Jon Lord, mannen som en gång för alla gav hammond-orgeln en plats i hårdrocken, har somnat in. Jag har aldrig varit ett jättefan av Deep Purple, men vänner till mig som varit viktiga i min utveckling som hårdrockare är det. Det skär ju lite i hårdrockshjärtat att fler och fler av de gamla rockgudarna lämnar oss för att gå in i hårdrockens Valhall.
För min tatueringsmoders skull, här kommer "Child in time"
6 kommentarer:
Ja, jag försökte i alla fall. Den här låten fick ackompanjera dagens fruktstund (apelsin) men vid 03.30 ungefär gick det inte längre.Då blev det för hysteriskt. Men hammondorgel är ett fint instrument! :-)
@Linn: Du försökte som sagt. Det här är inte världens lättaste sång men den är cool. Visst är hammondorgel vackert. Jag är också mycket tacksam mot Jon Lord eftersom han och Ritchie Blackmore var de som på allvar förde in klassiska influenser i hårdrocken.
Visst är det tragiskt, men det är ju så livet fungerar...:(
Sv: Jag visste inte det, däremot drogs du mot det du behövde idag...;)
@Månstråle-Sorgligt men sant. Lider med mina vänner som är stora fans.
Så är det nog:)
Härligt Anna, uppskattar verkligen tilltaget att upplysa världen med en av tidernas bästa låtar! Visst ingår ett mått av hysteria, som av undertecknad uppskattas något enormt! Men är man ovan kanske man bör ge det några genomlyssningar.
/Tatueringsmodern
@Tatueringsmodern-som din tatueringsförstfödda och som bultande hårdrockshjärta är det min plikt. jag anser för övrigt också att Jon var en av de rockers som bara blev stiligare med åren.
Skicka en kommentar