Om mig

Min bilder
Tjejen med hårdrockshjärtat. Stolt laktoovo-vegetarian,utbildad biolog och biogeovetare.

tisdag, april 22, 2014

Tuomas Holopainen-the life and times of Scrooge



Det här är en skiva jag köpte på vinst och förlust. Tuomas Holopainen är en av mina favoritkompositörer och jag älskar att han vågar nörda ut och gör ett konceptalbum om Joakim von Anka, men ett sådant projekt vet man aldrig var det slutar. Ni kan dock vara lugna, detta är mycket bra.

Det finns två kategorier av människor som inte ska införskaffa den här skivan. Den ena är människor som förväntar sig ren hårdrock och den andra är människor som avskyr storslagen musik av typen soundtrack av Hans Zimmer. Övriga kommer att få njuta av en skiva fylld med avkopplande skön musik. Tycker du att Troy Donockley är det bästa som har hänt Nightwish sedan "Wishmaster" så är det här din skiva, han bidrar med diverse sköna pipor och blåsinstrument. Joakim von Anka är ju skotte, så den skotska atmosfären svävar över hela skivan. Mitt favoritspår är dock "Cold heart of the Klondyke". Det var länge sedan jag hörde ett så snyggt kör-arrangemang. Som grädde på moset har den Tony Kakko på gästsång.

Min vän Alvfursten påstår att han har läst i en intervju att Tuomas Holopainen bara vill göra ett par album till med Nightwish och sedan göra filmmusik (jag har inte kunnat bekräfta detta). Skulle det vara sant kan jag förlika mig med det om han fortsätter att göra sådana här skivor.

  


söndag, april 20, 2014

Varför jag som Zelda-nörd undviker påskpynt



Mer seriösa blogginlägg kommer imorgon.

torsdag, april 17, 2014

Skärtorsdag=Stormwitch


Lite färdmusik på väg till Blåkulla och är det Skärtorsdag ska det vara Stormwitch "Stronger than heaven"


tisdag, april 15, 2014

Sonata Arctica-Pariah's Child


Ett skivsläpp från ett favoritband är inte bara något att se fram emot, det är också en övning i konsten att inte förlora sig i sina egna och andras förväntningar. Detta gäller i allra högsta grad Sonata Arctica, som gjort sig lite kända att vara "bandet som gör vad som faller dem in" (vilket gör mig förtjust och många andra fans besvikna). 

"Pariah's child" har beskrivits av bandet själva som lite av en återgång till det äldre soundet. Väntar man sig en "Ecliptica volym 2" blir man dock besviken. Jag skulle kalla det en evolution istället. Stråken av det gamla power metal-soundet finns där i gott sällskap med de uttagna svängarna från "The days of grays" och "Stones grow her name". Jag har redan nämnt vad jag tycker om "The wolves die young" och "Cloud factory" så de tar jag inte med här. Ska jag säga något om skivan som helhet så är det att jag blir glad av den. Det är lite av skivan med glada låtar om tunga ämnen. Undantaget är "What did you do in the war, dad?" som handlar om krigsneuroser. Den gör ont i hjärtat att lyssna på. På andra sidan om känslospektrumet finns "Love", en kärlekshistoria om ett par som träffas som barn och har hängt ihop hela livet. Tyvärr är det skivans sämsta låt om ni frågar mig så jag får nog hålla med vad Tony Kakko själv sade i en intervju för X antal år sedan "Happy love is not inspiring".

För min del får gärna Sonata Arctica fortsätta på det här inslagna spåret. Nu väntar jag bara på att de ska ta sig över Östersjön till Sverige så att jag får se dem live med nya materialet och nya basisten Päsi Kauppinen.

Vill ni läsa ett annat perspektiv om Pariah's Child så kan ni läsa det här utmärkta inlägget hos Gollum's Cave.