We're not gonna take it!

Läste om Emil Koverot som inte fick arbete som gymnasielärare pga sin medverkan i ett black metal-band. Enligt rektorn kunde blivande kollegor som är pingstvänner ta illa upp och bandets texter stämde inte överens med skolans värdegrund. Jag räknar mig inte bara som hårdrockare, utan också som ganska fridsam, men när jag läser sådant här svartnar det för ögonen. Jag menar, vad hände med tolerans och människosyn i den svenska skolan? Emil sade dessutom att han ville visa eleverna att man kan vara både människa och hårdrockare. Det som blir ännu märkligare är att enligt artikeln är det en estetklass på gymnasiet han ska leda. Min första fråga blir: har rektorn sett en sådan klass på vykort ens? Mitt minne av estetklasserna är att dem var fulla av hårdrockare, synthare och andra alternativa stilar. Skulle inte förvåna mig om det sitter många elever som lyssnar på betydligt hårdare grejer än vad Emil spelar.



Inte nog med att rektorn grundar sitt nej på okunskap, fördomar och trångsynthet, han nedvärderar också elevernas förmåga att skilja på person och yrkesroll, något som jag tror gymnasie-elever av idag är fullt kapabla till. Skolan ska ju förbereda elever för livet-inte linda in de i en liten värld av bomull och blommor.



Jag har själv mött fördomar mot hårdrock och hårdrockare. Det känns väldigt tråkigt varje gång eftersom hårdrocken för mig blivit en oas, en fristad där jag kan läka min själ och hitta energi för att uthärda vardagens vedermödor. Dessutom är det märkligt att just hårdrockens texter ska skärskådas och tolkas bokstavligt. Citerar Anders Tegnér "Hårdrock skapar inga aggressioner, däremot lever den ut ett par"



Några av de bästa människor jag känner är hårdrockare och några av de vidrigaste värderingar jag hört har uttryckts av s.k. "normala människor". Det finns guldkorn och sk*thögar i båda grupperingarna.

Väljer att avsluta detta med Hellsongs "Run to the hills", ett band som föresöker överbrygga klyftan mellan metal och mainstream