Saker jag ogillar med metal

Det här inlägget har inspirerats av att jag är med i diverse hårdrocksgrupper på Facebook. Det är för det mesta intressant och roligt, men ibland är det ganska tröttande. Hårdrocken är den musik jag har närmast hjärtat, och den uppskattar jag, men det finns andra aspekter av metallivet som jag bara blir trött på. Jag vill också påpeka att detta är mina personliga åsikter och jag ser gärna en konstruktiv diskussion om detta.

Här kommer de:

1. Drickandet och hälso-ignoransen

Det är mycket viktigt att dricka inom hårdrocken. Så viktigt att vi kan lägga upp en bild på en random öl i en hårdrocksgrupp utan att det är konstigt. Men, oss mellan, varför? Jag förstår inte riktigt grejen med att först köpa en konsert- eller festivalbiljett för ibland fyrsiffriga belopp, och sedan dricka så att man inte kan koncentrera sig på konserten? När jag var på AC/DC såg jag en kille som låg helt utslagen.

Det verkar också vara en grej att inte bry sig om sin hälsa. När en medlem i en grupp skrev in och bad om tips på träningsmusik så kommer oundvikligen kommentarerna om att gym inte är något för hårdrockare. Vad som var det ultimata hårdrockskäket var en sorglig historia. Vad som inte går ihop med metal och hälsa är beyond me. Det är ju inte direkt någon idé från musiker direkt.

2. Brudarna

Tycker du att hårdrockare i allmänhet framställs tråkigt och stereotypt? Det är ett myggpink i en norrlandsälv mot hårdrockstjejerna. Ämnet om skrevande, uppiffade hårdrocksbrudar på bild har Gollum's cave behandlat bättre än jag  . Jag tänker istället på det självklara sambandet hårdrock-bröst. Jag fick iallafall höra att jag inte förstod det när jag ifrågasatte vad en bild på en tjej i svart linne (ej ens en band-tshirt) med fokus på urringningen hade med hårdrock att göra. Att man tycker att brösten inte ska utplånas från jordens yta, bara tonas ner så att en 13-årig tjej och andra metalfans som inte är heterosexuella cis-män ska kunna känna sig inkluderade hör inte inte hit, det är du som är bitter. Sorry grabbar, men bröst är inte lika spännande när man har haft dem under nyckelbenen i tjugo år.


3. Att vara "True"

Det är väldigt viktigt att vara "true" inom metal. Ibland får jag känslan av det är viktigare att vara "true" än att lyssna på det du gillar. Nåja, var och en salig på sin tro. Det tråkiga är när det används som ett argument i diskussioner. Jag fick en gång höra i bloggen att jag "inte vet ett skit om hårdrock" eftersom mina favoritband är Hammerfall och Sabaton. Vad kan jag säga...Gäsp! Smaken borde vara fri. Jag erkänner att Slayer har haft en stor ifluens på Thrash-genren, men för mig är de inte jätteintressanta musikaliskt. Att jag dessutom tycker att Sonata Arctica är roligare att lyssna på än Motörhead gör mig inte till mindre hårdrockare.

Finns det något som du stör dig på i metalsvängen? Berätta gärna i kommentarsfältet.

TV-programmet jag vill förändra och hur jag gör det

Kattakvack kör en novemberlista där vi som läser får bestämma ämnena. Jag skickade in rubriken för detta inlägg. Då hon har kört den så tänker jag skriva ett inlägg på samma ämne. Kattakvack vill ta sig an "Efter Tio" på TV4. Programet som jag tänker ta mig an är:

*trumvirvel*

Go'Kväll Lördag.

Anledningen till att jag valt detta program är att trots att jag är den primära målgruppen för programmet (kvinnor 30+) så känner jag mig som en total alien när jag tittar på det. Det anses nämligen att bara för att jag är kvinna i den åldern så är jag automatiskt intresserad av cupcakes och annan bakning, mainstream-mode, matlagning till familjen och dessutom har jag behov av en programledare som pratar i ett tonfall jag bara använder till kattungar och nyfödda.

Så, om vi nu viftar med trollspöet och jag tar över, vad skulle då hända?

• Till att börja med skulle matlagningen få stå tillbaka. Konungariket Sverige lider brist på saker, men matlagnings-tv är inte en av dem. 
• Vi skulle få tips om tv-spel och tv-serier. Vi är ju en och annan som av olika skäl gillar att spela eller kolla på en schysst tv-serie på helgerna.
• Det blir lite stiltips, men stiltips som inte exkluderar hårdrockare eller gothic lolitas.
• Jag ser gärna kulturtips i alla dess former-från opera till zombiefilm.

Dessutom skulle jag sända det här programmet varannan vecka och låta Go Kväll lördag vara som vanligt varannan vecka, för att signalera att alla får finnas.

Varför "Return of the Jedi" är en film som borde visas varje Allhelgonahelg **SPOILERS**

2013 års allhelgonahelg har just passerat. På allhelgonadagens kväll satt jag och Goron och tittade på "Return of the Jedi" sista filmen i "Star Wars"-sagan. Hade inte tänkt på det innan, men den passar väldigt bra in på just denna högtiden. Jag ska förklara varför i detta inlägg men först en liten varning-har du inte sett filmen så kommer detta inlägg att bli svårt att förstå och dessutom så pajar det nog en del av filmupplevelsen. Nu är det varnat så nu åker vi:

• Mitt främsta argument är sättet som döden skildras i denna film. Låt vara att det är en actionfilm där en hel del laserpistoler avfyras, men i denna film får vi två fridsamma dödsscener. Dels i början när Yoda, läromästaren, dör till följd av hög ålder. Det fina i scenen är att han till fullo har accepterat det, och istället använder sin sista stund till att vägleda Luke Skywalker. Den andra scenen är när Darth Vader/Anakin Skywalker dör, och när Luke gråtande säger till sin far att han måste rädda honom så blir svaret "Det har du redan gjort, Luke".

• Hand i hand med döden så går känslan av försoning. I filmens allra sista scen pågår en euforisk segerfest. Mitt i festen går Luke Skywalker åt sidan. Känslan är att han behöver få lite andrum i euforin. Han ser då andarna efter sina läromästare, och sin far. De står där och se på varandra tills Leia, hans syster, lägger armen om honom och leder honom tillbaka till festen. Jag vet inte hur ni tänker, men jag får känslan av att levande och andar vill förmedla till varandra att "Vi mår bra. Nu kan vi gå vidare".  

• En intressant twist på scenen ovan är att i re-releasen från 2004 (den version jag har valt att använda nedan) så gestaltas Anakin Skywalkers ande av Hayden Christensen som gjorde rollen i de tre nya filmerna. I "liv och död"-perspektivet så blir det i mina ögon en påminnelse om att minnas personen den bortgångna var, inte bara som "en död".
• I Yodans dödscen så sätter han också in i döden i ett sammanhang, det hör så att säga till livet. När Luke kommenterar att Yoda inte kan dö blir svaret:

Ah, strong am I with the Force, but not that strong. Twilight is upon me, and soon, night must fall. That is the way of things. The way of the Force.

• I filmen finns också en scen där Luke Skywalker dödar en Rancor, ett stort odjur som används på samma sätt som lejonen användes mot kristna. När Rancorn är död så får man se hans skötare gråta när han får se vad som har hänt. Så även monster kan ha någon som kommer att sakna dem.

Där har ni min förklaring till att jag planerar att göra det till en tradition att titta på "Return of the Jedi" under Allhelgona-helgen.

Helgen-barnkalas och spelsöndag (Spoilervarning Skyward Sword)

Trött som en sarkofag efter arbetsveckan (juli-jobb och pms går dåligt ihop) så det var väldigt skönt med helg. Goron hämtade mig efter jobbet på fredagkvällen och sov över hos mig. Har lite svårt att koppla av jobbet nu och då hjälper det att ha Goron att vila ögon och tankar på.

Lördagen var minst sagt fullspäckad. Började med tvättstugan på förmiddagen. Det är lite grejen med Goron och mig-vi behöver inte förställa oss, han fick vara med och tvätta. När fyra maskiner var tvättade och klara, så hoppade vi in i hans bil och åkte till hans guddotter, som fyllde två år. Vår present (som vi både handlat och slagit in gemensamt. Jag upptäckte att Goron är en j*kel på paketinslagning) gjorde succé både paket och innehåll. Trevligt att träffa Gorons vänner-de var trevliga människor. Lite trött blir jag dock när människor (inte guddotterns föräldrar) inte riktigt förstår att vi sköter relationen i vår takt. I mina ögon så tycker jag att barn och flytta ihop är lite tidigt att fråga ett par som varit tillsammans i fyra månader om.

Efter ha promenerat och beslutat om grillkväll med Guddotterns föräldrar så åkte vi hem till mig igen och hade en lugn kväll. Det var välbehövligt. Lite avis var jag på alla som såg Maiden på Friends, men lite skönt är det allt att vara hemma och slappna av. Har ett ökat behov av avkoppling och ställtid.



Idag har vi haft spelsöndag, Goron och jag. Vi har spelat "Skyward Sword", senaste Zelda-spelet. Riktigt kul, vi samarbetade riktigt bra. Goron piskade upp "The Imprisoned" som om han aldrig hade gjort annat och löste svåra pussel (både brains and muscles, lucky me ;) ) medan jag smög mig genom "The silent realm". Vill ni veta hur det ser ut kan ni titta på GloverRandalls utmärkta walkthrough ovan. Börja runt 11:45.

När ska man släppa en iidé och en pryl?

Går i planer på att göra om mitt kök. Har aldrig kommit igång ordentligt med inredandet från 2008/2009 som kom av sig pga ett problematiskt köksskåp samt andra personliga skäl. Har hållit fast vid original-idén jag hade, med ett hårdrocksinfluerat kök (vilket hittills mest har betytt svart bord och svarta stolar).

Nu har en möjlighet öppnat sig att kunna göra om köket, och med det kommer också funderingarna-vill jag fortfarande ha det så? Har haft glasbord under hela tiden, men tiden och lusten att putsa det har minskat. Har tänkt på att byta ut skivan, eftersom den har oortodoxa mått (hur tänker en designer som gör bordet 78 cm brett istället för 75 eller 80 cm). Ett annat aber är att bordet är svårt att flytta.

Har nu hittat ett alternativ till bord som är ett slagbord och går att fälla ihop till en skollinjals tjocklek och som också har möjlighet till förvaring. Dock är det vitt (jag har svårt för träfärg). Har lite dåligt samvete för att jag överger idén att återanvända ett gammalt bord. Å andra sidan, det behövs mer rengöringsmedel för att hålla det gamla bordet rent.

Vad säger ni? Hålla fast vid en gammal idé och saker eller öppna själens fönster för nya idéer?

Bordsalternativet "Norden" från Ikea

Melodifestivalen och jag-en relation i kris

Kära Mello-vår relation har nu ändrats från "Har ett förhållande" till "Det är komplicerat". Vi har en hel del att arbeta på #mello #melfest
— The_CrimsonAnna (@The_CrimsonAnna) 9 februari 2013

Twittrade ovanstående direkt efter festivalen. Har ju en lång historia som Melodifestival-tjej men sedan sedan jag blev hårdrockare har kärleken bleknat. Det har liksom gått från en av årets höjdpunkter, till en bra fest för att pigga upp vintern och vidare till ett "Jaha. I år igen". I ärlighetens namn, kära läsare, hade inte Joacim Cans varit med så hade jag inte tittat alls i år. Nu gick det som det gick (jag kommer att återkomma till Joacim Cans framträdande och reaktionerna på det i ett annat inlägg).

Så vad är det då som har gjort att jag har tröttnat på festivalen? Jag listar några punkter.

• Bristen på långsiktighet-det känns som att det för bara några år sedan var betydligt fler låtar som hade ett liv utanför festivalen. De senaste åren kan jag bara komma på "Euphoria", "1000 miles" och "La Voix" som var riktigt värda att lyssna på en längre tid.
• Bristen på överraskningar-Trots Björkmans utmärkta jobb med att bredda så känns det som att det är lite samma typ av låtar varje år. En matsked pop, en tesked rock, en nypa schlager, ett stycke pojksöt sångare osv. Jag skulle vilja se roliga kombos som t.ex. "Nattens Drottning" eller varför inte lite folkmusik också?
• Folkets röster. Tyvärr världen, det var mycket mer spännande och oförutsägbart när vi hade en jury.
• Det känns som att Melodifestivalen blir alltmer underhållning och allt mindre musik, vilket avspeglar sig på låtarna.
• Den största och viktigaste grejen är nog just att jag har bytt musiksmak. När jag var yngre så var festivalen en av de få tidpunkterna på året när jag fick höra min musik, idag finns det året om. 

Det är nog dags att lämna över Melodifestivalen till andra förmågor. Så,vad tycker du om Melodifestivalen? 

Ord och fraser som stör mig

Jag blev inspirerad av Katta Kvack och skrev en lista på några fraser som stör mig, på nivån sten i skon.

• "Mätt i magen"-Var i hela...skulle du annars vara mätt? I foten?
• "Vad godis" brukar en äldre kvinnlig släkting säga när mat är gott. Jag vill inte ha bilden av gelégodis när jag äter en vällagad gryta och en välkomponerad sallad.
• "Djurbebis" alt "djurbarn"-det är inget fel att säga djurunge-det finns också massor av bra ord för respektive djurs avkomma-föl, kalv, yngel, valp, killing etc. Djur är tillräckligt fantastiska utan att behöva förmänskligas
• "Är the sh*t"-sorry men jag fattar inte varför detta uttryck används överhuvudtaget. Användare är varmt välkomna att förklara i kommentarsfältet.

Vilka ord och fraser stör ni er på?

Ännu ett skäl att vara glad att jag är hårdrockare

Tittade på "Nöjespanelen" på Tv4:s Nyhetsmorgon och de pratade om festivaler bl.a. om det svåra i vilken ålder man ska vända sig till. Kommentaren kommer att 40-åringar skulle känna sig som fula gubbar när de tittar på samma konsert som en 14-åring. Kom på mig själv med att längta tillbaka till Sweden Rock och Maiden Ullevi, där 13 åringar och 53-åringar samlas med ett fokus-musiken. Det är en sak jag älskar med hårdrocken, vi ger tusan i din ålder så länge du levererar.

Sänkt ljudnivå? Ja! På konserter? Nej!

Martin Carlsson gör sin röst hörd om Socialstyrelsens förslag om att sänka maximal tillåten ljudnivå på konserter till 97 dB. Han är inte ensam om att vara kritisk. Flera arrangörer har gått ut och varnat för att Sverige kommer att bli mindre attraktivt om detta vinner laga kraft. Martin tar också upp argumentet om att publiken kommer att höras mer än bandet om detta händer, vilket kan leda till att besökarna tar ur hörselskydden för att höra och känna musiken.

Jag är kluven. Å ena sidan så är jag rädd om min hörsel och det vore väl skönt att slippa ha hörselskydd på alla konserter. Å andra sidan så känns det ju som att det finns mer angelägna miljöer att ta itu med. Konserter går ju de flesta på 1-3 gånger om året. Jag störs mer av ljudet på t.ex. vanliga krogar och pubar än på konserter. Många människor besöker krogen 1-3 gånger i veckan.

Jag funderar också på kulturen på konserter. En lägre volym skulle kunna ge en mer fokuserad konsertkultur. Jag pratar inte mycket på konserter-några kommentarer om musiken kanske, men inga längre samtal. Där återkommer vi till krogen-varför ha så hög volym dit människor går för att prata (förutom att när människor halvskriker blir de törstiga och dricker mer)?

Summa summarum: Jag tror att sänkning av volymen allmänt är bra, men fokusera på vardagsmiljöerna istället för konserterna.

Vad säger du?

Hemkär hårdrockare trampar på globetrotter-tår

Kommenterade på Ebba von Sydows blogg-jag kan tycka att Ebba har en bra blandning på sina inlägg även om vi är lååångt ifrån varandra. Där lyckades jag trampa på ömma tår när jag beskrev min egen inställning till resor "jag har ingenting emot (förutom miljöpåverkan) att resa till någonting, men inget behov av att resa från någonting" och att för mig känns de flesta sol- och badresor som så mycket flykt.

Utan att veta om det trampade jag på en öm tå. Jag borde ha lärt mig att i Sverige är solresor det heligaste som finns. Jag står dock för min åsikt-det känns mer som en resa från något än till något. Nu kan det ha att göra med att jag är född med "Natural born goth"-hy och därför undviker att sola och inte är så förtjust i att bada. De två faktorerna gör att sommaren inte min favorittid på hela året, utan en av fyra oersättliga årstider. Saken är också den att om man t.ex. uttrycker åsikter att man inte gillar att resa iväg och t.ex. gå på muséer (älskar jag att göra) eller titta på naturen (skulle jag också gärna göra) så möts man med respekt, medan man får höra att man är konstig/tråkig/obstinat om man inte gillar sol och bad.

För mig är inte de stora hjältarna de som drar iväg till solen så fort det blir grått på himlen eller temperaturen går under tvåsiffrigt, för mig är det de som stannar kvar och lyckas göra sin vardag härlig där de är.

Jag avslutar med två kloka citat. Det första är från Täppas Fogelberg

"Åka på weekendcharter till new York fixar väl vilket pucko som helst men det är en rejäl utmaning att få en trist tisdag i november att svänga"

och som avslutning Tony Kakko

"I love and need all seasons the same. Eternal whatever would be terrible."

Du kan täcka bröstet med deras logga men kan inte en enda låt...

A Rock'n'roll lifestyle skriver träffande om att se människor bära band-tröjor utan att ens ha hört talas om bandet ifråga. Nu ser jag inte det som ett problem om hårdrock blir mainstream, för då kanske tv och radio törs bjuda på lite mer metal till folket, men jag förstår frustrationen när man tror sig ha hittat en musikalisk medsyster eller -broder och så har personen aldrig hört talas om bandet vars logga täcker personens bröst. De som gör så är människor med blodomlopp och känsloliv som alla andra, men det är ett fenomen som jag inte förstår. Jag tycker att kedjorna skulle kunna anstränga sig lite, och istället för att bara trycka upp diverse populära band skulle kunna skapa samarbeten med designers och skapa rock/goth/metalinspirerade tryck. De kan inte skylla på att pengar inte finns, det är garanterat billigare än att köpa Guns'n'Roses eller Kiss logga.

Personligen föredrar jag att bära mindre band, som Hammerfall eller Sonata Arctica, dels för att de betyder något för mig, dels för att de inte är "sönderburna". I övrigt känns det nästan roligare att ha t.ex. dödskalle- eller drakmotiv eftersom du slipper bli inpetat i ett musikaliskt fack. På Sonisphere festival, där jag skulle se 9 band, valde jag mitt svarta linne med texten "metal". Det kan ju aldrig vara fel:)

Vill ni en kul reflektion om en hårdrockare och hans bandtröjor så tycker jag att ni ska kika in hos Grimgoth.

I'm a double nature

Min helg som den hittills har utvecklat sig, får mig verkligen att framstå som en dubbelnatur. På fredagen drog jag ut med Do och Lady Glatem och såg Marty Scars band spela på en av pubarna i stan. Grymt bra drag och trevligt sällskap som alltid-vi kom bl.a fram till lilla Estelle Bernadotte är en "princess of the dawn" och inte "princess of the night". Skandal att det är nästan ett halvår sedan jag och Marty Scars sågs senast.

Typiskt mig och min dubbelnatur är att när jag kom hem lade jag kikärter i blöt och drack en mugg yogi-tea innan jag lade mig. Det är rock n roll det ;D

Ska jag vara allvarlig en stund så har jag lite svårt att förstå vanliga dödligas förvåning när hårdrockare berättar att vi gör mjuka eller vanliga saker. Det är klart, om de förstår att vi är vanliga människor under nitarna så måste fördomar kullkastas-och att kullkasta fördomar är inte lätt men det är värt det.

Du som läser, har du någon fördom om hårdrockare eller fått höra någon galen fördom som du vill dela med dig av?

SVT goes metal

Jag skällde på SVT i höstas för att de hade dålig koll på hårdrock. Nu verkar de kompensera för detta på två sätt-dels genom att visa en serie i 11 delar om hårdrockens historia, dels genom att ha fått totalt hårdrocksfnatt och petar in bitar av hårdrockslåtar i de mest osannolika sammanhang. Speciellt verkar "Nothing else matters" ha fastnat. Jag har hört den såväl i "Go Kväll" som i "Året med kungafamiljen"

"Hårdrockens historia" är en liten godbit. Blev lite extra glad när jag såg att det är Sam Dunn som har gjort den. Hans "Metal: a headbanger's journey" sätter verkligen fingret på hårdrockarens själ. Jag vill också applådera översättaren som har översatt det anglofierade metalspråket på ett strålande sätt. Exempel: "metalheads" blir "metalfans". Det ska bli riktigt roligt att följa alla 11 delar. Ni som vill kolla in den första-marsch in på svt play-den finns bara till den 10:e januari.

Med detta sagt drar jag på karaoke.

The Addams family-mina första trevande goth-steg

Morrica är en ständig källa till ökat vetande om de mest skilda saker. Är det inte skolpolitiken så är det "Nyårsklockan" på originalspråk. Idag upplyste hon mig om att familjen Addams skapare Charles Addams hade fyllt 100 år idag. Hade ingen aning om att familjen skapare också hette Addams.

Själv upptäckte jag familjen Addams redan som 10-åring, på den tiden då mitt hjärta ännu inte hade fått några nitar (eller "before the hammer fell, before I wished for night, before the heart was savage" som jag kallar tiden innan jag blev hårdrockare). Det sändes på SVT och min mamma hade sett det som yngre och trodde att jag skulle gilla det. Jag fastnade direkt men tänkte inte så mycket mer på det än att jag tyckte att det var häftigt-speciellt den rytande isbjörnsfällen. Deras "saken"(en hand som kommer upp ur en låda i varje rum med t.ex. posten eller en penna) skulle inte vara helt fel heller. Känner ni någon som behöver anställning, hör av er. Jag kan erbjuda både manikyr till festliga tillfällen och ekologisk handcreme vid behov ;)

När jag nu tittar tillbaka så är det flera saker som slår mig med serien och hur före sin tid den var. För det första är det otroligt häftigt att TV, amerikansk dessutom, vågade visa en familj med estetiken som senare skulle kallas goth i mainstream-tv. Dessutom är det ju en familj som bara har lite annorlunda stil-alla älskar ju och tar hand om varandra såväl i äktenskapet som i barn-föräldraelationen. Två av mina favoritscener är dels när dottern Wednesday kommer hem från skolan och är otröstlig eftersom de har berättat en saga om att de dödar draken. Den andra är när en makeup-försäljerska som knackar dörr dyker upp i deras trädgård och frågar Wednesday var mamma är. Wednesday förklarar att hon tar hand om Aristoteles. Makeupförsäljerskan tycker att Aristoteles är en underligt namn på en hund och Wednesday konstaterar, med tonfallet att det är den mest naturliga saken i världen, "men inte på en bläckfisk". Jag tror på ett sätt att embryot till CrimsonAnna föddes där-att man kan gilla döskallar, nitar och vampyrer och ändå älska sin familj och tycka om att ha det mysigt. Än idag är det många jag möter som inte får ihop det.

Med facit i hand, jag vill nog ha det lite grand som familjen Addams den dagen jag skaffar en egen familj.

Om inspiration och dåligt samvete

Jag har börjat läsa Underbara Claras blogg regelbundet. Häromdagen fick hon en sur kommentar om att hon ger unga kvinnor dåligt samvete när hon poserade i kort klänning i ett kök på ett tidningsomslag. Tidigare i höstas så hörde jag Aktuellt ta upp en undersökning där 25% av kvinnorna vill vara hemmafruar (urvalet i undersökningen kan diskuteras, men inte idag i detta inlägg). Där tog en kvinna upp vad som stressar arbetande mammor. Jag tänkte att det var om de spenderade tillräckligt mycket tid med barnen eller att barnen lär sig det de ska utöver skolan, men ut ur kvinnans mun kommer "att baka surdegsbröd och cupcakes". Någonstans där slutade jag att ta undersökningen på allvar och bet mig i läppen för att behålla tron på mänskligheten.

Jag förstår att det är lätt att dras med i allting som media och bloggar skriver om: det ser ju så härligt ut när någon stickar eller fixar i trädgården. Det är svårt att inte ryckas med när Ernst smider ett trappräcke eller "Äntligen Hemma" gör kreativa ljuslösningar. Men vare sig bloggare eller "Äntligen Hemma" tror, menar eller vill att du ska göra allt. Det är mer en stor karta över allting som du kan göra. Inte köper du hem allt i mataffären bara för att det finns?

Nu tror inte jag att det är så illa, utan att de flesta människor är kompetenta att sålla det de vill och inte vill göra själva, och de som har svårt med det får vi/de (jag är på intet sätt felfri) som har lärt sig hjälpa på vägen. Min förhoppning är också att alla ni som skriver om det ni gör, oavsett om ni fotograferar, programmerar eller syr tehuvor, inte tystnar för att det påstås att ni ger människor dåligt samvete.

Jag avslutar med ett jättefint citat från Emmy som kommenterade Claras inlägg.

Ja, vart kan man börja… Att kommentatorn är rätt bitter går ju inte att komma undan. Det som chockar mig är att folk inte inser att nästan alla bloggar (professionella och helt privata) ofta bara visar en liten del av en människa och deras liv. Man väljer själv att skriva om precis det man vill och om folk vill läsa så får de ju självklart göra det. Som läsare ska man dock komma ihåg att en blogg inte är någon ”livsfakta” eller pekpinne för någon annan, det är snarare en av många ventiler att ”såhär gör jag”. Man kunde önska att alla kommentarer (positiva som negativa) skulle kunna vara konstruktiva, men det verkar omöjligt i dagens samhälle, eftersom folk har så mycket dötid att surfa runt och ha åsikter om vad alla andra gör. Jag tycker att Clara, precis som alla andra får blogga om precis vad hon vill (och visa upp så mycket eller lite av sin vardag som hon vill!). En blogg är alltid ett varumärke och en del av en person, och bjuder aldrig på precis hela sanningen. Heja Clara och alla som orkar blogga vidare trots såna här bittra kommentarer!

Helgen borta hos mig

Japp, vid rubriksättningen har jag har låtit mig inspireras av ett känt program där vanliga människor bjuder hem varandra på middag och sätter betyg-medan Helge Skoog gör sig lustig. Min helg har nämligen varit som en härlig trerättersmeny. Jag kommer inte att sätta några betyg (det blir ändå bara skyhögt, och vems helg ska jag tävla mot?) men presenterar det så.

Förrätt-fredag: Håkan Hellström med vänner

Dagen började beskt med en meningslös diskussion om hårdrock med en kollega. Jag respekterar att inte alla gillar hårdrock, men varför säga att det är värdelöst för att man inte gillar det själv-och verkligen lägga tyngdpunkten på att din dotter och hennes pojkvän inte lyssnar på det? Nej, jag föredrar helt klart personer om pratar sig varma för vad de själva gillar istället för att lägga fokus på att förminska någonting annat.

Betydligt trevligare var det att sitta på Gröna Lund med Sisu (Padawans mamma), Padawan, en vän tillde båda och Lady Glatem (jag älskar de härliga kompis-cocktails jag blandar ibland)ochkäka thai-mat innan Håkan. Det var galet mycket folk men jag har aldrig upplevt en så vänlig stämning i förhållande till folkmängden. Det förstärker min åsikt att jag inte är något jätte-fan av indie (fast jag kan lyssna på det) men jag gillar människorna-dessutom lite kul att gå på en konsert tillsammans med Lady Glatem. Upptäckte att jag gillar låtarna från Håkans nya CD bäst och hittade t.o.m en låt som hamnade i min spellista med kloka texter "Man måste dö några gånger innan man kan leva". Helheten sammanfattas bäst med en kommentar från en kille till vänster om mig "Det är inte så att man ser någonting, men man känner att det är bra"

Varmrätt: lördag-Utgång med Do Glatem

Efter att ha spenderat den längsta sammanhängande tid hemma som denna helg skulle bjuda på tog jag mig iväg till Do Glatems hem-vi passade på att testa vår bästa knutpunkts nya hårdrocksklubb som ersatt karaokeen på lördagar (jag har lite blandade känslor för detta). Det blev iaf en trevlig kväll med två live-band. Fick tyvärr mina känslor angående tjejband cementerade-varför har så få band med bara tjejer riktigt bra vokalister? Det är ju inte direkt så att det råder brist på tjejer som kan sjunga. Mycket skumt-kan bara komma på Vixen och Hysterica som har bra sång (och nu räknar jag alltså bara band med uteslutande kvinnliga musiker). Eftersom SL bestämt att vi som är beroende av pendeltåg ska lägga oss tidigt och inte ha något liv så erbjud Do Glatem gästrummet så vi åkte dit-blev dock inte mycket bruk av sängen för vi satt uppe och pratade halva natten-ett av de där fantastiska, otvungna samtalen som ofta uppstår sent och spontant. Jag vet inte riktigt vad jag har gjort men jag är mycket tacksam för att jag har Do och Lady Glatem i mitt liv-de ger mig så mycket positiv energi.

Dessert: Söndag-Möter min överman och ser Game of Thrones

Jag trodde att jag var den mest extrema te-drickaren i Stockholms län-det var innan jag åt frukost med Do Glatem. Har inte bestämt om jag ska erkänna mig besegrad eller starta krig ;) Jag bestämde mig för att avboka min yoga och istället ge själen massage i form att hänga med en vän. Till slut gav mig mig av för en mycket snabb mellanlandning hemma där jag matade katterna och hämtade te för att bege mig till Hagbard. Han var också en perfekt värd och lät mig smaka på det ekologiska och rättvisemärkta chai-teet som han hade beställt. Mycket gott:) Han lagade också ljuvligt goda mackor som ni kan läsa om här.  Han lät mig också som utlovat se två avsnitt av "Game of Thrones"-och jag är den siste att hoppa på hajpen-men oh vad den är grym! Det är fantasy för vuxna-jag gillar att de verkligen låter saker hända och att det verkligen är en historia som berättas-inte tio episoder. Dessutom är jag stolt för att jag hängde med så bra trots att jag inte läst böckerna och vi såg den otextad. Den är brutal på ett bra sätt, bitvis mycket sensuell och sådär kargt vacker som ett frostbitet träd.

What was won? What was lost?

Har nu av Nystan, min trogna vän, fått låna en liten dator tills dess att jag har en egen igen. Jag är ytterst tacksam eftersom jag även fick låna en stavmixer (min har gått till himlaköket). Det är skönt att blogga igen-jag ska vara ärlig, det är en rutin jag har saknat. Tyvärr har jag inte tillgång till alla mina favoritbloggar men det kommer säkert. Känner du att jag borde vara på din blogg så lägg en länk i kommentarsfältet.

Det som varit gott med att ha varit datalös är att jag dels kommit ifrån min vana att sitta alldeles för länge vid datorn om morgnarna och att jag kommit igång med träningen-jag var nämligen tvungen att gå till gymmet för att avboka bokade pass-och har jag väl gått till gymmet kan jag lika gärna gå på passet också. De datafria morgnarna har varit så sköna att jag fortsätter med dem.

 Det tråkiga är att jag missat att blogga under det nya årets första skälvande dagar-alla förväntningar och all spänning. Det har varit trist-jag har missat en hel del. Min nyårslåt får därför komma nu istället-Tarot med "I walk forever"-en sång som ju känns passande nu när jag är tillbaka.

Hur roligt är Stockholm då?

Jag älskar den stad i vars utkant jag råkar bo, men ibland styrs den på ett sätt som gör mig trött. Jag läste i torsdagens Stockholm City (gratistidning) att Stockholmspolitikerna vill skapa en "världsledande evenemangsstad". Samtidigt läser jag att Djurgårdsförvaltningen funderar på att inte hyra ut till festivaler igen p g a bristande städning och att Stockholms politiker fått frispel för att Riksteatern erbjuder en laglig vägg att ägna sig åt gatukonst på (vilket många storstäder bl.a. Malmö har). Ni kan själv titta på debatten nedan, själv blir jag mörkrädd över vilken grov generalisering och trångsynhet våra styrande visar. Rickard Söderberg är inne på min linje. Nu handlar hans inlägg om Malmö men när jag ser vad som inte får vara kvar enligt kommunen så sjunker ju modet lite.

Naturligtvis är jag emot skadegörelse och nedskräpning (vem är inte det?) men det är ju så att släpper du ihop ett stort antal människor på en begränsad yta så blir det rörigt. Alla som har haft fest vet att det blir ju efterarbete i form av disk, städning, serpentiner ska samlas upp m.m (har man otur har någon gäst pulat ner chips i soffan). Det säger sig självt att det blir stökigt i allas vårt vardagsrum. För staden är ju allas vårt vardagsrum-eller borde iallafall vara. Där ska det finnas plats för alla.

Nu är det inte helt svart-det finns vettiga personer i Stockholms ledning. Torsdagens Stockholm City innehöll också en intervju med Roger Ticoalu, chef för evenemangsadelningen i Stockholms kulturförvaltning. Han berättade att 2002 utgick Gatu- och fastighetskontoret alltid från ett nej vad gäller evenemang. Så attityer kan förändras. Han öppnade också för att staden i framtiden stöttar mindre aktörer som vill göra något snarare än att skapa gigantiska arrangemang som Vattenfestivalen. Det låter hoppfullt för mångfalden tycker jag. För inte vill vi att festivalarrangörer ska säga "Vi ville köra i Stockholm men de var så negativt inställda att vi åkte till Göteborg/Malmö/Gävle/Östersund/Eskilstuna/(valfri svensk stad/ort) istället?

Med ett grönt och nitpräglat sinne

Läser i DN att svenska festivaler har börjat arbeta på att skärpa sina miljökrav. Strålande säger jag. Hoppas att det kan gjuta lite olja på vågorna efter upprördheten över att gräsmattorna tog stryk på Sonisphere (jag har väldigt svårt att se att det inte kommer lösa sig). Min inre biolog-nörd tog sig friheten att kolla på vad det är för växter som växte där innan horderna av rockers intog marken och den dominerade växten var trampört, som faktiskt gynnas av människor/boskap trampar marken). Jag funderade faktiskt på vad jag egentligen tycker om en festival i Nationalstadsparken och jag kom fram till att jag tror att det är viktigt att människor får använda områden annars får vi så lätt andra emot oss-dock finns det saker som kan göras. Här kommer mina förslag på hur Sonisphere i Stora Skuggan kan göras ännu bättre-för miljö och metal:

• Lägg ut hö som suger upp leran och ser till att det iaf inte blir 8 cm lervälling (mätning utförd av Alvfurstinnans platåskor)
• Breda spänger så att det uppstår gångvägar
• Sätt upp 2 stora partytält mellan scenerna och ha massor av papperskorgar där. Människor vill äta under tak-och finns det då papperkorgar där kommer till och med icke-miljömänniskor kasta sitt skräp där.
• När vi nu ändå är inne på scener och lera-istället för att visa musikvideos på skärmarna på den scen som inte används kunde man visa framträdandet som pågår på andra scenen. De som inte är vrålsugna kan då stå kvar och titta vilket ger mindre slitage på marken.
• Ett smart sätt att minska skräpet är att ha mycket fingermat med minimala förpackningar och liknande. Och vattenställen där besökare både kan få dricka och tvätta händerna.
• Dela ut flyers, godis i plastförpackning och liknande är lite onödigt. Det måste finnas ett mindre skräpigt sätt att få ut infon.

Det var några tankar på hur vi kan fxa till det.

Stolt över att ha nitarna runt hjärtat

Jag kom på efter att ha skrivit min hyllning till Dio (förövrigt svår att skriva för det är så många som skrivit betydlgit bättre) att jag borde tagit upp stämningen i hårdrocksvärlden efter Dios död. Jag fick ju veta det av en metalbroder och hade nästan en liten likvaka via nätet med diverse rockvänner som råkade vara vakna. Det låg något vackert i att se hur en efter en förstod vad som hänt och skrev raden "Vila i frid Ronnie James Dio" och liknande.Metalbarbie beskriver det så fint. Jag blir stolt att vara hårdrockare när jag ser all värme som strålar ut.

Den värmen behövdes idag när jag chattade med tittarombudsmannen och frågade varför TV4 inte uppmärksammade Dios bortgång mer med tanke på att betydligt mindre artister fått minnespaneler och dylikt. Svaret blev att "Många vet inte vem han var. Jag t.ex." Vad är det för argument? När filmregissören Akiro Kurosawa gick bort så gick det att låta kunnigt folk sitta och prata om vad han betytt och så vidare, och det är fler som inte vet vem det är än Ronnie James Dio, tror jag iallafall. Jag hade inte förväntat mig eftermäle i stil med Michael Jackson (så mycket insikt har jag) men att prata en kvart om vad han betytt för genren hade väl inte varit för mycket. TV:s egen Ronny Svensson (som för övrigt skrivit om Dio i sin blogg) hade gjort ett utmärkt jobb.

Jag länkar istället till Poodles fina minnesinlägg och DN:s bokblogg som lyfter in Dio på ett fint sätt och höjer mina händer i "double horns" för alla härliga rockers därute.