Om mig

Min bilder
Tjejen med hårdrockshjärtat. Stolt laktoovo-vegetarian,utbildad biolog och biogeovetare.

tisdag, april 15, 2014

Sonata Arctica-Pariah's Child


Ett skivsläpp från ett favoritband är inte bara något att se fram emot, det är också en övning i konsten att inte förlora sig i sina egna och andras förväntningar. Detta gäller i allra högsta grad Sonata Arctica, som gjort sig lite kända att vara "bandet som gör vad som faller dem in" (vilket gör mig förtjust och många andra fans besvikna). 

"Pariah's child" har beskrivits av bandet själva som lite av en återgång till det äldre soundet. Väntar man sig en "Ecliptica volym 2" blir man dock besviken. Jag skulle kalla det en evolution istället. Stråken av det gamla power metal-soundet finns där i gott sällskap med de uttagna svängarna från "The days of grays" och "Stones grow her name". Jag har redan nämnt vad jag tycker om "The wolves die young" och "Cloud factory" så de tar jag inte med här. Ska jag säga något om skivan som helhet så är det att jag blir glad av den. Det är lite av skivan med glada låtar om tunga ämnen. Undantaget är "What did you do in the war, dad?" som handlar om krigsneuroser. Den gör ont i hjärtat att lyssna på. På andra sidan om känslospektrumet finns "Love", en kärlekshistoria om ett par som träffas som barn och har hängt ihop hela livet. Tyvärr är det skivans sämsta låt om ni frågar mig så jag får nog hålla med vad Tony Kakko själv sade i en intervju för X antal år sedan "Happy love is not inspiring".

För min del får gärna Sonata Arctica fortsätta på det här inslagna spåret. Nu väntar jag bara på att de ska ta sig över Östersjön till Sverige så att jag får se dem live med nya materialet och nya basisten Päsi Kauppinen.

Vill ni läsa ett annat perspektiv om Pariah's Child så kan ni läsa det här utmärkta inlägget hos Gollum's Cave.

onsdag, april 09, 2014

Nördig helg och återkomst

Ingen fara, jag har inte planerat att sluta blogga, det är bara att det där som kallas livet har kommit emellan. Efter röran på jobbet som har löst sig, jobbar jag nu på att hitta tillbaka till en vardagsstruktur och långsamt hittar jag den. Efter 2,5 vecka har min spänningshuvudvärk och stela nacke krälat tillbaka till det svarta hål de kom ifrån.

Helgen spenderades i sällskap med Goron, Do Glatem och Julia, den förtjusande grottmänniskan bakom In Gollum's cave. Det var underbart att få sitta där och nörda in sig i hårdrock, fantasy och annat som gör livet värt att leva. Julia är mycket lätt att prata med, och har många strängar på sin lyra.

Nu är det dags för mig att sova, men jag kommer snart att blogga igen. Det blir:


  • Sonata Arcticas nya CD
  • Saker jag ogillar med metal
  • Boken jag lånade på biblioteket idag

onsdag, april 02, 2014

Mitt bästa år april-Säg ja

Ny månad och ny utmaning. Det börjar att ljusna vad gäller det jag skrev om i förra inlägget. Utmaningen som kommer denna månaden passar mycket bra i och med att det har varit svåra tider.

Att säga ja

Det är väldigt lätt för mig att säga nej till allting när det är jobbigt, och istället kura ihop mig i fosterställning och vänta på katastrofen. En katastrof som i många fall inte händer och då sitter jag där och har slösat bort många värdefulla timmar. "Hur många dagar har jag lämnat att försvinna, när jag förbannat att de fanns?" som Nordman sjunger i "Be mig".

Det är lätt att det är skulle bli kvällstidningshurtigt "Jag ska säga Ja till nyttig mat, till träning osv" men jag väljer istället att våga säga ja och rubba cirklarna lite :)

måndag, mars 31, 2014

"Chaos is a ladder" om den röriga Mars

Mars har varit en skitmånad. Så, då var det sagt. Jag kan inte berätta detaljer, men det är rörigt och ovisst på jobbet och energierna har varit fruktansvärda. Den negativa energin och pressen som ovisshet innebär har satt sig i min nacke och mitt huvud i form av spänningshuvudvärk.

Närvaron och målet har det ju gått si och så med. Det är liksom ingen njutning att vara närvarande när du har mordiskt ont i nacken och gråter på grund av det.

I röran för att reda ut om detta är någon slags kosmiskt straff (jag som varken sprängt Alderaan eller ens retat upp en sketen Dalek) eller Universums sätt att säga att det är dags att söka sig vidare så försöker jag att resonera som Littlefinger i "Game of Thrones" "Chaos isn't a pit. Chaos is a ladder" och komma ihåg att kaosstjärnan har pilar som pekar åt alla håll  men det är svårt.

Musiken blir klassisk-från Holsts planetsvit. Den passande "Mars-the bringer of war".