Om inspiration och dåligt samvete

Jag har börjat läsa Underbara Claras blogg regelbundet. Häromdagen fick hon en sur kommentar om att hon ger unga kvinnor dåligt samvete när hon poserade i kort klänning i ett kök på ett tidningsomslag. Tidigare i höstas så hörde jag Aktuellt ta upp en undersökning där 25% av kvinnorna vill vara hemmafruar (urvalet i undersökningen kan diskuteras, men inte idag i detta inlägg). Där tog en kvinna upp vad som stressar arbetande mammor. Jag tänkte att det var om de spenderade tillräckligt mycket tid med barnen eller att barnen lär sig det de ska utöver skolan, men ut ur kvinnans mun kommer "att baka surdegsbröd och cupcakes". Någonstans där slutade jag att ta undersökningen på allvar och bet mig i läppen för att behålla tron på mänskligheten.

Jag förstår att det är lätt att dras med i allting som media och bloggar skriver om: det ser ju så härligt ut när någon stickar eller fixar i trädgården. Det är svårt att inte ryckas med när Ernst smider ett trappräcke eller "Äntligen Hemma" gör kreativa ljuslösningar. Men vare sig bloggare eller "Äntligen Hemma" tror, menar eller vill att du ska göra allt. Det är mer en stor karta över allting som du kan göra. Inte köper du hem allt i mataffären bara för att det finns?

Nu tror inte jag att det är så illa, utan att de flesta människor är kompetenta att sålla det de vill och inte vill göra själva, och de som har svårt med det får vi/de (jag är på intet sätt felfri) som har lärt sig hjälpa på vägen. Min förhoppning är också att alla ni som skriver om det ni gör, oavsett om ni fotograferar, programmerar eller syr tehuvor, inte tystnar för att det påstås att ni ger människor dåligt samvete.

Jag avslutar med ett jättefint citat från Emmy som kommenterade Claras inlägg.

Ja, vart kan man börja… Att kommentatorn är rätt bitter går ju inte att komma undan. Det som chockar mig är att folk inte inser att nästan alla bloggar (professionella och helt privata) ofta bara visar en liten del av en människa och deras liv. Man väljer själv att skriva om precis det man vill och om folk vill läsa så får de ju självklart göra det. Som läsare ska man dock komma ihåg att en blogg inte är någon ”livsfakta” eller pekpinne för någon annan, det är snarare en av många ventiler att ”såhär gör jag”. Man kunde önska att alla kommentarer (positiva som negativa) skulle kunna vara konstruktiva, men det verkar omöjligt i dagens samhälle, eftersom folk har så mycket dötid att surfa runt och ha åsikter om vad alla andra gör. Jag tycker att Clara, precis som alla andra får blogga om precis vad hon vill (och visa upp så mycket eller lite av sin vardag som hon vill!). En blogg är alltid ett varumärke och en del av en person, och bjuder aldrig på precis hela sanningen. Heja Clara och alla som orkar blogga vidare trots såna här bittra kommentarer!