Sonata Arctica

Dags för årets första konsert med ett stort band, och dessutom en av "The Crimson four", Sonata Arctica. Har inte sett dem på drygt tre år och mina förväntningar var höga.

Det började med att jag tagit mig hem från jobbet och bytte om och sminkade mig. Hann dock inte ta på mig smycken så det blev en ganska sparsmakad svart outfit, med longärmad svart topp med kedjor och  fleeceväst. Till råga på allt var pendeln försenad på grund av signalfel. Jag insåg att jag skulle eventuellt missa några låtar av förbandet, men sådant är livet och inget blir bättre av att stressa.

Jag lyckades faktiskt anlända innan förbandet och mötte upp med Sober och några av hans vänner. Det var väldigt lugnt i lokalen och vi skojade lite om att det på varje konsert finns någon som börjar tokjubla varje gång det kommer en rökpuff på scen. Det var förövrigt inte bara jag som missade förbandet-det blev inget förband!

Min stilrena svarta klädsel matchade spelningen. Det var nämligen ingen metalkonsert med pyro, effekter, extranummer och krusiduller, utan det var bandet, ljus och drygt en och en halvtimmes rakt på, inget annat. Setlisten var en blandning av nytt och gammalt med fler ballader än jag förväntade mig. Följande låtar från senaste "Stones grow her name" dök upp:

• Only the broken hearts (make you beautiful)
• Losing my insanity
• Cinderblox
• Shitload of money
• I have a right
• Alone in heaven
• The day

Sistnämnda blev jag förvånad att den dök upp, men Tony Kakko sjöng den med sådan inlevelse att jag fällde en tår (för er som inte hört den så är den en klockren beskrivning av den där dagen när något hemskt händer och ditt liv förändras för alltid). Jag har aldrig hört "Black Sheep" live men nu fick jag höra den och äntligen höra live-versionen med inledningsraderna "We're not Iron Maiden and we're not from England, we are Sonata and we hail from Finland" live. Efter det hade de kunnat komma undan med mord.

Jag skulle beskriva den som en spelning i två akter. Första halvan så var publiken lite trött och bandet var inte så på det. Det var *låt*..."thank you. This song is called...*låt*...osv. I andra halvan vaknade publiken till och bandet vågade bjuda till och spexade. Tony Kakko är en ruggigt charmig frontman och sjöng både "Här kommer Pippi Långstrump" och, blickandes på trummisen Tommy Portimo "Tommy tycker om mig". Det pratades också en hel del svenska-eller ja gjordes ett tappert försök. Det gjordes med glädje och glimten i ögat. Jag vet faktiskt inte vilka som skrattade mest, bandet eller publiken, när gitarristen Elias Viljanen förklarar "Jag kan inte skratta svenska".

Det enda jag har att invända mot spelningen är första halvans mellansnack, som kändes lite oinspirerat och opersonligt, samt de något långa gitarr- och keyboardsolona. Som helhet dock en bra spelning, och Sonata Arctica håller ställningen som ett av mina favoritband.

Tyvärr dog mina kamera-batterier så jag har inga bra bilder men jag jobbar på att bryta min vana att glömma fotandet.