Det kan inte ha gått någon förbi att Sonata Arctica har bytt basist. Marco Paasikoski hoppar av efter drygt tio år. Anledningen,
enligt hemsidan, är att hans livssituation inte tillåter honom att vara del av ett turnerande band. Ersätter gör Pasi Kauppinen från bl.a. Winterborn.
Marcos avhopp fick mig att fundera lite. Jag kan inte säga att det väckte jättestora känslor när Marco hoppade av, annat än att jag är glad att jag hann få hans autograf på Sweden Rock. Trots allt var han ju med i bandet under hela den tid som jag har uppskattat dem.
Det här med hur reaktionen blir när en medlem som inte är frontfigur byts ut. Har varit med om det med samtliga
The Crimson Four och de reaktioner som brukar dyka upp är dessa:
- De som uppriktigt kommer att sakna medlemmen
- De som inte är förvånade eftersom de har känt det på sig, ofta med eget vittnesmål om t.ex. ögon eller brist på glöd under just den spelningen de var på
- De som blir oroliga och börjar spekulera vilt om bandets framtid
- De som tar tillfället i akt att berätta hur besvikna de har varit på bandet länge
- De som tillhör ovan nämnda kategori, men som i och med avhoppet blir optimistiska och hoppas på en vändning
- Trollen som passar på att vräka ur sig sk*t
Den splittring/icke frontfigursavhopp som kändes mest i mitt hårdrockshjärta är nog när Stefan Elmgren lämnade Hammerfall, dels för att jag han träffa honom innan och han är ganska skön, dels för att han och Oscar Dronjak var ett så skönt par på scen.
Vilket avhopp av en icke-frontfigur minns du starkast?
