Sweden Rock-Fredagen då festivallivet började kräva sin tribut

Sweden Rocks tredje dag, och dags att bege sig in. Det blev lite sovmorgon innan vi gav oss och såg morgonen första band, Firewind, ett grekiskt band. De var överraskande bra, speciellt deras cover av "Maniac" från Flashdance. De var också det första av två utländska band som skojade på temat långhåriga killar.


Nästa band på schemat var det som skulle bli ett av festivalens höjdpunkter-tyska Axxis. Jag upptäckte dem i bilen på väg ner, men de var riktigt kul. Bra musik och det var länge sedan jag såg ett band ha så genuint roligt på en scen. De höll mellansnack på svenska med hjälp av fuskpapper, och tog upp en liten grabb på scenen och lät honom spela trumma och tamburin-han var grym.

Axxis gjorde att jag missade början på Doro, men jag är inte särskilt förtjust i Festival Stage och det var skönt att sitta ner och vila fötterna och kolla in henne på storbildsskärmen. Grymt kul att hon spelade "Metal tango" =)



Efter Doro så gjorde jag något roligt-jag träffade Grimgoth i egen hög person! Grimgoth, eller Chrille som han egentligen heter, ser ut att vara huggen i granit men är i själva verket ruskigt trevlig. .Vi var överens om att det var kul att få ett ansikte på varandra.

Därefter lyckades jag och mina vänner missförstå varandra så att jag fick vänta en halvtimme. Och känner man sig ensam på Sweden Rock känner man sig riktigt ensam. Vi hittade varandra till slut och gick och tittade på Saxon. Biff är fortfarande en väldigt cool frontman, t.o.m när han är lite förkyld. Rycktes dock inte med lika mycket som tidigare Saxon-spelningar men det berodde mer på mig än på Saxon tror jag. Är ju lite känslig för intryck och det får man så att det räcker och blir över på festival. Vi hann se några låtar At the gates också och jag lyfter på hatten för hur de lyckades få med sig publiken-det var en fröjd att se.

Kvällens headline och sista band var Europe. Ett band som jag gillar men sist jag såg dem så var det sådär, bl.a. beroende på en konstigt organiserad setlist. Lite samma sak hände på Sweden Rock. Giget var utannonserat som stort 30-årsfirande, och så börjar bandet med tre låtar från nya skivan. "De dödade sin egen spelning" konstaterade Alvfursten krasst. Jag gillar Joey Tempest som vokalist och låtskrivare, men hans mellansnack har aldrig varit bra. Nu är jag för ung för att ha varit med när Europe slog igenom, men jag vete sjutton om Europe är rätt band för att muttra att de inte är accepterade av etablissemanget.

Efter en knapp timme var grabbarna trötta och jag var trött i huvudet och hade ont i fötterna, så vi begav oss till bilen och den näst sista festivaldagen var slut.

Sweden Rock-den fullspäckade nationaldagen när CrimsonAnna mötte Tony

Dag två på Sweden Rock och vi gav oss iväg. Pga bilkö missade vi Raubtiers tolkning av nationalsången-hörde den dock i efterhand och den var riktigt bra. Raubtier var bra som helhet, det är skön festivalmusik.



Efter Raubtier var det dags att bege sig till Festival Stage för att se det enda bandet från Crimson Four som medverkar på årets festival-Sonata Arctica. Som helhet en bra spelning, även jag hade hoppats på att se några överraskningar i setlisten (undrar ni hur den såg ut kan ni kolla på fotot här).

Efter Sonata Arctica blev det lunch. Mer om Sweden Rock hittar ni i min matblogg. Inga vansinnigt intressanta band så grabbarna gick och shoppade medan jag gick på signering på Sonata Arctica. Pratade lite med människor i signeringskön. Hamnade i glappet mellan Survivor och Sonata så jag pratade med Survivor-fansen som var mycket trevliga. Tyvärr fick ingen av de tillfälliga gästerna gästerna i mitt liv chansen att få signerat av Survivor men för mig gick det bättre. Lyckades få en skiva signerad av dem och passade på att göra något jag har velat göra i flera år-jag tackade Tony Kakko för att hans musik har varit till stor hjälp under jobbiga tider. Signeringar är en konstruerad situation (hur ofta sitter du vid ett bord och skriver din namnteckning till människor som går förbi?) men Tony gjorde det bästa av det.

Det blev lite Status Quo också. Det är ju lite mysrock, på något sätt så är ju Status Quo en del av svensk folksjäl. Det var okej, men låtarna är så lika att det inte är något man behöver höra jättelänge. Vi kilade iväg till Rosenlunds camping, där vi mötte upp två av Alvfurstens vänner. Riktigt sköna typer som bjöd på bag in box-vin och hembakt nässelbröd.

Nässelbröd och vin kändes som en bra upptakt till nästa band, Amon Amarth. Mäktigt med ett stort vikingskepp på scen och statister klädda som vikingakrigare. Hård musik men ganska skönt ändå, lite som en skrubb för själen. Mitt i spelningen upptäckte Alvfursten att Jaggernaut spelade på Rockklassiker-scenen så vi kollade in de sista låtarna med dem, ett band jag hörde för första gången och definitivt ska kolla upp igen. Vi gick tillbaka till Amon Amarth.

Efter vikinga-metal var det dags för Kiss. Ni är nog många som är nyfikna på hur det var. Det är ju lite häftigt med så mycket pyro, fyrverkier och videovägg. Samtidigt, det är så mycket ren rutin i framträdandet, och lite opersonligt. Så vi såg en timme och sedan gick vi till bilen-och den späckade torsdagen var slut.

Sweden Rock Festival 2013-resan ner och första dagen

Jag kom iväg på Sweden Rock Festival i år =) Det var min andra festival och den blev annorlunda mot den första men den blev bra. Jag ska berätta mer.

Denna gång blev det bil ner till Norje. Jag, Alvfursten, Alvfurstens lillebror och hans sambo var det som delade bilen. Utan större problem så kom vi ner till området. Vi hivade av lillbrorsan och sambon på "gris-campingen" och sedan åkte vi till en av Alvfurstens vänner där vi skulle bo. Vi bodde nämligen inte på festivalområdet. Jag kommer att återkomma till vad det fick för konsekvenser senare. Det var både plus och minus.

Vår värd hade "bara" 3-dagarsbiljett och torsdagen var full av band så vi nöjde oss med att se två band-Sister Sin och delar av Sweet. Sister Sin var riktigt bra, tyckte till och med Alvfursten som var lite skeptisk och Sweet var lite mysiga.

Därefter åkte vi hem och hämtade krafter inför den kommande, fullspäckade nationaldagen.

10 år-vila i frid mamma

Idag är det tio år sedan min mamma gick bort. Jag förlorade inte bara en förälder den dagen, utan också en vän och ett språk (vi hade många interna skämt och uttryck). Min stora sorg kommer att alltid att vara att vi inte aldrig fick lära känna varandra som vuxna.

Maggan Hägglund, journalisten och krönikören skrev att hon kommer att ha ett mammaformat hål i hjärtat. Hålet finns kvar men kanterna har blivit mjukare med åren. Jag har valt en sång till idag, och det är en sång som för mig handlar lika mycket om mina känslor för mamma som min resa de här tio åren. Första gången jag hörde den var just hösten 2003, och det var första gången jag såg en glimt av livet på nytt.