Sonata Arctica

Dags för årets första konsert med ett stort band, och dessutom en av "The Crimson four", Sonata Arctica. Har inte sett dem på drygt tre år och mina förväntningar var höga.

Det började med att jag tagit mig hem från jobbet och bytte om och sminkade mig. Hann dock inte ta på mig smycken så det blev en ganska sparsmakad svart outfit, med longärmad svart topp med kedjor och  fleeceväst. Till råga på allt var pendeln försenad på grund av signalfel. Jag insåg att jag skulle eventuellt missa några låtar av förbandet, men sådant är livet och inget blir bättre av att stressa.

Jag lyckades faktiskt anlända innan förbandet och mötte upp med Sober och några av hans vänner. Det var väldigt lugnt i lokalen och vi skojade lite om att det på varje konsert finns någon som börjar tokjubla varje gång det kommer en rökpuff på scen. Det var förövrigt inte bara jag som missade förbandet-det blev inget förband!

Min stilrena svarta klädsel matchade spelningen. Det var nämligen ingen metalkonsert med pyro, effekter, extranummer och krusiduller, utan det var bandet, ljus och drygt en och en halvtimmes rakt på, inget annat. Setlisten var en blandning av nytt och gammalt med fler ballader än jag förväntade mig. Följande låtar från senaste "Stones grow her name" dök upp:

• Only the broken hearts (make you beautiful)
• Losing my insanity
• Cinderblox
• Shitload of money
• I have a right
• Alone in heaven
• The day

Sistnämnda blev jag förvånad att den dök upp, men Tony Kakko sjöng den med sådan inlevelse att jag fällde en tår (för er som inte hört den så är den en klockren beskrivning av den där dagen när något hemskt händer och ditt liv förändras för alltid). Jag har aldrig hört "Black Sheep" live men nu fick jag höra den och äntligen höra live-versionen med inledningsraderna "We're not Iron Maiden and we're not from England, we are Sonata and we hail from Finland" live. Efter det hade de kunnat komma undan med mord.

Jag skulle beskriva den som en spelning i två akter. Första halvan så var publiken lite trött och bandet var inte så på det. Det var *låt*..."thank you. This song is called...*låt*...osv. I andra halvan vaknade publiken till och bandet vågade bjuda till och spexade. Tony Kakko är en ruggigt charmig frontman och sjöng både "Här kommer Pippi Långstrump" och, blickandes på trummisen Tommy Portimo "Tommy tycker om mig". Det pratades också en hel del svenska-eller ja gjordes ett tappert försök. Det gjordes med glädje och glimten i ögat. Jag vet faktiskt inte vilka som skrattade mest, bandet eller publiken, när gitarristen Elias Viljanen förklarar "Jag kan inte skratta svenska".

Det enda jag har att invända mot spelningen är första halvans mellansnack, som kändes lite oinspirerat och opersonligt, samt de något långa gitarr- och keyboardsolona. Som helhet dock en bra spelning, och Sonata Arctica håller ställningen som ett av mina favoritband.

Tyvärr dog mina kamera-batterier så jag har inga bra bilder men jag jobbar på att bryta min vana att glömma fotandet.

Mina hell hours

Många barnfamiljer är alltför välbekanta med begreppet "Hell hour" timmen mellan dagishämtning och bolibompa när mat ibland ska både handlas och sättas på bordet, helst utan gråt och tandagnisslan. Nu har jag inga barn och det är bara jag och katterna som ska ha mat hemma. Mina hell hours infinner sig istället:

• 14:45-18:00
• 22:00-jag somnar

I de lägena är jag skör, har lätt att blir ledsen eller att fastna i negativa tankespiraler. Det är skönt att ha blivit medveten om det. Nu gäller det att hitta tekniker för att klara av det. Nackdelen är att samtliga mina jobbpass infaller under någon hell hour. Så nu är det nästa steg. Klura ut sätt att hantera dem.

När infinner dina "hell hours"? Och hur klarar du av dem?

 Poison "Something to believe in" bra hell hour-musik.

En helg i the quests tecken

Så kom den välbehövliga helgen. Jag började med att åka iväg på ett ärende som visade sig vara onödigt. Istället för att åka hem och gräma mig så åkte jag och hängde lite till min vän Darth, som ju jobbar långa lördagar och blev glad att få lite sällskap. Darth har blivit lite sluss för mig, i och med att det sociala stått tillbaka under den mörka hösten.

 Efter ett kort ärende att hämta hämta en biljett och köpa lite te (det var ju kallt) så grubblade jag på om jag skulle åka och se min kompis coverband. Men peppad av Darth och med vetskapen att Marty Scars skulle bli glad så åkte jag iväg trots allt, efter att ha dragit på mig dubbla lager av allt jag hade på mig. Jag var lite bekymrad hur jag skulle orka med krogmiljön, men jag vet också att det är bättre att försöka utsätta sig för det, annars fastnar du så lätt i bekvämlighetszonen.

 Så jag tog mig dit, och jag hade en skön utekväll. Jag valde att inte dricka alkohol, för jag är rostig socialt just nu, och alkohol har en tendens att göra mig tyst och grubblig om jag inte är på tipptopp humör. Jag var inte på tipptopp humör men jag blev det där. Collateral Damage är ett grymt band. De skulle kunna få ett stenbrott att dansa. När jag stod där framme vid scenen så tänkte på det som jag ofta har tänkt på: känslan hur dina problem blir hanterbara när du står vid en scen och bandet sjunger om dem :) Det är en minnesbild från kvällen, en annan är när grabbarna bakom mig började headbanga och deras respektive hår landade på mina axlar ;)

 Har kommit till insikter under helgen.

• Darth beskrev att han har bilden av mig som en person som alltid gör någonting. Det är ju inte helt med verkligheten överensstämmande, men jag vet att jag kan ge den bilden. Kanske dags att våga vara öppen med att även jag gör ingenting ibland.
• Jag är en social person och tycker om att träffa nya människor, men när jag hamnar i stora gäng där jag bara känner en eller ett par personer, så kan jag bli tystlåten. Det vill jag jobba med.
• Som balans till förra punkten, jag tycker om att luta mig tillbaka och lyssna. Den delen hos mig själv gillar jag.
• Att umgås med vänner, ibland på väldigt enkla sätt, är en bra medicin mot nedstämdhet.