessutom.

Efter att ha lyssnat på denna gick vi iväg och lyssnade på Tankard. När jag hörde tanken, ett band som med glmten i ögan som sjunger om öl, men det var inte min likör för fem öre. Efter några låtar gick vi och kollade lite Levellers innan vi gick vidare till Bloodbound. Sistnämnda var en av de stora positiva överraskningarna för mig. Inte nog med att de var taggade och verkligen verka gilla att vara där, de körde en väldigt bra blandning av nytt och gammalt. Det var nästan synd att behöva slita sig från dem, men jag ville se Civil War i sin helhet. Hade tänkt att stå och röja på dem, men det var knökfullt framför dem och hemskt nog så var jag trött i kroppen. Så jag satte mig och lyssnade och det gick bra det mer. En bra spelning som helhet, ska bli väldigt kul att se vad de kommer att kunna göra när de blivit mer samspelta.

På kvällen såg vi Accept och de gjort en av de bättre spelningarna på hela festivalen-dessutom är det omöjligt för mig att inte gilla dem-hälften av mina favoritband har sagt att de har Accept som influenser, och den andra hälften har säkert också haft det. Kul att de är så vitala trots att de inte är några dunungar.

Efter en sista tur till den parkerade bilen så kom vi tillbaka. Vi hade egentligen tänkt att titta på Skid Row men blev kvar vid Rush, för att de var kul helt enkelt. Så vi blev kvar och jag fick en mycket efterlängtad mugg te. Råkade se Daniel Mühr från Civil War, så jag gick fram och berömde honom för spelningen och sade att det ska bli kul att höra mer. Han blev glad och svarade att det skulle bli kul att spela mer.

Sista punkten på programmet var Avantasia. Vid detta laget var jag riktigt trött, men tro mig, man vet att ett band är bra när du står kvar och lyssnar, trots att du har ont i fötterna och gråter. Det är jag glad att jag gjorde, för Avantasia är verkligen är ett grymt band.Vadnringen tillbaka var dock ett lite h*vete för mina trötta fötter.

Dagen efter var det dags att åka hem. Mina vänner spelade musik, men då var jag ganska mätt på hårdrock så jag satte i öronpropparna och vilade på vägen hem i bilen.

I nästa inlägg kommer jag att skriva om vad jag lärde mig på denna Sweden Rock. det blir tips på hur du får din festival att flyta bättre.

Sweden Rock-Fredagen då festivallivet började kräva sin tribut

Sweden Rocks tredje dag, och dags att bege sig in. Det blev lite sovmorgon innan vi gav oss och såg morgonen första band, Firewind, ett grekiskt band. De var överraskande bra, speciellt deras cover av "Maniac" från Flashdance. De var också det första av två utländska band som skojade på temat långhåriga killar.


Nästa band på schemat var det som skulle bli ett av festivalens höjdpunkter-tyska Axxis. Jag upptäckte dem i bilen på väg ner, men de var riktigt kul. Bra musik och det var länge sedan jag såg ett band ha så genuint roligt på en scen. De höll mellansnack på svenska med hjälp av fuskpapper, och tog upp en liten grabb på scenen och lät honom spela trumma och tamburin-han var grym.

Axxis gjorde att jag missade början på Doro, men jag är inte särskilt förtjust i Festival Stage och det var skönt att sitta ner och vila fötterna och kolla in henne på storbildsskärmen. Grymt kul att hon spelade "Metal tango" =)



Efter Doro så gjorde jag något roligt-jag träffade Grimgoth i egen hög person! Grimgoth, eller Chrille som han egentligen heter, ser ut att vara huggen i granit men är i själva verket ruskigt trevlig. .Vi var överens om att det var kul att få ett ansikte på varandra.

Därefter lyckades jag och mina vänner missförstå varandra så att jag fick vänta en halvtimme. Och känner man sig ensam på Sweden Rock känner man sig riktigt ensam. Vi hittade varandra till slut och gick och tittade på Saxon. Biff är fortfarande en väldigt cool frontman, t.o.m när han är lite förkyld. Rycktes dock inte med lika mycket som tidigare Saxon-spelningar men det berodde mer på mig än på Saxon tror jag. Är ju lite känslig för intryck och det får man så att det räcker och blir över på festival. Vi hann se några låtar At the gates också och jag lyfter på hatten för hur de lyckades få med sig publiken-det var en fröjd att se.

Kvällens headline och sista band var Europe. Ett band som jag gillar men sist jag såg dem så var det sådär, bl.a. beroende på en konstigt organiserad setlist. Lite samma sak hände på Sweden Rock. Giget var utannonserat som stort 30-årsfirande, och så börjar bandet med tre låtar från nya skivan. "De dödade sin egen spelning" konstaterade Alvfursten krasst. Jag gillar Joey Tempest som vokalist och låtskrivare, men hans mellansnack har aldrig varit bra. Nu är jag för ung för att ha varit med när Europe slog igenom, men jag vete sjutton om Europe är rätt band för att muttra att de inte är accepterade av etablissemanget.

Efter en knapp timme var grabbarna trötta och jag var trött i huvudet och hade ont i fötterna, så vi begav oss till bilen och den näst sista festivaldagen var slut.

Sweden Rock-den fullspäckade nationaldagen när CrimsonAnna mötte Tony

Dag två på Sweden Rock och vi gav oss iväg. Pga bilkö missade vi Raubtiers tolkning av nationalsången-hörde den dock i efterhand och den var riktigt bra. Raubtier var bra som helhet, det är skön festivalmusik.



Efter Raubtier var det dags att bege sig till Festival Stage för att se det enda bandet från Crimson Four som medverkar på årets festival-Sonata Arctica. Som helhet en bra spelning, även jag hade hoppats på att se några överraskningar i setlisten (undrar ni hur den såg ut kan ni kolla på fotot här).

Efter Sonata Arctica blev det lunch. Mer om Sweden Rock hittar ni i min matblogg. Inga vansinnigt intressanta band så grabbarna gick och shoppade medan jag gick på signering på Sonata Arctica. Pratade lite med människor i signeringskön. Hamnade i glappet mellan Survivor och Sonata så jag pratade med Survivor-fansen som var mycket trevliga. Tyvärr fick ingen av de tillfälliga gästerna gästerna i mitt liv chansen att få signerat av Survivor men för mig gick det bättre. Lyckades få en skiva signerad av dem och passade på att göra något jag har velat göra i flera år-jag tackade Tony Kakko för att hans musik har varit till stor hjälp under jobbiga tider. Signeringar är en konstruerad situation (hur ofta sitter du vid ett bord och skriver din namnteckning till människor som går förbi?) men Tony gjorde det bästa av det.

Det blev lite Status Quo också. Det är ju lite mysrock, på något sätt så är ju Status Quo en del av svensk folksjäl. Det var okej, men låtarna är så lika att det inte är något man behöver höra jättelänge. Vi kilade iväg till Rosenlunds camping, där vi mötte upp två av Alvfurstens vänner. Riktigt sköna typer som bjöd på bag in box-vin och hembakt nässelbröd.

Nässelbröd och vin kändes som en bra upptakt till nästa band, Amon Amarth. Mäktigt med ett stort vikingskepp på scen och statister klädda som vikingakrigare. Hård musik men ganska skönt ändå, lite som en skrubb för själen. Mitt i spelningen upptäckte Alvfursten att Jaggernaut spelade på Rockklassiker-scenen så vi kollade in de sista låtarna med dem, ett band jag hörde för första gången och definitivt ska kolla upp igen. Vi gick tillbaka till Amon Amarth.

Efter vikinga-metal var det dags för Kiss. Ni är nog många som är nyfikna på hur det var. Det är ju lite häftigt med så mycket pyro, fyrverkier och videovägg. Samtidigt, det är så mycket ren rutin i framträdandet, och lite opersonligt. Så vi såg en timme och sedan gick vi till bilen-och den späckade torsdagen var slut.

Sweden Rock Festival 2013-resan ner och första dagen

Jag kom iväg på Sweden Rock Festival i år =) Det var min andra festival och den blev annorlunda mot den första men den blev bra. Jag ska berätta mer.

Denna gång blev det bil ner till Norje. Jag, Alvfursten, Alvfurstens lillebror och hans sambo var det som delade bilen. Utan större problem så kom vi ner till området. Vi hivade av lillbrorsan och sambon på "gris-campingen" och sedan åkte vi till en av Alvfurstens vänner där vi skulle bo. Vi bodde nämligen inte på festivalområdet. Jag kommer att återkomma till vad det fick för konsekvenser senare. Det var både plus och minus.

Vår värd hade "bara" 3-dagarsbiljett och torsdagen var full av band så vi nöjde oss med att se två band-Sister Sin och delar av Sweet. Sister Sin var riktigt bra, tyckte till och med Alvfursten som var lite skeptisk och Sweet var lite mysiga.

Därefter åkte vi hem och hämtade krafter inför den kommande, fullspäckade nationaldagen.

Hårdrocks-härlighet, och lite saknad

Även om det inte har märkts i bloggen så har jag känt att jag har utstrålat lite mycket negativitet senaste tiden. Bestämde mig för att blogga mer om saker som är positivt, nämligen metal.

Det blir mycket Apocalyptica. De har släppt en video till sången "Psalm" som medlemmen Perttu Kivilaakso spelat in på Sibelius-akademin i Helsingfors (där förövrigt även Tarja Turunen är utbildad). Lyssna på det här så kommer ni att förstå varför cello är drottningen av stråkinstrumenten för mig.

Europas hårdaste cellister har inte bara släppt en musikvideo, nästa år tänker de ge sig ut på turné med en orkester samt delta i en Wagner-hyllning. Det låter helt underbart, kombinationen klassisk orkester och metal är balsam för själen, manna från himlen och alla andra njutningsklyschor det går att komma på. Tyvärr verkar turnén inte komma till Sverige. Det kanske är dags att besöka vårt östra grannland ;)

På tal om hårdrockshärlighet-idag fyller Tony Kakko i Sonata Arctica 38 år. Inte långt kvar tills jag ska se och lyssna på honom och övriga bandet för andra gången i år.  Det kommer dock alltid var a en dag med lite svärta i, då det idag är 3 år sedan den lille mannen med den stora rösten, Ronnie James Dio, trädde i hårdrockens Valhall. Läs gärna den fina hyllningen på Metal!




P.S. Eurovision Song Contest i all ära, men det här är en musiktävling i min smak.