You're a rainbow...in the dark

Nu har det börjat sjunka in att Ronnie James Dio lämnat jordelivet. Känns svårt att förstå-och igår när jag lade mig föll faktiskt en tår nerför kinden-det har inte hänt när en person jag inte känner lämnat jordelivet. Hyllningarna strömmar till från alla håll. Hammerfall har lagt in en skön bild (jag tycker faktiskt Cans är utmärkt som Dio-tolkare), men finaste brevet är ändå skrivet av Lars Ulrich från Metallica.

Det skrivs många hyllningar nu och det är svårt att skriva något personligt som inte redan sagts. För mig stod, och kommer alltid, Ronnie James Dio stå för allt som var bra med metal. När jag hör hans namn tänker jag på en stark röst som höll fram till sista spelningen, på en man som lyssnade till sitt hårdrockshjärta och som inte glömde sina fans-ens när han blev mer legend än man. Detta i en genre som enligt oinvigda handlar mer om image och pengar än om musik, satte Ronnie musiken, sången och fansen först.

Det känns som om hårdrockens andra guldålder tar slut i och med detta. Död är den inte men nu stundar magrare år och prövningstid. Dio skrev i sitt brev till fansen där han var ledsen att han inte kunde möta oss i sommar-"there will be more tours, more music, more magic". Vi hoppades alla att han menade att han skulle komma tillbaka till scenen. Nu blev det inte så men jag tar nu hans ord som en uppmaning att fortsätta njuta av den fantastiska genre metal är i all sin glans och magi.