En sådan där knasig liten sak som gör en biolognörd glad...

...är när dagen har bestått av jobb med en kollega som vibrerar på en helt annan frekvens och jag provade ett nytt träningspass som nog inte var min likör, då är det skönt nät Kunskapskanalen visar en film om grönlandsvalen, en av mina favoritvalar. Det är svårt att inte slappna av när man betraktar ett djur som kan bli 200 år gammal och väger 100 ton, sväva fram.

Grönlandsvalen har dessutom en mycket avkopplande sång (jag väljer inte bara att lyssna på valsång, jag väljer art också) Till skillnad från t.ex. knölvalen, som är standardvalsången, så låter den nästan lite optimistisk.

Till Kolmården-utan att bli inlåst ;) *bildbomb*

Världen börjar antar något klarare färger-även om jag bitvis har varit trött första semesterveckan. I förrgår så tog jag och Goron och åkte till Kolmårdens Djurpark. Tillsammans, bara han och jag. Vi gillar båda två att titta på djur så därför passar det som hand i handske. Jag hade dessutom inte varit där sedan Göran Persson var statsminister, men har många fina barndomsminnen därifrån så det var kul. Att åka tillbaka till sådana ställen kan vara vanskligt men den här gången blev det bara bra.

Jag har alltid uppskattat djurparker, men har blivit lite mer kritisk med åren. På Kolmården har dock djuren det bra vad jag kan se. I den bästa av världar skulle djuren kunna vara fria och inte behöva djurparkers insatser, men i den värld vi lever i behövs dem. Vissa djur, som visenten och davidshjorten, existerar i frihet resp. överhuvudtaget tack vare djurparker.

På en punkt är Goron och jag ruskigt lika. Går vi på djurpark vill vi se alla djur-från små fiskar och sköldpaddor till elefanter. Många spännande djur såg vi också. Vårt sätt att säga att vi uppskattar ett djur är att säga att vi vill ta hem det. Så jag fick (på skoj) förklara för Goron att hans katter nog inte skulle uppskatta sällskap av en nubisk get eller elefantkalv, och han fick övertala mig att det blir jobbigt att ha 8 svarta minigrisar eller eketorpssvin i lägenheten. Det är inte svårt att uppskatta en prickig gris =)

Bevis för hur mysigt vi hade, inte ens regnet kunde rubba vårt goda humör.

En kärrsköldpadda som simmade fritt i en damm. En gång i tiden fanns dem ända upp i Danmark och Sverige.

Det är läckert att se trubbnoshörningar ströva omkring på en savann bland svenska tallar.

Den redan berömda elefantkalven (född 27/7) strövade omkring och upptäckte stora världen och tyckte att allt var spännande innan han somnade. Extra fint, det är inte mamma han sover under utan den andra honon i den lilla flocken. Man skulle kunna kalla henne gudmor :)

I dammarna runt aporna simmar både gräskarp och vanliga karpar. När jag tog en bild på den här skönheten skrattade Goron och sade "Du åker till Kolmården, betalar 400 kr i entré och tar kort på en fisk du kan se i den lokala zoo-affären" Jajemän, sådan är jag =)

Eurovision och mysdag på Skansen

Det har ju varit tävlings-tema här i Sverige denna helg. Det har tävlats i musik och i sport. Jag spenderade lördagkvällen hos Goron, där vi åt hämtmat (vego-sushi för min del, mycket bra eurovision-mat) och tittade på Eurovision. Goron var ett mysigt sällskap och vi röstade till och med. Där gick dock smakerna isär, jag röstade på Island och Goron på Grekland. Vill ni ha en fantastisk sammanfattning av twittrandet under festivalen gå in och läs hos Rickard Söderberg.

Idag föreslog Goron att vi skulle ta en tur till Skansen tillsammans:) Jag har den senaste tid märkt att för mycket softande gör mig både rastlös och såsig så jag hakade gärna på. Det var perfekt väder, lite mulet (vi fick några droppar regn på oss) och behagligt men inte för varmt. Dessutom har många av djuren förökat sig, så vi led båda av sötchock-vildsvin är bedårande som kultingar, och Goron muttrade att han nu inte kan äta viltmästarskav efter att ha sett små renkalvar.

När jag var liten var höjdpunkten med Skansen-besök Akvariet och det var det nu också. Fick närkontakt med lemurer, de små rackarna drog i mitt kamerafordral och en av deras långa svansar strök över mitt huvud. Det var härligt att få visa Goron den aspekten av min värld, och han tycker att det är kul att jag kan en del. Stiftade bekantskap med två favoritdjur mandarinfisk och blå pilgiftsgroda, båda så vackra att det är svårt att tro att de är verkliga.

Hemma igen var det hockey-VM och för första gången tog Sverige VM-guld på hemmaplan. Kul, extra roligt eftersom den officiella låten i år framförs av The Poodles. Så för att fira guldet har jag bytt färg i bloggen och avslutar med just "En för alla för en" av The Poodles.

 

R.I.P. Chelonoidis nigra abingdoni

Lonesome George-en 100-årig jättesköldpadda från la Pinta är död. När han upptäcktes 1972 var han en sensation, man trodde nämligen att hans underart* var utdöd, men igår drog denna ståtliga varelse sin sista suck och i och med det så är det adjö.


*En underart är en population av en art som har genetiska skillnader, men inte större än att en hona och hane från olika underarter kan fortplanta sig.

Kolmårdens vargar

Idag gråter biologen i mig över det som hände på Kolmården. Mina tankar går till djurvårdarens anhöriga. Jag kände henne inte men 30 år och djurälskare-det kunde ha varit jag, djurvårdare, och speciellt med vargar, var mitt drömjobb som liten. Så en tanke går till alla barn med samma drömmar som jag, som fått drömmarna naggade i kanten.

Mest är mina tankar med vargarna. Gbgmamman skriver så klokt att hur tragisk än händelsen är så har de reagerat som vargar. Det märks att hon har erfarenhet av hundar. Varg och hund är lika men skillnaden är att hunden har socialiserats med oss i tusentals år, både genetiskt (vi har valt de djur som har haft lättast att anpassa sig till oss) och socialt. Det sociala är också en viktig punkt i detta. Till skillnad från mänskliga vänskapsrelationer har en vargflock alltid en stark hierki. Med jämna mellanrum testar de sin plats i hierarkin. Vad som har hänt här lämnar jag åt mer aktiva erfarna biologer att avgöra, men som en ren privat spekulation kan jag tänka mig att något sådant har hänt här.

Gbgmamman skriver också att hon är förvånad att sådant här inte händer oftare. Jag är inte förvånad vad gäller vilda vargar, de vill ju helst slippa ha kontakt med oss, men när det gäller djurparksvargar så tycker jag inte att de fall som dokumenterats i Kolmården är så anmärkningsvärt. Har ingen erfarenhet av varg, men jag uppvuxen med hund, och människors brist på hundvett gör mig mörkrädd.

Jag lyssnade på presskonferensen, och det verkar som att Kolmårdens personal tänker långsiktigt och jag hoppas att de fortsätter handla med sunt förnuft och biologisk kunskap som ledstjärnor. Vad gäller alla oss som inte kan påverka Kolmårdens rutiner så ser jag en sak vi kan göra-se vilda djur som vilda djur, och förmänskliga inte deras beteende. Låt oss göra det som en homage till den förolyckade djurvårdaren.

Och till alla er varghatare som tänker använda detta som ett argument i vargdebatten, SKÄMS och lyssna på den här låten.

Skippa Scampin!

Några kloka ord från Naturskyddsföreningen:

Med ett grönt och nitpräglat sinne

Läser i DN att svenska festivaler har börjat arbeta på att skärpa sina miljökrav. Strålande säger jag. Hoppas att det kan gjuta lite olja på vågorna efter upprördheten över att gräsmattorna tog stryk på Sonisphere (jag har väldigt svårt att se att det inte kommer lösa sig). Min inre biolog-nörd tog sig friheten att kolla på vad det är för växter som växte där innan horderna av rockers intog marken och den dominerade växten var trampört, som faktiskt gynnas av människor/boskap trampar marken). Jag funderade faktiskt på vad jag egentligen tycker om en festival i Nationalstadsparken och jag kom fram till att jag tror att det är viktigt att människor får använda områden annars får vi så lätt andra emot oss-dock finns det saker som kan göras. Här kommer mina förslag på hur Sonisphere i Stora Skuggan kan göras ännu bättre-för miljö och metal:

• Lägg ut hö som suger upp leran och ser till att det iaf inte blir 8 cm lervälling (mätning utförd av Alvfurstinnans platåskor)
• Breda spänger så att det uppstår gångvägar
• Sätt upp 2 stora partytält mellan scenerna och ha massor av papperskorgar där. Människor vill äta under tak-och finns det då papperkorgar där kommer till och med icke-miljömänniskor kasta sitt skräp där.
• När vi nu ändå är inne på scener och lera-istället för att visa musikvideos på skärmarna på den scen som inte används kunde man visa framträdandet som pågår på andra scenen. De som inte är vrålsugna kan då stå kvar och titta vilket ger mindre slitage på marken.
• Ett smart sätt att minska skräpet är att ha mycket fingermat med minimala förpackningar och liknande. Och vattenställen där besökare både kan få dricka och tvätta händerna.
• Dela ut flyers, godis i plastförpackning och liknande är lite onödigt. Det måste finnas ett mindre skräpigt sätt att få ut infon.

Det var några tankar på hur vi kan fxa till det.

Nationaldag

Nationaldag idag. Jag har inte firat så mycket men jag och min pappa tog en promenad till ett närbeläget fågeltorn plus att mina katter fick färska räkor som blivit över sedan jag gjorde fiskmat. Det var otroligt skönt i detta fina väder att komma ut i naturen. Fågelsjön svärmade av flick- och trollsländor. Vi tittade ut över den och såg hela sjön-det var så vackert och vattnet var så klart att jag kunde se fiskarna-såg bland annat vad jag tror var en gädda och supersöta små fågelungar samt en sävsparv.. Det var härligt-jag blir alltid lycklig i närheten av vatten. Svenska insjöar är överskattade.

Dagens klipp blir min favoritversion av Nationalsången-med Sabaton.

Sharkwater

Som trogna läsare av bloggen redan vet, så klappar mitt hjärta för världens hajar. Ikväll hade tvåan en temakväll om hajar och de visade den prisbelönta dokumentären "Sharkwater". Missade den när den gick på bio. Den är mycket sevärd och jag rekommenderar den verkligen-den handlar inte bara om hur mycket hajarna får lida, utan om konsekvenserna när hajarna försvinner. Jag säger så här, min respekt för min Vapensyster som inte äter fisk (ja och självklart ni vegos) ökade efter att ha sett filmen. Det är mycket hopplöshet i filmen men det finns små gnistor av hopp. Och jag har veta det länge, Costa Ricanerna verkar vara ett tappert folk. Se filmen så förstår du. Vill du veta vad du kan göra för att rädda hajarna så gå in på http://www.savingsharks.com/. Och kom ihåg, det skadas 69 människor om året i hajattacker, 10.000 skadas när de snubblar på hinkar.

Positiv nyhet för världens hajar

Hittade en positiv nyhet på DN idag-att ö-riket Palau ska införa haj-reservat för att minska fisket av dem till hajfenssoppa (en oerhört grym fiskemetod som inte bara innebär att hajarna får sina fenor avskurna medan de lever, utan även att de får ligga på havsbotten och svälta ihjäl-vilket kan ta en månad).

Visst, det står i artikeln att det kommer bli tufft för Palau att efterleva detta och det ligger pengar bakom (Palau har en stor inkomstkälla i dyk-turism) men det är ett bra initiativ och jag tror detta är rätta vägen för naturvård-att göra djuren mer värdefulla som levande än som döda.

"Hajarnas skönhet och styrka visar enligt min mening hur sunt havet är", säger presidenten Johnson Toribiong. Om du känner som presidenten (du behöver inte ha gått så långt som jag och tatuerat en hammarhaj i nacken) och vill göra någonting så kan du välja bort hajfenssoppan när du äter på asiatisk restaurang och skippa hajfilén när du står vid fiskdisken. Då räddas många hajar.

Äntligen över

Åka till jobbet brukar vara segt. Imorse när jag satt på bussen så såg jag något som jag inte förväntade mig att se i ett villaområde i norra stockholm-en livs levande korp. Kändes som ett gott omen eftersom det är en av mina favoritfåglar.

Resten av dagen var slitig psykisk. Kände av den i axlarna och huvudet. Det har varit en tung för alla på jobbet iom sjukdomar och ledigheter men nu är den rackaren över och nästa vecka blir lugnare och jag tror den bär med sig möjligheter. Känner att jag gör små framsteg med saker hela tiden just nu.

För några dagar sedan kände jag en vändning i tillvaron jag knappt kan beskriva-det var som om en helande våg sköljde över mig och det kändes skönt. Kände mig trött på en skönt sätt som efter ett yoga-pass.

För att ära den vackra korpen jag såg blir dagens musik "Ravenheart" med Xandria

Little angel

Marcus Marcus, 6, har startat en namninsamling för att rädda världens hajar. Han hade tydligen hört om hur världens hajar stympas levande på sina fenor för att koka hajfenssoppa på. Tydligen smakar inte ens fenorna något utan gör bara soppan tjock i konsistensen. Det finns någon gammal myt att det ger styrka. Marcus hade en skön kommentar "Ät broccoli-soppa istället. Det blir man stark av på riktigt".

Det är klart att jag skrev på marcus protestlista. Jag känner nämligen igen hans vrede och engagemang från en annan hajroad unge för drygt tjugo år sedan jag:undertecknad). Marcus har dock gått längre än jag-jag drömde om at tgöra ngåot då, han gör något!

Heja Marcus:D

Hu!!

Som före detta snigelfobiker tycker den här organismen är extrem-vidrig. Får krypningar av den. Måtte daggmaskarna (detta vänliga och viktiga djur med tio hjärtan) klara sig undan den. Jag är beredd att bekämpa den om den närmar sig sveriges gräns.

Circle of life-uncut

Ibland blir det uppenbart hur perspektivet på livet förändras när man läser biologi. Jag läste Aftonbladets artikel om hur Kolmårdens lejon utfodras med avlivade hästar. Att döma av kommentarerna i bloggar har många blivit upprörda, speciellt över bilderna. Min tanke var snarare att nu kommer Afrodite (hästen vars avlivning skildras i artikeln) till glädje även efter sin död, genom att lejonen får utlopp för sitt naturliga beteende och mår därmed. Tänkte också på vilken lustig syn vi har å naturen. En föreläsare jag hade (minns tyvärr inte hennes namn) på Universitetet pratade om att Disney hade del i veganismen eftersom nästan alla djur framställs som snälla och guliga. Lejonkungen är uppenbarligen inte lika söt när han är hungrig.

Dagens youtube blir såklart "Circle of life" från "Lejonkungen"

Det är inte var dag...

...man stöter på en fisk man aldrig hört talas om men idag hände det. Såg en spännande film på Viasat Nature om kobudai, en läppfisk. Blev så fascinerad för trots att den tillhör en annan familj så var den mkt lik lejonhuvudcikliden, en vanlig akvariefisk. Kika på bilderna på kobudaien för att se likheten. Överhuvudtaget var filmen rörande, med japanska fotografer som väntar i timmar i japansk vinterstorm för att fotografera en fisks lekbeteende och en man som "känt" tre generationers dominanta hanar och visade bilder på dem.