Hur roligt är Stockholm då?

Jag älskar den stad i vars utkant jag råkar bo, men ibland styrs den på ett sätt som gör mig trött. Jag läste i torsdagens Stockholm City (gratistidning) att Stockholmspolitikerna vill skapa en "världsledande evenemangsstad". Samtidigt läser jag att Djurgårdsförvaltningen funderar på att inte hyra ut till festivaler igen p g a bristande städning och att Stockholms politiker fått frispel för att Riksteatern erbjuder en laglig vägg att ägna sig åt gatukonst på (vilket många storstäder bl.a. Malmö har). Ni kan själv titta på debatten nedan, själv blir jag mörkrädd över vilken grov generalisering och trångsynhet våra styrande visar. Rickard Söderberg är inne på min linje. Nu handlar hans inlägg om Malmö men när jag ser vad som inte får vara kvar enligt kommunen så sjunker ju modet lite.

Naturligtvis är jag emot skadegörelse och nedskräpning (vem är inte det?) men det är ju så att släpper du ihop ett stort antal människor på en begränsad yta så blir det rörigt. Alla som har haft fest vet att det blir ju efterarbete i form av disk, städning, serpentiner ska samlas upp m.m (har man otur har någon gäst pulat ner chips i soffan). Det säger sig självt att det blir stökigt i allas vårt vardagsrum. För staden är ju allas vårt vardagsrum-eller borde iallafall vara. Där ska det finnas plats för alla.

Nu är det inte helt svart-det finns vettiga personer i Stockholms ledning. Torsdagens Stockholm City innehöll också en intervju med Roger Ticoalu, chef för evenemangsadelningen i Stockholms kulturförvaltning. Han berättade att 2002 utgick Gatu- och fastighetskontoret alltid från ett nej vad gäller evenemang. Så attityer kan förändras. Han öppnade också för att staden i framtiden stöttar mindre aktörer som vill göra något snarare än att skapa gigantiska arrangemang som Vattenfestivalen. Det låter hoppfullt för mångfalden tycker jag. För inte vill vi att festivalarrangörer ska säga "Vi ville köra i Stockholm men de var så negativt inställda att vi åkte till Göteborg/Malmö/Gävle/Östersund/Eskilstuna/(valfri svensk stad/ort) istället?

Med ett grönt och nitpräglat sinne

Läser i DN att svenska festivaler har börjat arbeta på att skärpa sina miljökrav. Strålande säger jag. Hoppas att det kan gjuta lite olja på vågorna efter upprördheten över att gräsmattorna tog stryk på Sonisphere (jag har väldigt svårt att se att det inte kommer lösa sig). Min inre biolog-nörd tog sig friheten att kolla på vad det är för växter som växte där innan horderna av rockers intog marken och den dominerade växten var trampört, som faktiskt gynnas av människor/boskap trampar marken). Jag funderade faktiskt på vad jag egentligen tycker om en festival i Nationalstadsparken och jag kom fram till att jag tror att det är viktigt att människor får använda områden annars får vi så lätt andra emot oss-dock finns det saker som kan göras. Här kommer mina förslag på hur Sonisphere i Stora Skuggan kan göras ännu bättre-för miljö och metal:

• Lägg ut hö som suger upp leran och ser till att det iaf inte blir 8 cm lervälling (mätning utförd av Alvfurstinnans platåskor)
• Breda spänger så att det uppstår gångvägar
• Sätt upp 2 stora partytält mellan scenerna och ha massor av papperskorgar där. Människor vill äta under tak-och finns det då papperkorgar där kommer till och med icke-miljömänniskor kasta sitt skräp där.
• När vi nu ändå är inne på scener och lera-istället för att visa musikvideos på skärmarna på den scen som inte används kunde man visa framträdandet som pågår på andra scenen. De som inte är vrålsugna kan då stå kvar och titta vilket ger mindre slitage på marken.
• Ett smart sätt att minska skräpet är att ha mycket fingermat med minimala förpackningar och liknande. Och vattenställen där besökare både kan få dricka och tvätta händerna.
• Dela ut flyers, godis i plastförpackning och liknande är lite onödigt. Det måste finnas ett mindre skräpigt sätt att få ut infon.

Det var några tankar på hur vi kan fxa till det.

These colours don't run eller The evil that rain do-andra sommaren

Igår var det dags för Sonispher-årets metalhändelse i Stockholm och min tredje festival någonsin. Min vana trogen såg jag till att vara där när de öppnade. Det blev mycket köande men det var riktigt roligt-jag lyssnade på grabbarna bakoms idé om att det borde kunna gå att leva på alkohol och deras dryckeslek till Hammerfall och Dragonforce (en shot varje gång det sjungs "dragon","steel", "Sword" "flame", dragon och liknande).

Jag blev lite tagen när jag kom in. Det kändes så stort och mäktigt när jag kom in och ingen av polare och vänner syntes till så jag rann iväg mot scenerna och kollade in första bandet Warrior Soul. Helt okej musik men inte min grej. Träffade dock en trevlig dalmas som älskade bandet och han sparkade igång min festivalstämning lite.

Efteråt gick jag och åt en smålandsrulle-har ju hört att det är en festivalklassiker och den var mycket god-bara en sådan sak som att äta groddar på en festival. En hårdrockare går aldrig ensam länge-mitt i vimlet får jag syn på ett par som liknade Alvfursteparet mycket. Trodde först inte det var dem för han hade hatt och hon var för lång-8 cm platådojor gör sitt till. Men det var dem och därmed var mitt festivalsällskap räddat. Såg det sista av Imperial State Electric i deras sällskap. Bättre än jag trodde men inte min grej.

Såg Anthrax och upptäckte dem på allvar-trots att jag inte är någon thrashbrud så var det riktigt njutbart. När Anthrax spelade sin sista låt så drog vi oss mot andra scenen för att se Hammerfall. Hammerfall kan man lita på-de gjorde en grym spelning även om setlisten var långt från perfekt. Men grabbarna var glada och på gott humör. och det räddar mycket. Slayer såg jag inte mycket av och det lilla jag såg gav inte mersmak-det var mest kul att höra "Raining blood" live.

Vi skippade Iggy för att åka till Mörby och ta ut pengar. Vi passade på att torka oss lite efter spöregnet.

När vi kom tillbaka var det som att komma till ett flyktingläget-regnet vräkte ner och besökarna flydde i takt med regnet. Vi ville dock se ALice Cooper och stannade kvar. Och Alice var värd regnet-han är en underhållare av klass och jag fick till slut höra "Poison"-den låt som gav mig den allra första smaken av hårdrock. Jag gillade dessutom att han bjöd på lite show-han gör mycket med små medel och sådant gillar jag som gammal teatermänniska-och jag uppskattade hans publikfrieri med svensk flagga och djurgårdströja under "Elected"

Jag var kall och genomvåt-men jag och Alvfursten (alvfurstinnan hade åkt hem för att värma sig och vila) trotsade vädret för att se Mötley Crue. Jag vägrade dessutom ge upp efter förra årets fiasko på rockweekend med motiveringen "det står 1-1 mellan mig och regnet. ALdrig att jag låter vädret vinna" och när Mötley går på scenen så slutar regnet. SJälva spelningen-ja det var en bra Mötley-spelning och det kändes som lite sleaze var precis vad våra regnvåta sinnen behövde.

Till slut var det dags för Iron Maiden-sista bandet. Och då var det som tröttheten och vätan sveptes bort för alla diggade och sjöng med-även om det inte direkt var någon "Greatest hits"-kavalkad de bjöd på. Jag hittade tre nya låtfavoriter (det kommer en spotify-lista här i bloggen)-när Maiden körde sina extranummer drog vi hem (Alvfurstinnan kom tillbaka och gav mig skjuts hem) och äventyret Sonisphere var slut-det var blött, det var lerigt, jag hade ont överallt men det var kul.

Sommaren 2008 blev jag trygg i min identitet som hårdrockare. Sonisphere-äventyret
känns som att jag återerövrat den. My metal colours won't run.