Civil war-lyckad avknoppning?

Daniel Mullback, Daniel Mühr, Rikard Sundén  och Oskar Montelius dvs. de fyra f.d medlemmarna i Sabaton, har raggat upp Astral Doors sångare Patrik Johansson och en basist, Stefan "Pizza" Eriksson och bildar ett nytt band., Civil War.

Det ska bli spännande att se vad detta kan bli. Håller en tumme för dem. Det är duktiga musiker. Hoppas att det kan bli två bra band av det som var ett bra band när det nu blev som det blev. Har läst kommentarer till artikeln om att en del bojkottar Sabaton sedan splittringen, men jag tar inte ställning, även om jag tycker att det var synd. Det som hänt är en sak bandmedlemmarna emellan och jag tycker det är positivt att de fyra som har slutat inte försvann i tomma intet.

Kommer strax att jobba sista passet innan semestern. Just nu kräver jobbet mycket energi men jag kommer att komma tillbaka.

Vad hårdrockare och opera-älskare har gemensamt (mer än de fattar)

Jag har sugit på det här inlägget lääänge. Har varit sugen på att skriva den här listan men nu känner jag mig mogen att göra det-efter att ha brainstormat lite med Rickard Söderberg. Han stärkte mig i vad jag har vetat länge-operans och hårdrockens fans har mer gemensamt än båda sidor förstår. Eftersom jag rör mig i båda lägren kommer jag att titulera de båda för vi.

Skrikanklagelsen
"De skriker ju bara!" får anhängarna av båda genrerna höra när vi delar med oss av favoritmusiken till oinvigda. Vi vet dock att det inte är vi som skriker, det är de andra som håller igen;)

De stora uttrycken och känslorna
Vi älskar symfoniorkestrar båda två.  Lämnar kärleken oss så kastar sig opera-hjältinnan från ett tak eller begår harakiri, medan rockhjälten förklarar att han aldrig kommer att le igen och eller att helvetet är att leva utan henne. 

Det visuella och det musikaliska hör ihop
I operan är det naturligt-den uppfann kombinationen musik och specialeffekter . Men metal ligger inte långt efter och gör det-i detaljer som Bruce Dickinsons uniform i "The Trooper" och i pyrot till "Hearts on fire" där eldslågorna slår upp i refrängen. I båda fallen handlar det om att förstärka historien som musiken berättar.

Eskapismen
Tuomas Holopainen sade i en finsk dokumentär om honom att verkligheten är inte så hemsk att han behöver fly den jämt, men att leva i den 24/7, aldrig i livet. Nu är han kompositör till underskattade låten "Escapist", men eskapismen frodas inom både hårdrock och opera. Är det inte andra världar (operan har trollflöjten, hårdrocken har "Nightfall in middle earth" och Rhapsody of fire) så är det till andra tider ("Aida"/"Carolus Rex") .

Som ni ser, vi har mer gemensamt än de flesta tänker på. Ibland är det till och med svårt att avgöra vem som är hårdrockaren och vem som är operasångaren;)

Ronnie James Dios dag

Idag skulle Ronnie James Dio ha fyllt 70 år om han inte hade kallats till hårdrockens Valhall. Hans musik lever dock för alltid. Jag låter er därför njuta av två låtar fårn hans karriär (ja det är han i det undre klippet) Njut :)

Veckan som var

Gårdagens inlägg får det att låta som att min vecka har varit en dans på rosor men det var snarare så att söndagen var "Lilium inter spinas"-liljan bland törnen. Det har varit tufft med en mormor som varit krasslig (talade dock med henne igår och hon mår bättre), tuffa tider på jobbet (tystnadsplikten förbjuder mig att säga mer) och som lök på laxen hamnade jag själv på akuten med magsmärtor-dock ingen fara med mig. Jag ser det som Universums "wake-up call" att ta hand om mig själv bättre. Så jag tänker behandla förra veckan kungligt-jag vänder blad och går vidare.

Med mig tänker jag ta den springflod av positiv energi som söndagen gav mig och dessa kloka ord från Harmoni i hemmet.

Blogg-katt bland Twitter-hermelinerna

Idag var jag ute på Drottningholms Slottsteater på en tweetup. En tweetup är när en grupp twittrare samlas och träffas i levande livet. Jag twittrar dock inte men nu fanns chansen att träffa en av min stora inspiratörer, Rickard Söderberg, så jag frågade snällt om jag fick vara med iallafall.

Jag kan bara säga en sak-twittrare är härliga människor. Jag kände inte en kotte men det var kramar och inga problem att ta in mig i gemenskapen. Vad gäller Rickard-han är precis så häftig som han verkar. Pure awesomeness som min fina vän Hagbard skulle ha sagt. Jag är dessutom lite kär i Drottningholmsteatern-den är vacker på det sätt som bara ett världsarv kan vara. Sopranen Kirsten Blaise ärade oss med en sång-hon har en röst som swarovski-kristall. Rickard gav oss en aria till-och han sjunger lika vackert och inlevelsefullt i galastass som i Star Wars-tshirt.

Vi fick lära oss lite om teatern också. Jag konstaterar att 1700-talets teatersalonger var ungefär som en hårdrockskonsert eller festival idag-man lyssnade inte bara på musiken. Man åt, drack , konverserade och flirtade-samt skickade signaler via kläderna (moucher och solfjädrar).

Det är alltid en häftig och lite bisarr känsla att träffa någon som du hittills bara konverserat med på nätet. Jag hade äran och glädjen att sitta mellan Rickard och Rasmus som driver Vegologi. Så dagen har bjudit på intressanta konversationer på ämnet vegetarianism. Jag blev så inspirerad att jag öppnade upp min matblogg igen:)

Hade sådan tur att jag och Rickard tog samma tunnelbana hem så vi fick lite tid på tu man hand. Kul. Skönt också att min mycket jobbiga vecka (som jag återkommer till) fick ett positivt slut:)