10 år-vila i frid mamma

Idag är det tio år sedan min mamma gick bort. Jag förlorade inte bara en förälder den dagen, utan också en vän och ett språk (vi hade många interna skämt och uttryck). Min stora sorg kommer att alltid att vara att vi inte aldrig fick lära känna varandra som vuxna.

Maggan Hägglund, journalisten och krönikören skrev att hon kommer att ha ett mammaformat hål i hjärtat. Hålet finns kvar men kanterna har blivit mjukare med åren. Jag har valt en sång till idag, och det är en sång som för mig handlar lika mycket om mina känslor för mamma som min resa de här tio åren. Första gången jag hörde den var just hösten 2003, och det var första gången jag såg en glimt av livet på nytt.

Tack för musiken och vila i frid, Trevor!

Uriah heeps basist Trevor Bolder har förlorat kampen mot cancer, endast 62 år gammal. Förutom sina år i Uriah Heep så var han också basist hos David Bowie. Lite extra sorgligt är att han för bara några månader sedan hoppades att snart vara tillbaka i Uriah Heep igen.

Uriah Heep tillhör mina favoriter bland brittiska 70-talsband, så det var riktigt tråkigt att höra. Jag tackar Trevor för musiken med ett klipp från när jag och Do Glatem såg dem för ett år sedan, med deras största hit "Easy Livin'".

Hårdrocks-härlighet, och lite saknad

Även om det inte har märkts i bloggen så har jag känt att jag har utstrålat lite mycket negativitet senaste tiden. Bestämde mig för att blogga mer om saker som är positivt, nämligen metal.

Det blir mycket Apocalyptica. De har släppt en video till sången "Psalm" som medlemmen Perttu Kivilaakso spelat in på Sibelius-akademin i Helsingfors (där förövrigt även Tarja Turunen är utbildad). Lyssna på det här så kommer ni att förstå varför cello är drottningen av stråkinstrumenten för mig.

Europas hårdaste cellister har inte bara släppt en musikvideo, nästa år tänker de ge sig ut på turné med en orkester samt delta i en Wagner-hyllning. Det låter helt underbart, kombinationen klassisk orkester och metal är balsam för själen, manna från himlen och alla andra njutningsklyschor det går att komma på. Tyvärr verkar turnén inte komma till Sverige. Det kanske är dags att besöka vårt östra grannland ;)

På tal om hårdrockshärlighet-idag fyller Tony Kakko i Sonata Arctica 38 år. Inte långt kvar tills jag ska se och lyssna på honom och övriga bandet för andra gången i år.  Det kommer dock alltid var a en dag med lite svärta i, då det idag är 3 år sedan den lille mannen med den stora rösten, Ronnie James Dio, trädde i hårdrockens Valhall. Läs gärna den fina hyllningen på Metal!




P.S. Eurovision Song Contest i all ära, men det här är en musiktävling i min smak.

R.I.P Jeff Hanneman

För 2 år sedan skrev jag om Jeff Hannemans sjukdom och att han var tvungen att ta paus från Slayer. Den pausen blev permanent visar det sig, då han har avlidit till följd av leversvikt. Jag är inget stort Slayer-fan, men ingen kan komma ifrån att de är epokgörande, och jag tror att vi kan enas om att Jeff dog alldeles för ung, även om han hade varit nationalekonom eller rörmokare.

History calling to you-70 år sedan ghetto-upproret

Idag för 70 år sedan reste sig judarna i Warsawas mot de tyska soldater som skulle utföra sluttömningen av ghettot. De kämpade så hårt att det tog nästan en månad att tömma för tysk armé att slå ner upproret. 7000 judar dödades och övriga skickades till läger.

För att hedra alla de modiga som stred för sina liv så spelar jag Sabatons "Uprising".

Vila i frid, Lee Tarot

Lee Tarot, eller Harold Spengler som han egentligen hette, avled i torsdags endast 50 år gammal. Mest känd är han som originalgitarrist i bandet Stormwitch, där han också skrev musik och texter. Det är bara att böja huvudet och tacka för all den fantastiska musiken han har givit oss.

För er som inte har någon stor relation till Stormwitch kan det nämnas att bandet har influerat ett i Sverige mer känt band, nämligen Hammerfall.

Vila i frid Clive Burr

Clive Burr, Iron Maidens trummis på de tre första albumen, däribland superklassikern "The Number of the beast" har förlorat kampen mot sin ms. Med tanken på hur stor spridning den skivan har haft, även utanför  metalkretsar, så förtjänar han en liten hyllning. Jag har valt min favoritlåt "Hallowed be thy name".

Imorgon kommer mitt inlägg om "The Hobbit"

R.I.P. Mormor

Om det blir tyst här några dagar vet ni varför. Jag låter musiken tala.

R.I.P. Jon Lord

Jon Lord, mannen som en gång för alla gav hammond-orgeln en plats i hårdrocken, har somnat in. Jag har aldrig varit ett jättefan av Deep Purple, men vänner till mig som varit viktiga i min utveckling som hårdrockare är det. Det skär ju lite i hårdrockshjärtat att fler och fler av de gamla rockgudarna lämnar oss för att gå in i hårdrockens Valhall.

För min tatueringsmoders skull, här kommer "Child in time"

Ronnie James Dios dag

Idag skulle Ronnie James Dio ha fyllt 70 år om han inte hade kallats till hårdrockens Valhall. Hans musik lever dock för alltid. Jag låter er därför njuta av två låtar fårn hans karriär (ja det är han i det undre klippet) Njut :)

R.I.P. Chelonoidis nigra abingdoni

Lonesome George-en 100-årig jättesköldpadda från la Pinta är död. När han upptäcktes 1972 var han en sensation, man trodde nämligen att hans underart* var utdöd, men igår drog denna ståtliga varelse sin sista suck och i och med det så är det adjö.


*En underart är en population av en art som har genetiska skillnader, men inte större än att en hona och hane från olika underarter kan fortplanta sig.

Mr Trololo är död

En stor röst i webkulturen har tystnat. Mr Trololo ,eller Eduard Khil som han egentligen hette, har somnat in 77 år gammal. Jag kan inte undgå att bli på bra humör av den sången. Spatsiba Eduard och vila i frid.

16/5-glädjens och sorgens datum

Denna dags datum kommer alltid att vara kluvet för mig. Det är som det står i rubriken-glädje och sorg. Jag ställer mig och hurrar för att en av mina absoluta favoritsångare, Tony Kakko, fyller 37 år idag. Hoppas att han blir ordentligt firad.



Stackars Tony fick den sämsta 35-årsdag man kan få ur ett hårdrocksperspektiv. Det är 2 år sedan Dio Somnade in. Att aldrig ha fått se honom live är mitt livs musikaliska sorg. Läs Metalbibliotekariernas fina inlägg under-det visar nästan allt som är fint med hårdrocken.
Metallbibliotekarierna: Två år av saknad

R.I.P Jim Marshall

Jim Marshall har avlidit. Jag hade aldrig känt igen hans ansikte, men har man inte hört uttrycket marshall-stack eller marshall-rigg så har man inte umgåtts i musikerkretsar. Det är alltså mannen som skapade Marshall-förstärkaren. Det är bara att lyfta på hatten och säga vila i frid.

Ropar på Ulrik och minns...

Det finns tillfällen då det är underbart att vara rocker-på konsert med bra sällskap eller när man lyssnar på en briljant skiva för första gången. Sedan finns det tillfällen dock associationerna till rock n roll-livet är mindre härliga. Jag är konvalescent efter magsjuka-och när man sitter i badrummet och ropar på Ulrik (ironiskt nog var den enda Ulrik jag har träffat jättefräsch) så är inte Bon Scott, som kvävdes av sina egna spyor, det du vill ska poppa upp i huvudet. Jag kan säga att jag har aldrig haft mer medkänsla med honom än natten mellan torsdag och fredag.

Davy Jones, sångare i The Monkees, har avlidit. Eftersom the monkees musik förekommer i en av mina favoritfilmer ("Shrek") så passar bloggen på att hedra hans minne med en lyckad mashup mellan Iron maidens "The Trooper" och The Monkees "I'm a believer". En lyckad mash-up som visar att olika genrer är inte så långt ifrån varandra som många tror.

10/1 2012-det ljusa inlägget-winter is coming

Jag utlovade ett positivt inlägg också. De goda nyheterna är att jag för första gången sedan Eldkvarn brann och mor fick nils har kommit iväg och tränat 2 dagar i rad. I söndags yoga och igår core. Nu är jag ju fortfarande alldeles ny på mitt nya gym och allt är positivt men det känns som detta passar mig mycket bättre. Jag är nog mer en friskis&svettis-tjej. Här känns det som att min träningsmotivation-att må bra-passar in och det känns (jag kan ha fel) inte som att det förutsätts att jag har tränat länge och kan all terminologi. Fick dessutom träna till Joan Jett och det är aldrig fel:)

Vintern har kommit så jag frös igår eftersom jag inte var beredd. Idag har jag dock preparerat mig. Har också vädrat hemma för att få dra in den friska vinterluften. Trots kylan gör den ganska gott i sinnet. Är en vinterälskare så länge jag inte fryser:)

Idag skulle min morfar ha fyllt 90 år. Läge för hyllning alltså till mannen som gjorde att jag tycker att ett hem med fler än 100 skivor inte är något konstigt alls:) Som hyllning till honom och årstiden blir det Placido Domingo med Wintersturme.

10 år

Imorgon är det 10 år sedan 11:e september. Idag är det tio år sedan min morfar gick bort. Självklart är han saknad, och det är attans persilja att livet är så "dåligt tajmat" som Lena Endre uttryckte det, att jag upptäckte många av de saker vi idag skulle ha gemensamt-opera,yoga (det utövade han redan på 70-talet) och hälsokost, efter hans bortgång. 

Morfar älskade gemenskap och det var mycket viktigt för honom att vi ska vara skapliga mot varandra som han sade-så jag tror att han uppskattar att jag ägnar mig åt sociala aktiviteter med vänner denna kväll och hela helgen. För att knyta ihop oss-och hyla honom-så blir det en video med Tarja Turunen (f.d. Nightwish) när hon sjunger en av mina älsklingsarior "Měsíčku na nebi hlubokém" ("Song to the Moon") från "Russalka"

R.I.P Jani Lane

Jani Lane, f.d. sångare i Warrant, har hittats död. Alldeles för tidigt, säger jag, eftersom han var född 1964. Dödsorsaken är ännu inte fastställd. Mest kända är nog Warrant för låten "Cherry Pie", en av mina favoritlåtar när det gäller party och hårdrock. De har också gjort en version av "We will rock you" som hör till mina favoritcover-versioner av den låten. Har dessutom sjungit Cherry Pie" på karaoke och det ökade min respekt fr Lane (jag kände mig omsprungen av texten).

Ytterligare en person från ett klassiskt hårdrocksband har alltså rest till hårdrockens Valhall och Jon Lord har diagnostiserats med cancer (krya på dig Jon). Det är tuffa tider för hårdrocken-en gammal era lägger sig till vila och då är det tufft.
Med dessa ord hedrar bloggen Jani Lanes minne med att spela "Cherry Pie"

Gary Moore är död

"Nothing on earth stays forever.." som Hammerfall sjunger i titelspåret på "Glory to the brave" men det känns som om det har varit väl många minnesinlägg i hårdrocksbloggarna det senaste året. Idag kommer fler att skrivas, eftersom Gary Moore avlidit i sömnen på sin semester i Spanien. Det känns trist att höra. Många andra kommer att skriva betydligt bättre biografier än jag skulle lyckas med om jag försökte. Jag tänker därför fokusera på vad Gary har betytt för mig. Det råkar vara så att han skrev "Over the hills and far away" -låten som fick mig att gå över till hårdrocken. Han var en av de akter som jag var allra mest besviken över att ha missat på Sweden Rock förra året, Tråkigt att jag inte fick chansen att se honom live.

Det är svårt att välja vilken låt men jag tänker välja en låt, som förutom att vara vacker som melodi har en av de vackraste låttitlar som finns "Blood of emeralds". Vila i frid, Gary, och tack!

You're a rainbow...in the dark

Nu har det börjat sjunka in att Ronnie James Dio lämnat jordelivet. Känns svårt att förstå-och igår när jag lade mig föll faktiskt en tår nerför kinden-det har inte hänt när en person jag inte känner lämnat jordelivet. Hyllningarna strömmar till från alla håll. Hammerfall har lagt in en skön bild (jag tycker faktiskt Cans är utmärkt som Dio-tolkare), men finaste brevet är ändå skrivet av Lars Ulrich från Metallica.

Det skrivs många hyllningar nu och det är svårt att skriva något personligt som inte redan sagts. För mig stod, och kommer alltid, Ronnie James Dio stå för allt som var bra med metal. När jag hör hans namn tänker jag på en stark röst som höll fram till sista spelningen, på en man som lyssnade till sitt hårdrockshjärta och som inte glömde sina fans-ens när han blev mer legend än man. Detta i en genre som enligt oinvigda handlar mer om image och pengar än om musik, satte Ronnie musiken, sången och fansen först.

Det känns som om hårdrockens andra guldålder tar slut i och med detta. Död är den inte men nu stundar magrare år och prövningstid. Dio skrev i sitt brev till fansen där han var ledsen att han inte kunde möta oss i sommar-"there will be more tours, more music, more magic". Vi hoppades alla att han menade att han skulle komma tillbaka till scenen. Nu blev det inte så men jag tar nu hans ord som en uppmaning att fortsätta njuta av den fantastiska genre metal är i all sin glans och magi.