Tack alla ni som engagerade er och gav kloka kommentarer i mitt förra inlägg. Jag kan glädja er alla med att jag och vännen pratade senare på kvällen och vi är vänner igen-och som Fru Vargavinter så klokt skrev-jag tror att det kommer att leda till en starkare relation i längden. Jag har iaf lärt mig mer om var min väns gränser går.
Det har varit en tuff och slitig vecka på jobbet, inte minst idag när jag fick vara mycket lugn och pedagogisk i o m att min kollega var uppe i varv men hon coolade snart ner och vi fick mycket gjort. Kan dock säga att det gjorde mirakel för själen att få komma hem, dricka en kopp te och därefter laga pumpapasta som jag avnjöt med tända ljus och en Slottskällan Vit.
Nu dags att gå till vila-imorgon är en ledig dag.
Om mig
- CrimsonAnna
- Stolt laktoovo-vegetarian, fantasy-nörd och högkänslig hårdrockare. Högaktar Legend of Zelda och tror att fin- och fulkultur är en myt, det finns bara kultur.
fredag, september 30, 2011
onsdag, september 28, 2011
Everything fades to gray
Jag tror att alla som har haft ett längre förhållande minns hur det var när "förälskelsefasen" tog slut efter c:a ett halvår och man vaknar upp och börjar se vem det egentligen är som man har blivit ihop med. Vad jag inte insåg förrän i vuxen ålder var att det händer i vänskapsrelationer också. Igår slog det till mellan mig och en vän (tänker inte skriva ut vem h*n är för att kunna skriva mer öppet om fenomenet)big time.
Det kändes igår som att det rosa skimret inte bara diskret försvann, det skrek "Scr*w you guys, I'm going home!" på bästa Cartman-manér och slängde igen dörren så att dammråttorna svimmade. Det var ganska nära att jag bad personen fara åt..., men en liten klok röst i bakhuvudet sade att jag skulle ångra mig länge om jag gjorde det, så jag höll tyst. Det känns dock när jag i mina ögon slog med fjärilsvingarna och så utbröt en orkan.
Jag kan se att jag hade del i detta. jag kan ha lutat mig för hårt mot den här personen, hårdare än h*n orkar och är värd. H*n sade dock att vi skulle höras imorgon (dvs. idag) och vi är vuxna och intelligenta människor så jag tror inte att vår vänskap är körd, Däremot går den nog in i ett lugnare stadium.
Hur har ni andra tacklat det här om ni har upplevt det? Och hur hanterar ni fnurror på tråden med vänner?
Det kändes igår som att det rosa skimret inte bara diskret försvann, det skrek "Scr*w you guys, I'm going home!" på bästa Cartman-manér och slängde igen dörren så att dammråttorna svimmade. Det var ganska nära att jag bad personen fara åt..., men en liten klok röst i bakhuvudet sade att jag skulle ångra mig länge om jag gjorde det, så jag höll tyst. Det känns dock när jag i mina ögon slog med fjärilsvingarna och så utbröt en orkan.
Jag kan se att jag hade del i detta. jag kan ha lutat mig för hårt mot den här personen, hårdare än h*n orkar och är värd. H*n sade dock att vi skulle höras imorgon (dvs. idag) och vi är vuxna och intelligenta människor så jag tror inte att vår vänskap är körd, Däremot går den nog in i ett lugnare stadium.
Hur har ni andra tacklat det här om ni har upplevt det? Och hur hanterar ni fnurror på tråden med vänner?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)