"Chaos is a ladder" om den röriga Mars

Mars har varit en skitmånad. Så, då var det sagt. Jag kan inte berätta detaljer, men det är rörigt och ovisst på jobbet och energierna har varit fruktansvärda. Den negativa energin och pressen som ovisshet innebär har satt sig i min nacke och mitt huvud i form av spänningshuvudvärk.

Närvaron och målet har det ju gått si och så med. Det är liksom ingen njutning att vara närvarande när du har mordiskt ont i nacken och gråter på grund av det.

I röran för att reda ut om detta är någon slags kosmiskt straff (jag som varken sprängt Alderaan eller ens retat upp en sketen Dalek) eller Universums sätt att säga att det är dags att söka sig vidare så försöker jag att resonera som Littlefinger i "Game of Thrones" "Chaos isn't a pit. Chaos is a ladder" och komma ihåg att kaosstjärnan har pilar som pekar åt alla håll  men det är svårt.

Musiken blir klassisk-från Holsts planetsvit. Den passande "Mars-the bringer of war".

Just nu i hårdrockshjärtat och nördsjälen

Jag har bloggtorka så jag väljer att presentera hur jag har det på ett annorlunda sätt. Dagarna just nu består av:

Jobbet

Komma hem

Trots allt hoppas att morgondagen innehåller mindre av:

och mer av

Om närvaron och krassligheten

Har inte bloggat på en dryg vecka. Det har sina randiga och rutiga skäl. Dels har det hänt saker på jobbet som har skakat om rutinerna, men det är på väg att bli ordning igen nu, dels har jag varit förkyld, en elak jäkel.

Under den här turbulenta tiden har jag dock på något märkligt sätt hittat ett lugn och en förmåga att fokusera. Det känns skönt. Idag, när jag varit ledig, har jag också börjat att känna smak igen-så den vana jag har valt att göra med närvaro är att dricka te.

Krassligheten gjorde idag att jag var tvungen att ringa Vårdguiden och be om råd. Var rädd att det skulle vara något allvarligt men jag fick rådet att avvakta och ta det lugnt. Jag tar det som en läxa att vara rädd om mig själv.

Jobb-grejen har skakat om rutinerna så en del av mars kommer att gå åt att hitta tillbaka till dem.

Sonata Arctica "Cloud factory"

Sonata Arctica skämmer bort oss med singlar just nu. På februaris sista skälvande dag så kommer den andra singeln från "Pariah's child"-"Cloud factory". Det här är en helt annan sak än förra singeln, "The wolves die young" men det de har gemensamt är att de gör mig sugen på albumet för detta andas kvalitet.

Spåret i sig handlar om en man i en stad där alla har arbetat i samma fabrik i generationer och nu ska sonen börja arbeta där. Jag ser också en historia om vad som kan hända om du rättar in dig i ledet, gör som "alla andra" (vilka de nu är) och glömmer bort vad du egentligen vill. Hur vuxna, trots att vi inte själva mår bra av dem, råder barnen att göra samma val. Det är ganska mycket keyboard i instrumentmixen, vilket är en del av Sonata Arcticas charm, och så får du en liten kör på slutet som sjunger refrängen men med texten utbytt mot "la la la la la la". Det gav extra krydda, för jag fick känsla av arbetarpropaganda a la Sovjet, Kina, Nordkorea etc. helt i linje med texten.

Det har snackats om att detta album skulle vara en tillbakagång till Sonata Arcticas gamla sound. Att döma av de två spåren vi har hört hittills så tycker jag att det är orättvist, jag vill snarare kalla det evolution.