Joacim Cans i Melodifestivalen-om metal och mångsidighet

Det kan inte ha undgått så många att Joacim Cans deltog i lördagens deltävling av Melodifestivalen. Det i sig var en överraskning, speciellt för mig. Som grädde på moset så var det ju inte någon form av metal han gav sig på utan folkmusik-influerad vispop.

Något som roade mig en hel del var att läsa hur media hanterade Joacims genre-byte. SVT skrev t.o.m att "men den som hoppas på rockiga tongångar blir besviken". Jag tror att det kan ha varit just det som gjorde att Joacim kom sist, för det finns ju en lustig fördom om att hårdrockare bara gillar och bara vill göra och lyssna på hårdrock. Mycket märkligt, med tanke att Yngwie Malmsteen älskar Paganini och Vivaldi, min vän Do Glatem älskar "Öppna landskap" och själv har jag Nordman i mp3n. Jag har t.o.m en vän som gillar både hårdrock och synth (nu svimmade de vars bild av hårdrockare är kvar på 80-talet ;-) ).

Vad jag tyckte personligen? Jo, jag gillade det faktiskt. Klart att Hammerfall ligger mig närmare hjärtat, men jag märkte att jag gillade det, inte bara pga av den charmige sångaren. Nu hörde jag den bara en gång men jag ska lyssna på den igen och se om jag byter åsikt.

Joacim själv verkar ha insett hur festivalen ska tas enligt denna intervju. Jag gillar svaret på frågan "Varför kom du sist?" "För att jag inte fick nog med röster".

Nästa inlägg kommer att handla om min helg, det kan bli lite romantik också ;)

Melodifestivalen och jag-en relation i kris

Kära Mello-vår relation har nu ändrats från "Har ett förhållande" till "Det är komplicerat". Vi har en hel del att arbeta på #mello #melfest
— The_CrimsonAnna (@The_CrimsonAnna) 9 februari 2013

Twittrade ovanstående direkt efter festivalen. Har ju en lång historia som Melodifestival-tjej men sedan sedan jag blev hårdrockare har kärleken bleknat. Det har liksom gått från en av årets höjdpunkter, till en bra fest för att pigga upp vintern och vidare till ett "Jaha. I år igen". I ärlighetens namn, kära läsare, hade inte Joacim Cans varit med så hade jag inte tittat alls i år. Nu gick det som det gick (jag kommer att återkomma till Joacim Cans framträdande och reaktionerna på det i ett annat inlägg).

Så vad är det då som har gjort att jag har tröttnat på festivalen? Jag listar några punkter.

• Bristen på långsiktighet-det känns som att det för bara några år sedan var betydligt fler låtar som hade ett liv utanför festivalen. De senaste åren kan jag bara komma på "Euphoria", "1000 miles" och "La Voix" som var riktigt värda att lyssna på en längre tid.
• Bristen på överraskningar-Trots Björkmans utmärkta jobb med att bredda så känns det som att det är lite samma typ av låtar varje år. En matsked pop, en tesked rock, en nypa schlager, ett stycke pojksöt sångare osv. Jag skulle vilja se roliga kombos som t.ex. "Nattens Drottning" eller varför inte lite folkmusik också?
• Folkets röster. Tyvärr världen, det var mycket mer spännande och oförutsägbart när vi hade en jury.
• Det känns som att Melodifestivalen blir alltmer underhållning och allt mindre musik, vilket avspeglar sig på låtarna.
• Den största och viktigaste grejen är nog just att jag har bytt musiksmak. När jag var yngre så var festivalen en av de få tidpunkterna på året när jag fick höra min musik, idag finns det året om. 

Det är nog dags att lämna över Melodifestivalen till andra förmågor. Så,vad tycker du om Melodifestivalen? 

The quest-en nyttig påminnelse

Igår blev inte som jag hade tänkt. Jag fick orolig mage, ont och så. Det gick dock över. I eftertankens kranka blekhet insåg jag att det nog är att jag har en hög lösa trådar som ska knytas ihop och det gör mig lite stressad. Allt från små saker som att hämta paket och köpa kattmat, till den stora grejen-röjningen av mormors lägenhet. Har dessutom en helg som är späckad med roligheter-men även roliga saker tar tid.

Nåväl, så ser förutsättningarna ut. Det skulle kunna kännas övermäktigt men jag väljer att se det som en crasch-course i mindfullness och i att ta tag i saker. Samt en liten påminnelse till mitt kontroll-behov att klockorna i Schweiz inte kommer att sluta ticka och jorden gå under för att saker inte blir gjorda exakt som jag hade tänkt. Roligheterna som kommer ska jag använda för att "bunkra" positiv energi inför kommande vecka, när jag tar tag i saker :)

Personligheter du garanterat har träffat på en konsert

På Sonata Arctica-konserten började jag och en bekants bekant prata om människotyper som dyker upp på konserter. Vi hade förvånansvärt många gemensamma erfarenheter av personligheter vi hade stött på så jag tänkte lista dem här.

• Personen som är på sin första konsert och börjar tokjubla över minsta rökpuff på scen innan bandet kommer.
• Personen som bara kan en av bandets låtar (den största hiten) och ropar efter den hela kvällen!
• Plöjarna-de som kommer sent, har druckit ordentligt i baren  och tycker att en konsertpublik på X antal tusen är ingen ursäkt för att inte stå längst fram.
• Tjejen/tjejerna som tycker att dansa yvigt mitt i en folksamling som lajvar sardinburk är en bra idé.
• Personen som du aldrig har träffat, men börjar prata och har väldigt trevligt med och sedan aldrig träffar igen.

Har du träffat de här personligheterna? Eller har du någon annan skön konsertanekdot med roliga/galna besökare?