Vad hårdrockare och opera-älskare har gemensamt (mer än de fattar)

Jag har sugit på det här inlägget lääänge. Har varit sugen på att skriva den här listan men nu känner jag mig mogen att göra det-efter att ha brainstormat lite med Rickard Söderberg. Han stärkte mig i vad jag har vetat länge-operans och hårdrockens fans har mer gemensamt än båda sidor förstår. Eftersom jag rör mig i båda lägren kommer jag att titulera de båda för vi.

Skrikanklagelsen
"De skriker ju bara!" får anhängarna av båda genrerna höra när vi delar med oss av favoritmusiken till oinvigda. Vi vet dock att det inte är vi som skriker, det är de andra som håller igen;)

De stora uttrycken och känslorna
Vi älskar symfoniorkestrar båda två.  Lämnar kärleken oss så kastar sig opera-hjältinnan från ett tak eller begår harakiri, medan rockhjälten förklarar att han aldrig kommer att le igen och eller att helvetet är att leva utan henne. 

Det visuella och det musikaliska hör ihop
I operan är det naturligt-den uppfann kombinationen musik och specialeffekter . Men metal ligger inte långt efter och gör det-i detaljer som Bruce Dickinsons uniform i "The Trooper" och i pyrot till "Hearts on fire" där eldslågorna slår upp i refrängen. I båda fallen handlar det om att förstärka historien som musiken berättar.

Eskapismen
Tuomas Holopainen sade i en finsk dokumentär om honom att verkligheten är inte så hemsk att han behöver fly den jämt, men att leva i den 24/7, aldrig i livet. Nu är han kompositör till underskattade låten "Escapist", men eskapismen frodas inom både hårdrock och opera. Är det inte andra världar (operan har trollflöjten, hårdrocken har "Nightfall in middle earth" och Rhapsody of fire) så är det till andra tider ("Aida"/"Carolus Rex") .

Som ni ser, vi har mer gemensamt än de flesta tänker på. Ibland är det till och med svårt att avgöra vem som är hårdrockaren och vem som är operasångaren;)