Sweden Rock 2013-sista dagen

Sista dagen på Sweden Rock 2013. Jag var som jag skrivit tidigare trött, och började känna att det var dags att bejaka andra aspekter av mig själv än hårdrockaren. Missförstå mig rätt, jag älskar att se band jag nog inte hade fått se annars och att kunna koppla av på festivalen, men att sova för lite och att i mörkret både undvika att halka på slängda tomflaskor (och ibland människor som  däckat), samt den konstanta mattan av ljud- och synintryck, och så alla som går in i en. Mot slutet känner du dig mer eller mindre som en Ikea-möbel. Med detta sagt, off we went.

Första spelningen var coverbandet Rockklassiker All-Stars. Vi blev lite sena men jag hann iallafall se det jag ville, nämligen Nanne Grönvall och Joacim Cans. En del kanske tycker att det är lamt (hörde någon i publiken muttra det), men jag gillar att lyssna på covers sista dagen på Sweden Rock. Dessutom har Nanne Grönvall varit en av mina favoritartister sedan tonåren, och Joacim Cans är Joacim Cans. Han såg väldigt fräsch ut dessutom.

Efter att ha lyssnat på denna gick vi iväg och lyssnade på Tankard. När jag hörde tanken, ett band som med glmten i ögan som sjunger om öl, men det var inte min likör för fem öre. Efter några låtar gick vi och kollade lite Levellers innan vi gick vidare till Bloodbound. Sistnämnda var en av de stora positiva överraskningarna för mig. Inte nog med att de var taggade och verkligen verka gilla att vara där, de körde en väldigt bra blandning av nytt och gammalt. Det var nästan synd att behöva slita sig från dem, men jag ville se Civil War i sin helhet. Hade tänkt att stå och röja på dem, men det var knökfullt framför dem och hemskt nog så var jag trött i kroppen. Så jag satte mig och lyssnade och det gick bra det mer. En bra spelning som helhet, ska bli väldigt kul att se vad de kommer att kunna göra när de blivit mer samspelta.

På kvällen såg vi Accept och de gjort en av de bättre spelningarna på hela festivalen-dessutom är det omöjligt för mig att inte gilla dem-hälften av mina favoritband har sagt att de har Accept som influenser, och den andra hälften har säkert också haft det. Kul att de är så vitala trots att de inte är några dunungar.

Efter en sista tur till den parkerade bilen så kom vi tillbaka. Vi hade egentligen tänkt att titta på Skid Row men blev kvar vid Rush, för att de var kul helt enkelt. Så vi blev kvar och jag fick en mycket efterlängtad mugg te. Råkade se Daniel Mühr från Civil War, så jag gick fram och berömde honom för spelningen och sade att det ska bli kul att höra mer. Han blev glad och svarade att det skulle bli kul att spela mer.

Sista punkten på programmet var Avantasia. Vid detta laget var jag riktigt trött, men tro mig, man vet att ett band är bra när du står kvar och lyssnar, trots att du har ont i fötterna och gråter. Det är jag glad att jag gjorde, för Avantasia är verkligen är ett grymt band.Vadnringen tillbaka var dock ett lite h*vete för mina trötta fötter.

Dagen efter var det dags att åka hem. Mina vänner spelade musik, men då var jag ganska mätt på hårdrock så jag satte i öronpropparna och vilade på vägen hem i bilen.

I nästa inlägg kommer jag att skriva om vad jag lärde mig på denna Sweden Rock. det blir tips på hur du får din festival att flyta bättre.

Sweden Rock-Fredagen då festivallivet började kräva sin tribut

Sweden Rocks tredje dag, och dags att bege sig in. Det blev lite sovmorgon innan vi gav oss och såg morgonen första band, Firewind, ett grekiskt band. De var överraskande bra, speciellt deras cover av "Maniac" från Flashdance. De var också det första av två utländska band som skojade på temat långhåriga killar.


Nästa band på schemat var det som skulle bli ett av festivalens höjdpunkter-tyska Axxis. Jag upptäckte dem i bilen på väg ner, men de var riktigt kul. Bra musik och det var länge sedan jag såg ett band ha så genuint roligt på en scen. De höll mellansnack på svenska med hjälp av fuskpapper, och tog upp en liten grabb på scenen och lät honom spela trumma och tamburin-han var grym.

Axxis gjorde att jag missade början på Doro, men jag är inte särskilt förtjust i Festival Stage och det var skönt att sitta ner och vila fötterna och kolla in henne på storbildsskärmen. Grymt kul att hon spelade "Metal tango" =)



Efter Doro så gjorde jag något roligt-jag träffade Grimgoth i egen hög person! Grimgoth, eller Chrille som han egentligen heter, ser ut att vara huggen i granit men är i själva verket ruskigt trevlig. .Vi var överens om att det var kul att få ett ansikte på varandra.

Därefter lyckades jag och mina vänner missförstå varandra så att jag fick vänta en halvtimme. Och känner man sig ensam på Sweden Rock känner man sig riktigt ensam. Vi hittade varandra till slut och gick och tittade på Saxon. Biff är fortfarande en väldigt cool frontman, t.o.m när han är lite förkyld. Rycktes dock inte med lika mycket som tidigare Saxon-spelningar men det berodde mer på mig än på Saxon tror jag. Är ju lite känslig för intryck och det får man så att det räcker och blir över på festival. Vi hann se några låtar At the gates också och jag lyfter på hatten för hur de lyckades få med sig publiken-det var en fröjd att se.

Kvällens headline och sista band var Europe. Ett band som jag gillar men sist jag såg dem så var det sådär, bl.a. beroende på en konstigt organiserad setlist. Lite samma sak hände på Sweden Rock. Giget var utannonserat som stort 30-årsfirande, och så börjar bandet med tre låtar från nya skivan. "De dödade sin egen spelning" konstaterade Alvfursten krasst. Jag gillar Joey Tempest som vokalist och låtskrivare, men hans mellansnack har aldrig varit bra. Nu är jag för ung för att ha varit med när Europe slog igenom, men jag vete sjutton om Europe är rätt band för att muttra att de inte är accepterade av etablissemanget.

Efter en knapp timme var grabbarna trötta och jag var trött i huvudet och hade ont i fötterna, så vi begav oss till bilen och den näst sista festivaldagen var slut.

Sweden Rock-den fullspäckade nationaldagen när CrimsonAnna mötte Tony

Dag två på Sweden Rock och vi gav oss iväg. Pga bilkö missade vi Raubtiers tolkning av nationalsången-hörde den dock i efterhand och den var riktigt bra. Raubtier var bra som helhet, det är skön festivalmusik.



Efter Raubtier var det dags att bege sig till Festival Stage för att se det enda bandet från Crimson Four som medverkar på årets festival-Sonata Arctica. Som helhet en bra spelning, även jag hade hoppats på att se några överraskningar i setlisten (undrar ni hur den såg ut kan ni kolla på fotot här).

Efter Sonata Arctica blev det lunch. Mer om Sweden Rock hittar ni i min matblogg. Inga vansinnigt intressanta band så grabbarna gick och shoppade medan jag gick på signering på Sonata Arctica. Pratade lite med människor i signeringskön. Hamnade i glappet mellan Survivor och Sonata så jag pratade med Survivor-fansen som var mycket trevliga. Tyvärr fick ingen av de tillfälliga gästerna gästerna i mitt liv chansen att få signerat av Survivor men för mig gick det bättre. Lyckades få en skiva signerad av dem och passade på att göra något jag har velat göra i flera år-jag tackade Tony Kakko för att hans musik har varit till stor hjälp under jobbiga tider. Signeringar är en konstruerad situation (hur ofta sitter du vid ett bord och skriver din namnteckning till människor som går förbi?) men Tony gjorde det bästa av det.

Det blev lite Status Quo också. Det är ju lite mysrock, på något sätt så är ju Status Quo en del av svensk folksjäl. Det var okej, men låtarna är så lika att det inte är något man behöver höra jättelänge. Vi kilade iväg till Rosenlunds camping, där vi mötte upp två av Alvfurstens vänner. Riktigt sköna typer som bjöd på bag in box-vin och hembakt nässelbröd.

Nässelbröd och vin kändes som en bra upptakt till nästa band, Amon Amarth. Mäktigt med ett stort vikingskepp på scen och statister klädda som vikingakrigare. Hård musik men ganska skönt ändå, lite som en skrubb för själen. Mitt i spelningen upptäckte Alvfursten att Jaggernaut spelade på Rockklassiker-scenen så vi kollade in de sista låtarna med dem, ett band jag hörde för första gången och definitivt ska kolla upp igen. Vi gick tillbaka till Amon Amarth.

Efter vikinga-metal var det dags för Kiss. Ni är nog många som är nyfikna på hur det var. Det är ju lite häftigt med så mycket pyro, fyrverkier och videovägg. Samtidigt, det är så mycket ren rutin i framträdandet, och lite opersonligt. Så vi såg en timme och sedan gick vi till bilen-och den späckade torsdagen var slut.

Sweden Rock Festival 2013-resan ner och första dagen

Jag kom iväg på Sweden Rock Festival i år =) Det var min andra festival och den blev annorlunda mot den första men den blev bra. Jag ska berätta mer.

Denna gång blev det bil ner till Norje. Jag, Alvfursten, Alvfurstens lillebror och hans sambo var det som delade bilen. Utan större problem så kom vi ner till området. Vi hivade av lillbrorsan och sambon på "gris-campingen" och sedan åkte vi till en av Alvfurstens vänner där vi skulle bo. Vi bodde nämligen inte på festivalområdet. Jag kommer att återkomma till vad det fick för konsekvenser senare. Det var både plus och minus.

Vår värd hade "bara" 3-dagarsbiljett och torsdagen var full av band så vi nöjde oss med att se två band-Sister Sin och delar av Sweet. Sister Sin var riktigt bra, tyckte till och med Alvfursten som var lite skeptisk och Sweet var lite mysiga.

Därefter åkte vi hem och hämtade krafter inför den kommande, fullspäckade nationaldagen.

Över Grönan de härskar-Sabaton på Gröna Lund!

Så var min utomhus-konsertsäsong (säg det med munnen full av plastkulor ;) ) 2013 igångsparkad med bomber och granater. Har muttrat ett par år om att Gröna Lund borde boka Sabaton. I år kunde jag sluta muttra för de var där. Första gången jag såg Sabaton utomhus sedan 2009, men ännu mer historiskt, första konserten med Goron.

Vädret kunde ha varit bättre, gråmulet och med enstaka regndroppar är inte det ultimata konsertvädret men det stoppar varken Sabaton eller publiken. Jag vågar säga att den hårdrockspubliken var en av de bästa jag har sett på Gröna Lund, endast Pain 2010 är i närheten. De sjöng, de headbangade och de startade körer, oavsett om det var pyrotekniken Pyro-Per som hyllades (han fick en applåd eftersom han för en gångs skull syntes), ABBA (Sabaton var stolta att dela scen med våra svenska legender) eller 7-åringen som fick komma upp på scen på sin första metal-konsert så hyllades de med en taktfast talkör. Pyro-Per var väl värd sin hyllningskör, för pyrot var enkelt men snyggt.

Setlisten var en något nedkortad variant av konserten i oktober, med tyngdpunkt på "Carolus Rex", vilket jag gillar. Några kanske saknade "Attero Dominatus" men jag kan tycka att låtar mår bra av att vila sig. Min personliga höjdpunkt var att äntligen få höra "Lejonet från Norden" live på svenska för första gången.

Jag avslutar med två foton från kvällen.

Sonata Arctica

Dags för årets första konsert med ett stort band, och dessutom en av "The Crimson four", Sonata Arctica. Har inte sett dem på drygt tre år och mina förväntningar var höga.

Det började med att jag tagit mig hem från jobbet och bytte om och sminkade mig. Hann dock inte ta på mig smycken så det blev en ganska sparsmakad svart outfit, med longärmad svart topp med kedjor och  fleeceväst. Till råga på allt var pendeln försenad på grund av signalfel. Jag insåg att jag skulle eventuellt missa några låtar av förbandet, men sådant är livet och inget blir bättre av att stressa.

Jag lyckades faktiskt anlända innan förbandet och mötte upp med Sober och några av hans vänner. Det var väldigt lugnt i lokalen och vi skojade lite om att det på varje konsert finns någon som börjar tokjubla varje gång det kommer en rökpuff på scen. Det var förövrigt inte bara jag som missade förbandet-det blev inget förband!

Min stilrena svarta klädsel matchade spelningen. Det var nämligen ingen metalkonsert med pyro, effekter, extranummer och krusiduller, utan det var bandet, ljus och drygt en och en halvtimmes rakt på, inget annat. Setlisten var en blandning av nytt och gammalt med fler ballader än jag förväntade mig. Följande låtar från senaste "Stones grow her name" dök upp:

• Only the broken hearts (make you beautiful)
• Losing my insanity
• Cinderblox
• Shitload of money
• I have a right
• Alone in heaven
• The day

Sistnämnda blev jag förvånad att den dök upp, men Tony Kakko sjöng den med sådan inlevelse att jag fällde en tår (för er som inte hört den så är den en klockren beskrivning av den där dagen när något hemskt händer och ditt liv förändras för alltid). Jag har aldrig hört "Black Sheep" live men nu fick jag höra den och äntligen höra live-versionen med inledningsraderna "We're not Iron Maiden and we're not from England, we are Sonata and we hail from Finland" live. Efter det hade de kunnat komma undan med mord.

Jag skulle beskriva den som en spelning i två akter. Första halvan så var publiken lite trött och bandet var inte så på det. Det var *låt*..."thank you. This song is called...*låt*...osv. I andra halvan vaknade publiken till och bandet vågade bjuda till och spexade. Tony Kakko är en ruggigt charmig frontman och sjöng både "Här kommer Pippi Långstrump" och, blickandes på trummisen Tommy Portimo "Tommy tycker om mig". Det pratades också en hel del svenska-eller ja gjordes ett tappert försök. Det gjordes med glädje och glimten i ögat. Jag vet faktiskt inte vilka som skrattade mest, bandet eller publiken, när gitarristen Elias Viljanen förklarar "Jag kan inte skratta svenska".

Det enda jag har att invända mot spelningen är första halvans mellansnack, som kändes lite oinspirerat och opersonligt, samt de något långa gitarr- och keyboardsolona. Som helhet dock en bra spelning, och Sonata Arctica håller ställningen som ett av mina favoritband.

Tyvärr dog mina kamera-batterier så jag har inga bra bilder men jag jobbar på att bryta min vana att glömma fotandet.

En helg i the quests tecken

Så kom den välbehövliga helgen. Jag började med att åka iväg på ett ärende som visade sig vara onödigt. Istället för att åka hem och gräma mig så åkte jag och hängde lite till min vän Darth, som ju jobbar långa lördagar och blev glad att få lite sällskap. Darth har blivit lite sluss för mig, i och med att det sociala stått tillbaka under den mörka hösten.

 Efter ett kort ärende att hämta hämta en biljett och köpa lite te (det var ju kallt) så grubblade jag på om jag skulle åka och se min kompis coverband. Men peppad av Darth och med vetskapen att Marty Scars skulle bli glad så åkte jag iväg trots allt, efter att ha dragit på mig dubbla lager av allt jag hade på mig. Jag var lite bekymrad hur jag skulle orka med krogmiljön, men jag vet också att det är bättre att försöka utsätta sig för det, annars fastnar du så lätt i bekvämlighetszonen.

 Så jag tog mig dit, och jag hade en skön utekväll. Jag valde att inte dricka alkohol, för jag är rostig socialt just nu, och alkohol har en tendens att göra mig tyst och grubblig om jag inte är på tipptopp humör. Jag var inte på tipptopp humör men jag blev det där. Collateral Damage är ett grymt band. De skulle kunna få ett stenbrott att dansa. När jag stod där framme vid scenen så tänkte på det som jag ofta har tänkt på: känslan hur dina problem blir hanterbara när du står vid en scen och bandet sjunger om dem :) Det är en minnesbild från kvällen, en annan är när grabbarna bakom mig började headbanga och deras respektive hår landade på mina axlar ;)

 Har kommit till insikter under helgen.

• Darth beskrev att han har bilden av mig som en person som alltid gör någonting. Det är ju inte helt med verkligheten överensstämmande, men jag vet att jag kan ge den bilden. Kanske dags att våga vara öppen med att även jag gör ingenting ibland.
• Jag är en social person och tycker om att träffa nya människor, men när jag hamnar i stora gäng där jag bara känner en eller ett par personer, så kan jag bli tystlåten. Det vill jag jobba med.
• Som balans till förra punkten, jag tycker om att luta mig tillbaka och lyssna. Den delen hos mig själv gillar jag.
• Att umgås med vänner, ibland på väldigt enkla sätt, är en bra medicin mot nedstämdhet.

Sabaton-Swedish Empire tour kommer hem

Det har varit ett konsert-år för mig som snarare präglats av kvalitet än kvantitet. Det har varit få men bra konserter-och bara en från "The Crimson Four". Det sistnämnda rådde jag dock bot på igår, Sabaton hade turnépremiär i Stockholm.

Det började lite typiskt med att jag, på väg till Arenan, lyckades snubblade på en gatstenskant och stod på alla fyra. Hörde bakom mig "Are you all right?" Jag reste mig, svarade "Yes, thanks" och kollar på de två killarna som dykt upp bredvid mig.  Där stod...RAVENLORD istället med en dansk kille han hade träffat. Det var trevligt att träffa honom igen, bara ovant (vi har inte träffats sedan vi gjorde slut). Hittade en till vän i kön och där vinkade jag hejdå till Ravenlord och den nyfunne dansken.  Jag klarade mig bra, bara ett pyttelitet sår i handen och trasiga strumpbyxor, men de gjorde mig lite mer metal;)

Såg första förbandet med vännen. Wisdom, ett ungerskt metalband. I teorin min typ av musik, men det var lite för renskrubbat och polerat för min smak. Tyckte dessutom inte att bandet hade så mycket kontakt med publiken, och då kan man lika gärna plocka fram Spotify.

Andra bandet Eluveite däremot. Vilken härlig blandning-med fiol, säckpipa och vevlira till hårdrock:) Bara en sådan sak som att den manlige sångaren först growlar och sedan plockar upp en tvärflöjt och drar ett solo. Vid det här laget hade jag hittat Alvfamiljen (ja minus Lillalven förstås) och Alvfursten har tydligen snöat in på folk metal. Jag tror att jag ska föreslå folk metal-kväll. Träffade Wånkan också, vilket är jättekul=)

Huvudakten-första spelningen med Sabaton mark 2. Fantastisk! Det var bra energi på scenen och jag gillade setlisten, även om jag hade föredragit "Lion from the north" på svenska och "Poltava" på engelska istället för tvärtom. Min favoritlåt "Karolinens bön" fick jag iaf höra på svenska (fast den är grym oavsett språk) och jag är omvänd vad gäller "En livstid i krig" som jag har tyckt var svagaste låten på skivan. Lite kul också, för Joakim berättade att han hade en liten dröm när han och Pär skrev "Carolus Rex", med textraden "Hela Stockholm ser mig krönas" att en dag få sjunga den i Stockholm. Så nu har de fått göra det=)

Nordman-äntligen efter 18 år

Det finns band som jag har upptäckt när jag har sett dem live (Amaranthe och Bloodbound). Det finns band som jag har sett live ganska kort tid efter att ha upptäckt dem (Hammerfall). Sedan så finns det band som har fått vänta länge. Efter 18 års lyssnande så fick jag igår äntligen se Nordman. Det var riktigt härligt. Nordman är ett sådant band som jag alltid kommer tillbaka till. Har varit ganska ensam i min passion för Nordman under uppväxten, men har i vuxen ålder hittat en till som älskar Nordmans musik, Do Glatem (har faktiskt gått på alla spelningar i år i sällskap med Do Glatem).

Setlisten var snudd på perfekt-de körde många äldre låtar och så gott som alla är personliga favoriter som "Fly i ro", "På mossen", "Det sista du ser" och "Under norrskenet". Det kändes som att bandet inte spelade för oss utan med oss. Dessutom, det är alltid härligt med både nyckelharpa och flöjt live.

Jag tänkte på en sak när jag lyssnade. Det är fantastiskt att Nordman har blivit så stora som de har blivit. Inte med tanke på hur duktig Mats Wester är som låtskrivare (hade det varit lite rymligare igår hade jag t.o.m tagit några magdanssteg), utan i och med att de har sådana intelligenta och mångbottnade texter. Jag bjuder här på en liten lista med citat som jag har använt eller tänkt på under mitt liv.

• "Fly i ro, jag vill stanna och minnas, låta det leva ett tag. För jag vill tro att det ändå ska finnas något som lever bortom idag".
• "När du sett allt, vart ska du gå?"
• "Hur många dagar har jag lämnat att försvinna, när jag förbannat att de fanns?"
• "Skala bort det som är vi, strävan emot noll, se passioner dö av kontroll"
• "Trodde du att hon var någon man väljer sig?"

Jag skickade ett mentalt vykort till mig själv som 13-åring när jag stod där i publikhavet. Hon hade nog gillat tanken att jag fortfarande gillar musiken trots att siffrorna i åldern har bytt plats.

Imaginaerum tour i Göteborg:)

Det har bara gått två dagar sedan jag såg Nightwish i Lisebergshallen, men det känns mycket längre. Förväntningarna var för mig höga redan innan konserter av fyra skäl:

1. Det är nästan år sedan sist jag såg Nightwish
2. Det är ett band som betyder väldigt mycket för mig
3. De har ett mycket bra förband, landsmännen Battle Beast
4. Kul att se Lisebergshallen, eftersom flera av mina musikaliska milstolpar har hänt där

Vi kan börja med hallen. Den påminner väldigt mycket om Hovet hemma i Stockholm ,och som alla hallar ser den större och mäktigare ut på TV. Dock måste jag ge cred till ordningsvakterna, som skötte sitt jobbet trevligt och proffsigt. Dessutom var jag där i gott sällskap. Även Do Glatem hade rest ner för konsertens skull.

Ska denna kväll sammanfattas får det bli "De coola kvinnornas kväll" Battle Beast har en fantastisk pipa i Nitte Valo (huruvida hon är släkt med Ville Valo vet jag inte) men hon har power i röster. Gillar dessutom att hon är avspänt rockig stilmässigt. Jag hade inte blivit förvånad om jag hade sett henne i publiken. Battle Beast är grymma-kolla in dem på Spotify. Jag hoppas (och tror) att de kan bli finlands nästa stora export.

Nightwish-först av allt, när det är Nightwish så vet man att man har en snygg scenshow att vänta sig. Så även här, där bilder och videomontage projicerades på en storbildsskärm bakom bandet. Det är snygga effekter och övergångar (jag vill inte avslöja för mycket, men ni som ser dem på turnén kan se fram emot både eld och gungstolar). Det känns att det är en film på gång-jag har sett teater med mindre genomtänkta scenerier.

Det är en mycket varmare känsla från bandet nu än tidigare gånger jag har sett dem. Det kändes som om hela bandet har kul, det var många leenden på scen. Jag kan inte minnas att jag har sett Tuomas stå och sjunga med i sina egna låtar. Men den riktigt glada överraskningen är att se hur bra Anette har vuxit in i rollen som frontfigur, den ängsliga känslan från förra spelningen är helt borta. Jag har aldrig sett Nightwish som ett band man går och ser för mellansnacket, men Anette är bra och riktigt charmig.

Setlisten, ja i stort sett hela "Imaginaerum", en vacker akustisk version av "Nemo", som passar Annette bättre än originalet, och "Over the hills and far away"! Jag vet att det är en cover, men den låten gjorde mig till hårdrockare en gång i tiden och jag hade gett upp att få höra den med Nightwish.

Detta inlägget blev längre än "The poet and the pendulum", men som slutord, efter denna kvällen cementerade Nightwish sin plats som mitt favoritband. Det är som att allt de gör är gjort bara för mig och min estetik, från texterna till att hela bandet är klädda i mörka juvelfärger. Och jag tror inte att någon i Lisebergshallen saknade Tarja denna kväll.

Hystericas releasefest

Igår var det dags för Hystericas releasefest. "Heart of the rose"-klänningen på, mina metalskor på fötterna och iväg för att möta upp Do Glatem, Lady Glatem och Do Glatems kompis M, en trevlig bekantskap. Kvällen började med Pole Dancing till nya skivan. Det är väldigt en konstform-jag är imponerad av tjejernas mod och kroppskontroll-jag gillar dessutom den typen av inslag på fester-mer konstnärlig dans åt folket!

Hystericas framträdande var klart godkänt men inte världsbäst. Jag gillar deras frontfigur Anni De Vil men det känns tyvärr lite mycket solist+kompband. Synd, för jag gillar deras musik och det finns frön till fler starka personligheter i bandet. Köpte nya plattan också-ska bli kul att lyssna på.

Det var två band till-men alla hade sina arbeten att gå till och var ganska trötta så vi tog en tidig kväll hem.

Uriah Heep-free and easy

It's been a long cold winter...men nu är konsertsäsongen igångsparkad med Uriah Heep på Debaser Slussen. Jag fick vänta lite på mitt sällskap Do Glatem, men han kompenserade med sitt goda humör och sin positiva energi. Han är bra medicin efter en vecka av krasslighet och smulor i själens lakan. Uriah Heep är ett ruskigt vitalt band och jag gillar Debaser som konsertlokal. Heep har dessutom en mycket trevlig och skötsam publik. Det är en sak som jag gillar skarpt hos äldre band, de har en publik som är där för bandet och musiken. Jag har inget emot att prata med nya människor men just när jag lyssnar på ett band så vill jag fokusera på det.

Apropå att prata med nya människor, jag har märkt att jag har varit dålig på det senaste tiden men i förrgår gick jag fram till en tjej och sade att jag gillade hennes outfit. Hon blev mycket glad. För er som undrar hade hon på sig boots, leopardmönstrade strumpbyxor,blekt jeansväst som en kort klänning/tunika med ett svart linne under. Till detta hade hon stora runda båglösa glasögon, röda läppar och långt ljusblont hår med lätta lockar. Mycket skön konstrast och blandning.

 

Jag-en vegetarian som jublar åt Biff ;)

I förrgår avslutade jag konsertsäsongen 2011. Ska man göra något ska man göra det med stil så Saxon fick göra jobbet. Det var dessutom första gången som jag var på Münchenbryggeriet på en konsert-och det var en ganska trevlig lokal när man tagit sig igenom labyrinten till konsertlokalen. Dessutom är det ju nästan exotiskt att kunna luta sig mot kravallstaketet och dricka ur en glasflaska. Drack en Xider "magic season" (de hade väldigt tråkig öl) men hittade varken magin eller årstiden;) Förstnämnda hittade jag istället i Anvil, förband nr 2. Missade Crimes of passion då SL tyckte att just denna dag var en bra idé att försena pendeltåget. Jag tillhör ju de sista i västvärlden som inte har sett dokumentären om Anvil, men jag begriper inte varför de inte slog igenom när de andra hörde det för jag har hört betydligt sämre grupper som slog igenom då, ingen nämnd, ingen glömd =)

Jag har varit vegetarian i 5,5 år, men denna kväll hade ni definititv kunnat höra mig jublar vid åsynen av Biff. Ja Byford, sångaren i Saxon, inget annat. hade ställt förväntningarna högt i och med deras spelning på Sweden Rock i somras (som jag missade delar av men det jag såg var grymt). Band som hållit på sedan innan jag föddes och som fortfarande ser ut att ha genuint kul på scenen är värda all respekt enligt mig. Måste också ge "double horns" till publiken som applåderade nya och gamla låtar med samma glöd. Måste nog beställa nya skivan "Call to arms" för jag fastnade för låtarna därifrån, speciellt "When doomsday comes". Jag är mycket nöjd-och jag hade nog inte kunnat gå från 2011 till 2012 utan att få höra "Denim and leather".  Så jag bjuder på en video från spelningen (inte filmat av mig-jag stod på andra sidan)

Igår hjälpte jag Alvfamiljen som flyttar till nytt palats (iaf radhus ;D). Jag var trött som en sarkofag, mitt generella känsloläge just nu är trött men tillfreds, men att göra snälla saker för vänner ger energi. Dessutom var deras nya hus mycket fint. Jag fick goda vibbar när jag kom in och de har också mycket god smak. Det värmde.

Idag är det hemmamys som gäller. Den här helgen har på något sätt summerat mitt liv, metal och uteliv på fredag, social på lördagen och hemmakatt på fredagen. I like it.
Andra advent betyder julmusik-Rob Halford får sjunga lugna "Winter song" så smackar vi på med hårdare takter nästa vecka. 

Från Let's get it on till Patient Zero på en Hammerfall-helg!

Helgen har nästan varit klyschigt rock n roll. Åkte finlandsbåt för att fira Do Glatem och Midnight Laundry Girl, vilka båda uppnått nya aktningsvärda åldrar under förra veckan. Mycket trevligt sällskap och skönt att lämna vardagen. Fantastiska citat som när jag förklarade "Ja, men då vet du var vi har oss" och "Har ni legat tysta för att jag skulle få sova? Vad är det med er två?". Vi pratade dessutom om att göra om det, det är ju roligare att åka på kryssning än att gå på krogen.

Ingen vila för den syndige. När jag kommit hem från resan var det bara att vaska av sig, klappa och mata katterna, samt rycka ner biljetten från kylskåpet och bege sig till Arenan. Det blev en lång, fantastisk kväll med fyra förband. Det lönade sig dock för jag hamnade långt fram.

Först ut var Death Destruction. Jag har avfärdat dem som lite för hårda för mig men jag är omvänd. Detta är bra. Måste dessutom säga att den jag imponerades mest av under kvällen var just Fredrik Larsson, som körde både med Hammerfall och Death Destruction, hela tiden på ett mycket gott och publiktillvänt humör. Yes, Death destruction, you can get a f*ck yeah!

Vicious Rumors, nästa band, var dock inte min kopp te. Jag har börjat inse att jag är brutalt europeisk när det gäller hårdrock. Jag och min kompis Steele (som älskar amerikansk hårdrock som jag älskar finsk) brukar säga att vi sitter på varsin sida Atlanten och vinkar till varandra. Nja, Vicious rumors är inget jag kommer att se igen.

Se igen vill jag däremot göra med tredje förbandet-Amaranthe. För det första, bra msuik-lite åt Evanescencehållet. För det andra har Amaranthe något som få andra metalbandet vågar-tre vokalister-en cleansångare av vardera könet och en kille som kör growl. Detta med flera sångare i ett band är något jag har efterfrågat-dessutom har deras sångerska ett grymt självsäkert scenspråk och det är alltid bra. Jag förstår definitivt varför Hammerfall tog med dem.

När Amaranthe piskat upp stämningen så var det äntligen dags för huvudbandet. Otroligt snyggt scenbygge, istället för pyro har de jobbat med ljus denna gång, vilket kändes fräscht, de är snart på Nightwish-nivå (jag hävdar att Nightwishs ljustekniker bör uppbära en saftig lön). Jag skulle kunna skriva en bok om den fantastiska setlisten, men det förhärskande minnet är själva bandet-jag kan inte komma ihåg när jag såg dem så här genuint glada på scen sist. Härligt! Dessutom starka prestationer över lag-jag förstår inte vad Linnéa Olsson i SVD pratar om men den dagen hom och jag har samma åsikt om en konsert så är nog världsfreden nära ;)

Vill ni läsa ett riktigt bra skrivet omdöme om konserten tycker jag att ni ska titta in hos MrMasa.

Tyvärr så har helgen gjort mig "infected" på mer än ett sätt-jag har blivit förkyld och varit hemma från jobbet i två dagar. Börjar dock resa mig-och även om Hagbard givit mig smeknamnet "Patient Zero" kan ni vara lugna i huvudstaden. Jag har inte det minsta sug att tugga på er. Nu ska detta bidrag till blogginläggens megafauna avrundas med två videos-det blir Death destruction "F*ck yeah" och Hammerfall med "Steel meets Steel" som jag hörde för första gången på sex år.

Helgen borta hos mig

Japp, vid rubriksättningen har jag har låtit mig inspireras av ett känt program där vanliga människor bjuder hem varandra på middag och sätter betyg-medan Helge Skoog gör sig lustig. Min helg har nämligen varit som en härlig trerättersmeny. Jag kommer inte att sätta några betyg (det blir ändå bara skyhögt, och vems helg ska jag tävla mot?) men presenterar det så.

Förrätt-fredag: Håkan Hellström med vänner

Dagen började beskt med en meningslös diskussion om hårdrock med en kollega. Jag respekterar att inte alla gillar hårdrock, men varför säga att det är värdelöst för att man inte gillar det själv-och verkligen lägga tyngdpunkten på att din dotter och hennes pojkvän inte lyssnar på det? Nej, jag föredrar helt klart personer om pratar sig varma för vad de själva gillar istället för att lägga fokus på att förminska någonting annat.

Betydligt trevligare var det att sitta på Gröna Lund med Sisu (Padawans mamma), Padawan, en vän tillde båda och Lady Glatem (jag älskar de härliga kompis-cocktails jag blandar ibland)ochkäka thai-mat innan Håkan. Det var galet mycket folk men jag har aldrig upplevt en så vänlig stämning i förhållande till folkmängden. Det förstärker min åsikt att jag inte är något jätte-fan av indie (fast jag kan lyssna på det) men jag gillar människorna-dessutom lite kul att gå på en konsert tillsammans med Lady Glatem. Upptäckte att jag gillar låtarna från Håkans nya CD bäst och hittade t.o.m en låt som hamnade i min spellista med kloka texter "Man måste dö några gånger innan man kan leva". Helheten sammanfattas bäst med en kommentar från en kille till vänster om mig "Det är inte så att man ser någonting, men man känner att det är bra"

Varmrätt: lördag-Utgång med Do Glatem

Efter att ha spenderat den längsta sammanhängande tid hemma som denna helg skulle bjuda på tog jag mig iväg till Do Glatems hem-vi passade på att testa vår bästa knutpunkts nya hårdrocksklubb som ersatt karaokeen på lördagar (jag har lite blandade känslor för detta). Det blev iaf en trevlig kväll med två live-band. Fick tyvärr mina känslor angående tjejband cementerade-varför har så få band med bara tjejer riktigt bra vokalister? Det är ju inte direkt så att det råder brist på tjejer som kan sjunga. Mycket skumt-kan bara komma på Vixen och Hysterica som har bra sång (och nu räknar jag alltså bara band med uteslutande kvinnliga musiker). Eftersom SL bestämt att vi som är beroende av pendeltåg ska lägga oss tidigt och inte ha något liv så erbjud Do Glatem gästrummet så vi åkte dit-blev dock inte mycket bruk av sängen för vi satt uppe och pratade halva natten-ett av de där fantastiska, otvungna samtalen som ofta uppstår sent och spontant. Jag vet inte riktigt vad jag har gjort men jag är mycket tacksam för att jag har Do och Lady Glatem i mitt liv-de ger mig så mycket positiv energi.

Dessert: Söndag-Möter min överman och ser Game of Thrones

Jag trodde att jag var den mest extrema te-drickaren i Stockholms län-det var innan jag åt frukost med Do Glatem. Har inte bestämt om jag ska erkänna mig besegrad eller starta krig ;) Jag bestämde mig för att avboka min yoga och istället ge själen massage i form att hänga med en vän. Till slut gav mig mig av för en mycket snabb mellanlandning hemma där jag matade katterna och hämtade te för att bege mig till Hagbard. Han var också en perfekt värd och lät mig smaka på det ekologiska och rättvisemärkta chai-teet som han hade beställt. Mycket gott:) Han lagade också ljuvligt goda mackor som ni kan läsa om här.  Han lät mig också som utlovat se två avsnitt av "Game of Thrones"-och jag är den siste att hoppa på hajpen-men oh vad den är grym! Det är fantasy för vuxna-jag gillar att de verkligen låter saker hända och att det verkligen är en historia som berättas-inte tio episoder. Dessutom är jag stolt för att jag hängde med så bra trots att jag inte läst böckerna och vi såg den otextad. Den är brutal på ett bra sätt, bitvis mycket sensuell och sådär kargt vacker som ett frostbitet träd.

Crimson of the Opera

Igår inledde jag helgen på bästa vis. Jag gick på Prides Opera-gala. För många skulle det säkert låta som att jag var en katt bland hermelinerna på alla möjliga sätt-men så snart den vackra musiken började så var det som att gränserna krälade tillbaks till där de hör hemmaoch det viktiga är kärleken till musiken.

 För mig var det lite extra stort att vara där eftersom en av mina stora inspiratörer, Rickard Söderberg, skulle sjunga. Han inledde showen (efter en fyrhändigt spelad oevertyr) och jag satt till vänster så han doldes av flygelns lock när han gjorde entré. Det förhöjde bara ögenblicket när han tagit plats på scenen och inledde en av mina favorit-arior "Ombra mai fù" Då kan jag säga att det var fuktigt i de Crimsonska ögonen. När han avslutade med "Till Havs" rann tårarna över-det var min operaälskande morfars favoritsång. Jag känner på mig att han log från där han befinner sig.  Däremellan så var jag mest varm i hjärtat av min första opera-upplevelse-alla solisterna var fantastiska. Jag hade svårt att prata efteråt-så jag tror att jag har blivit operafrälst.

Sweden rock dag 5-Ozzy, I'm coming home

Sista dagen grydde och bjöd på vackert väder och Raubtier. Det var kul att se några låtar av dem med bra ljud (Sabaton-kryssningen var kul men ljudet var ganska ruttet under deras spelning). På en campinggrannes inrådan så kollade vi in Lee Aaron också. Helt okej musik men det kändes som en spelning där man bör ha en relation till artisten innan. Vi drog vidare och kollade in Goda Grannar, Sweden Rocks husband. Trevligt att få i sig lite gamla klassiker om än i coverversion.

Efter detta så blev det dags för The Hooters och det var en väldigt rolig överraskning. De gjorde en mycket bra spelning, klart över förväntan. Jag är glad att jag hakade på mina tältkamrater. Efter det blev det en liten paus då jag hakade på Alvfursteparet och passade på att handla. Mina totala inköp under Swden Rok Festival (mat undantagen) blev detta:

• "Access all areas"-boken signerad av Anders Tengner
• Ett överkast med zodiaken (som jag letat efter ett som passade min säng. Ozzy är kär i det)
• En klo-berlock (ni vet en sådan med en klo som håller i en kristallkula) Har velat ha en i drygt tio åroch nu slog jag till. Kristallkulan är förresten klar
• Två små örhängen-en klase döskallar och en spindel
• Ett svart nitarmband med 4 rader skruvnitar som matchar mitt vita
• En CD med Stormwitch

På kvällen blev det dags för mig och Alvfursteparet att avnjuta en av festivalens höjdpunkter-Rhapsody of fire. Balsam för själen-jag var svältfödd på power metal under festivalen. En mycket bra spelning från bandets sida-tyvärr var ljudet kasst. Men fick iaf höra min favorit "Holy Thunderforce".

Efter Rhapsody kollade jag någon låt av Black Label SOciety-men jag är inte ett stort fan av deras musik (det var iaf helt fel för mitt humör då). Zak kWylde är ett problem för mig-jag är inte ett fan av hans musik men han är en duktig gitarrist och ganska trevlig att titta på. En stund hängde jag med Alvfursteparet under deras depå-stopp i närheten. När vi drog oss tillbaka kramade jag hejdå till Alvfurstinnan (hon och lilltjejen var dödströtta) och jag, Alvfursten och hans kompis såg några låtar med Rage, vilka körde aukustiskt på rockklassikerscenen. Jag blev lite varm av att få höra cello-det är ett vackert instrument som passar otroligt bra ihop med metal. Då Rage avslutat så kramade jag om Alvfursten och hans vän och tackade för denna festivalen och gled i väg till Hawkwinds spelning för att hitta Do Glatem. Det gick över förväntan och desustom hann jag kika på Hawkwind-ett band som jag bara kände till genom att Lemmy varit med där. Det var kul att se. Killen bakom var helt förälskad i dem och förklarde på brett dalmål "De där brudarna. De var helt fantastiska" Jag hade tyckt att det hade varit lite fräckare om de på den orientaliska låten tagit in tjejer som verkligen kunde danska t.ex.bollywood eller tribal. När tjejerna kom in i extra-numret tjöt killen bakom "Åh brudarna!"

Do Glatem blev mitt sällskap under sista spelningen-Ozzy Osbourne. Döm av min förvåning när det faktiskt var lite liv i karln (Ozzy alltså, inte Do Glatem). Det var kul att se honom för första gången men så många överraskningar blev det inte. Gitarrsolot var lite långt, till Do Glatems förtret. Han muttrade en del om gitarrsolots onda cirkel-de enda som gillar det är gitarrister och när de blir kända spelar de det och inspirerar därmed nya gitarrister. Själv blev jag lite fuktig i ögonen när Ozzy spelade "Mama, I'm coming home" (den betyder mycket för mig) och efteråt så gav jag Do Glatem en kram och kröp ner i tältet.

Dagen efter så åkte jag och Steele hem med bil. Jag var trött som en sarkofag men det var skönt att komma hem till min favorit-Ozzy och Lucifer.

Sweden rock dag 4-in future world

En ny festivaldag gryr och denna dag togs det mycket lugnt i campet. Inga "JA! JA! JA!"-band på för- och tidig eftermiddag. Hade några band som jag funderade på att gå och kolla på men det kändes som att jag behövde vilan bättre. På eftermiddagen så hängde jag på hela tältgänget (utom Steele som, till senare ånger, sov sött och inte gick att väcka just då) och kollade in Down. Jag har ingen relation till Down, och knappt till Pantera heller, men det var en riktigt cool konsert. Även en powermetalbrud rycktes med.

Efter Down så hittade jag Alvfursteparet och vi kollade in Mustach, ett band jag har lyckats missa varje gång de har spelat i min närhet. Vi kollade delar av den spelningen, sedan kollade vi in Stryper, där jag också hittade Do Glatem. Som de kristna de är så avslutade Stryper giget med att be för oss. Jag gillade Do Glatems, hårt övertygad ateists, kommentar "Tack så mycket. Det är tanken som räknas". Rob Zombie hann jag kika lite på och jag skickade en snabb tanke till Ravenlord (Rob Zombie är en av hans favoriter). Det är coolt med lite show tycker jag.

Efter Rob Zombie blev det dags för en av höjdpunkterna, Helloween. Det var riktigt roligt och jag hörde både gamla och nya favoriter. Jag blev ruskigt glad av det. Jag är nu ännu mer såld på dem nu. Hittade två låtar som stämmer in på mig "Future world" och "World of fantasy"

Efter Helloween headlinade Whitesnake-och jag begriper inte varför. Det hade nog blivit roligare omvänt. De började med nästan en timme ballader och sedan en kvarts gitarrsolo. Då gav jag upp och gick hem. När jag kom till tältet så hörde jag "Fool for your loving" och "Here I go again" så jag har åtminstone hört mina favoriter live. Nä Whitesnake, så här får det inte gå till.

Har ni förresten frågor om festivalen så ställ dem nu i kommentatsfältet så svarar jag i sista inlägget. Har redan fått en från Wånkan.

Sweden Rock dag 3-stage running

Tredje dagen-dagen som jag sett fram emot eftersom en av mina favoritakter på festivalen skulle spela. Vi kommer till det. Jag hakade på tältkamraterna som skulle se första bandet den dagen-Duff McCagans Loaded. Jag smsade min vän som är stort Guns'n' Roses-fan att jag skulle se dem och fick svaret "Damn you!" men med tillägget att hon hoppade att jag hade det det riktigt kul. Jag lät dock bli att smsa att Jakob Samuel stod i publiken (hon gillar The Poodles också) för då hade jag fått lära mig finska svordomar ;) Duff var iaf kul att se och en perfekt start på dagen. Jag hängde med på Buckcherry också-amerikansk rock igen. Godkänt men inte riktigt min melodi. Steele förklarade glatt att Buckcherrys sångare var hans stilförebild tatueringsmässigt (tänk bodysuit för er som kan tatueringsspråk.  För er som inte kan det, tänk en skjorta av tatueringar)

Från Steeles stilikon (ja, jag har göteborgsblod i ådrorna) till en av mina-vi drog vidare till Joan Jett. Jag håller Ronny Svensson som var helt till sig i hawaii-skjortan över att ha träffat henne-hon är så cool. Som bonus spelade hon mina tre favoriter som avslutning-"I love Rock 'n' Roll", "Crimson and clover" och "I hate myself for loving you".

Hade tänkt gå och titta på Queensrüche men jag var bedrövligt trött så jag hängde med tillbaka till hotellet. Kollade större delen av Moonspell men sedan hängde jag med Alvfursteparet och kollade delar av Accept. Blev medbjuden till deras stuga där vi åt pastasallad. All heder åt mina tältkamrater men att hänga med dem var fantastisk medicin . Nya människor är härligt men ibland är det så skönt att vara med människor som man har en historia med-och mitt kära Alvfurstepar är väldigt avspända och vi spelar på samma våglängd. Skrattade mycket och gott:)

Att packa ihop och ge sig iväg med en liten kompis (min beskrivning av små barn) kan ta lite tid men det lilla som vi hann se av Saxon var grymt. Jag har nu blivit såld på bandet och noterade av Joacim Cans har lånat en hel del av sitt scenspråk från Biff-otroligt cool. Gjorde en annan cool bekantskap i Frantic Amber-growlande tjejband som förtjänar att kollas upp.

Sista bandet för kvällen-Judas Priest. Jag gillar deras musik och hade sett fram emot deras framträdande men jag måste tyvärr konstatera att det var ganska energilöst från scenen. Jag såg iaf majoriteten innan jag gick hem-lite tråkigt att jag missade när Herr Halford körde in på sin hd men jag pressar aldrig mig själv inom metal-jag var nöjd på Priest och tror att de gör klokt i att lägga/trappa ner (den som lever får se).

Sweden Rock dag 2-Uprising

Andra dagen inleddes med camping-frukost och fällstol. Lite vanlig husvagnscamping fast vi hade tält. Jag utnyttjade det faktum att jag inte kan ligga och dra mig alltför länge på morgnarna (speciellt inte i ett kallt tält som är fuktigt med kondens och där vi låg modell sardinburk) och kunde därmed kvittera ut mitt armband utan köer.

Det var dags att se de första bandet. Ronny Svensson var årets koneferencier tillsammans med Tess Merkel. Har alltid gillat honom skarpt så det kändes bra. Första bandet blev Mason Ruffner-lite bluesrockigt och en ganska skön början. Från Zeppelin-scenen drog vi direkt till Sweden-scenen för att kolla på Crash Diet. Det var min första gång och jag tycker att de är helt okej-mitt mer erfarna sällskap sade att de är bättre på små scener. Efter en paus så återvände vi till Sweden-scenen för att titta på Five horse Johnsson. Under stort jubel hittade jag alvfurste-paret med sötaste Sweden Rock-debutanten (deras två månades dotter) och polare. I folkvimlet hittade jag Do Glatem och äntligen fick jag sammanföra Alvfursten och honom. Gulligast var när Do Glatem böjer sig ner till sötis i barnvagnen och utbrister "Trevligt att råkas". Vi kollade en stund på Roffe Wikström (mina tältkamrater är svaga för blues) och sedan kröp vi ner i våra sovsäckar för att avnjuta en regnig natt.