Om hårdrock och körsång

I förrgår avgjordes finalen i finska "Kuorosota" (körslaget för er som missat tidigare inlägg). Marco från Nightwish fick tyvärr inte sälla sig till den eminenta skaran av hårdrockare på båda sidor av Östersjön som vunnit denna tävling (Joacim Cans och Timo Kopipelto) men slutade på hedrande andraplats. I svenska körslaget är det Ralf Gyllenhammar som försvarar hårdrockens färger denna säsong. Jag minns när Joacim Cans var med och han fick frågan hur hårdrock och körsång gick ihop. Min tanke var "Oj oj oj, Gry kan inte ha hört mycket hårdrock och definitivt inte varit på många konserter". Cans smartare svar var att det är många tyska, bombastiska fotbollskörer.

Jag är inte förvånad att det går bra för hårdrockare i körsammanhang. Kombinationen av duktiga musiker och en genre som är väldigt tacksam att arrangera för körer är ett bra recept på succé. Dessutom tar körer fram kraften i musiken.
Min första spotifylänk blir till listan "Crimson Choir" dvs. låtar jag skulle låta min kör sjunga om jag fick leda en kör.

En era avslutas

En ledig dag-och en dag för återhämtning. Har varit på biblioteket och lånat böcker om Feng Shui och boken "Är det Saltmannen" med felhörda låttexter. Jag kommer bjuda på några roliga med hårdrocksanknytning i ett senare inlägg. Vill ni rösta mera så har Chief Rebel Angel SM i hårdrock och behöver röster i åttondelsfinalerna.

Det har varit omröstning i bloggen om hur ni vill ha det egentligen-måndagsmetal, Spotify-listor eller både och? Det var jämnt men Spotify vann med en rösts övervikt så denna veckans måndags-metal blir den sista. Nu ska inte ni som röstade på detta börja gråta-det kommer komma massor av musiktips och youtube-klipp i denna blogg ändå, dock inte under den etiketten utan när de dyker upp och andan faller på.
Så jag avslutar med två passande låtar, Sonata Arcticas "As if the world wasn't ending"
I det bästa mellansnack jag hört så förklarade Tony Kakko att medan man växer upp så ändras det man upplever som världens ände. Det börjar som liten när man inte får leksaksbilen man ville ha i julklapp och fortsätter med att flickvännen gör slut, man förlorar jobbet och så vidare. Det är för sådana stunder man har vänner som tar med en ut, bjuder på något att dricka och förklarar att det inte är världens ände, för det är det inte. Just den andan tycker jag om. Så den får avsluta.

Den andra har jag inte hittat på Spotify, och det är Joacim Cans "Forever ends" från hans soloalbum "Beyond the gates". Där låter jag texten tala för sig själv, för den är så vacker med ett stänk av försoning mitt i alltihop. Jag beskrev de känslor jag hade när jag gjorde slut med en vän väldigt bra-skickade den till henne just för detta ändamål (lugn, hon fick en personlig förklaring också)

Varför verkar allt vara roligare i Finland?:D

Frågan ställdes av Clara i mitt förra inlägg. För det är så många svenska metalheads, speciellt vi som har powermetal närmast våra nitbeklädda hjärtan, känner. Allt verkar roligare i Finland. Jag får iallafall känslan av att de verkligen uppskattar sina band och musiker på ett annat sätt. I Finland tar Nightwish hem tre Emmas (finska grammisar) bl.a för bästa album. Som Morrigan, moderator på Nightwish-forum konstaterade, "Metal is folk music in Finland". I Sverige skuffar vi undan dem i en egen kategori. Finland väljer t.o.m att låta finska supergruppen Northern Kings fungera som mellanakt i Melodifestivalen. Ytterligare exempel är att när en svensk tävlar för ett annat land i Eurovision SOng Contest och vinner så blåses det upp så man kan tro att det är Sverige som vunnit. När Anette Olzon tog över som sångerska i Nightwish, internationellt stort band och Finlands nationalklenod, reagerar tidningarna med en futtig notis.

Hur har det då blivit så här? Det är mina egna personliga teorier om detta. Finland har sisu som nationellt kännemärke, och kämpaglöd är ju en av hårdrockens stöttepelare. Finnarna har också en stark tangotradition och som vi alla vet är tango dramatisk musik. Svensk musiktradition lutar sig mera åt att antingen vara glittrande glad eller djupt vemodig. Har också hört av finländska män och kvinnor att finska män inte är stjärnor på att prata om sitt känsloliv, och det är ju inte ovanligt att män använder musiken som ventil för sina känslor. Om vi återknyter till nationella draget, så talas det ju ofta om det finska vemodet-och vemod är en annan gångbar känsla inom metal-kulturen. Jag har också fått känslan av att begreppet "Sellout" som i Sverige verkar användas så fort ett band vågar visa sig i ett sammanhang med annan färg på dekor och rekvisita än svart, grå och röd, inte existerar på samma sätt i Finland.

Nu ska vi inte deppa ihop för att vi inte bor i Finland. När ett klipp med Sabaton från TV4:a "Nyhetsmorgon" lades upp på YouTube uttryckte ett internationellt fan sin avund över att vi i Sverige får se metal i morgon-TV.

Om någon har erfarenhet av den finska kulturen får ni jättegärna kommentera, oavsett om ni tycker jag slår huvudet på spiken eller pratar i nattmössan.

Det är Saint Patrick's day idag-så som hyllning till Irland lägger jag in Thin Lizzy "Roisin Dubh" (som råkar vara ett av de snyggaste omslagen genom tiderna enligt mig)

Torgskräck i hallen

Kände för att göra något konkret idag så jag möblerade om i hallen. Nu är det inget jätteföretag, eftersom den enda möbel jag har i hallen är min hallbyrå. Flyttade den så att den står längre in i rummet, vilket gjorde att utrymmet kring ytterdörren blev mycket friare. Berättade om min idé för Ravenlord sist vi sågs och han tyckte idén var strålande. Jag rensade också ur min hallgarderob-så en säck kläder åkte i second-hand containern och några andra grejer åkte ut. Grymt skönt att ha ordning och reda. Bara resten av lägenheten kvar-började med hallen eftersom det är det första jag ser när jag kommer hem och för att alla andra rum hänger fast i den.

Jag brukar inte visa söta barn här i min blogg (har inga egna och mina läsare Sandra af Munkakvarn och Vampireslave gör det så bra)men idag tänker jag göra ett undantag. Marco Hietala i Nightwish lät nämligen sina tvillingsöner Antto and Miro (vet dock inte vem som är vem) medverka som gästsolister i söndagens "Kuorosota" (finsk motsvarigheten till körslaget). Kunde inte motstå att bjuda er på det.