Hemma i hårdrocken igen

Inläggsrubriken kan verka märklig på en blogg som heter "Ljudet av ett hårdrockshjärta", men under vårvintern och fram till maj så märkte jag att jag inte riktigt kände mig riktigt hemma i metalvärlden. Jag märkte att jag gärna lyssnade till annan  musik och sökte mig till ljusa färger. Jag vet inte riktigt vad det var, men jag tror en del av det var att jag dejtade Darth, som är en mycket trevlig kille, men inte hårdrockare för fem öre. Det kändes lite märkligt men så är det, och jag har ju bytt musiksmak förr.

Fråga mig inte vad som hände, men nu plötsligt känner jag mig hemma i det igen. Det är nog dels att två av mina favoritband släppte nya skivor i maj, att jag var på en trevlig Värmlands-resa där jag fick "nörda in mig" i hårdrocken tillsammans med nya och gamla polare och vänner, samt alla festivalrapporter. Det är så med alla intressen och livskryddor, det går upp och ner. Jag har också devisen att hårdrocken ska berika mitt liv, inte begränsa det. Den dagen det känns som en tvångströja, då hoppas jag av.

För er som undrar vad som händer när nästa kille dyker upp, så kan jag säga att det är det som känns skönt med det som ännu "är i väven" som det uttrycks i "Sagan om Valhalla" av Johanne Hildebrandt, det verkar snarare stärka sidor hos mig som redan finns.

Ni som är hårdrockare, och speciellt ni som har varit det länge, har ni upplevt något liknande?

Tuff liten toddler

Lilla Emilia är bara ett år gammal, men hon har samma favoritskiva som jag just nu (Sabaton "Carolus Rex"). Inte nog med det, hon bor ett stenkast från Sweden Rock och har redan hunnit umgås med högvis av hårdrockare. Jag hejar stenhårt på Emilia och hennes familj, det gör jag på alla som fortsätter vara sig själva. Kolla in familjen ovan, de skickar ju kommentaren "Det går över när du får barn" längst in i det dammiga skåp på Historiska muséet där det hör hemma.

I nästa inlägg blir det mer om mig och hårdrocken.

Favoritskivan-till varje pris

Inspirerad av Chief Rebel Angel, som refererade till Opeths "Ghost Reveries" som "min älskade", så tänkte jag på detta med favoritskivor, speciellt favoritskivor med favoritgrupper. Jag tror att vi alla har den, skivan som vi räknar som den bästa gruppen har gjort och som alla andra skivor de gör efter det måste mäta sig mot.

Ibland kan dock den där skivan komma i vägen. Kanske är gruppens nya skiva riktigt bra, men den förbleknar i skenet från favoriten, kanske också något uppblandat med minnen. Chief skriver att "Kanske var det så jag vill att senaste given "Heritage" skulle låta". Ibland kan det ju vara mindre musikaliskt motiverade saker som spökar där. Min favoritskiva med Sabaton är "The Art of war" inte bara för att den är så stark låtmässigt, utan också för att jag fick veta vad den skulle heta av Daniel Mullback redan när den var under produktion. Tyckte att det var en perfekt titel på en Sabaton-CD och det tycker jag fortfarande.

Jag tror att vi alla ska fortsätta att ha våra favoritskivor-ibland händer det ju dock att de byts. Det hände mig när "Imaginaerum" släpptes trots att den bar på ett tungt arv efter "Dark Passion Play". Så jag bjuder på en lista över mina favoriter med mina fyra favoriter:

• Nightwish-Imaginaerium (för helheten)
• Hammerfall-Legacy of kings (starka låtar-och ordningen på dem är perfekt)
• Sonata Arctica-The days of grays (kom mitt hjärta väldigt nära)
• Sabaton-The Art of war (så välgjord)

Har du någon favoritskiva med favoritgrupp?

Ipren-growl

Det är tydligen dags att lansera en ny Ipren-låt. Ett av förslagen är detta.



Varför inte säger jag? Growl har ju redan klivit in i musikens vardagsrum i och med Dead by Aprils melodifestivalbidrag, och när man har någon form av värk som kräver Ipren så brukar det ju inte direkt vara vispop som beskriver känslan. Vill ni veta vilka som ligger bakom kan ni läsa här.

Tio år med tatuering

Idag är det en högtidsdag. Det är  nämligen tio år sedan jag tog mig till Lucky7 Tattoo i Norrköping och gjorde min  första tatuering. Jag bär den fortfarande med stolthet. När jag var liten, ja långt upp i tonåren, så var tatueringar och extrem hårfärg något som människor hade, men det var ouppnåligt. Jag minns att jag tittade beundrande på punkarna vid  Sergels Torg. Som tolvåring bestämde jag mig för att jag skulle göra det så fort jag blev myndig. Det tog lite längre tid, ville jag ha motivet spikat. Så, efter nio års planering, så sitter min koi där nu och inte en dag under detta decennium har jag ångrat mig.