Uriah Heep-free and easy

It's been a long cold winter...men nu är konsertsäsongen igångsparkad med Uriah Heep på Debaser Slussen. Jag fick vänta lite på mitt sällskap Do Glatem, men han kompenserade med sitt goda humör och sin positiva energi. Han är bra medicin efter en vecka av krasslighet och smulor i själens lakan. Uriah Heep är ett ruskigt vitalt band och jag gillar Debaser som konsertlokal. Heep har dessutom en mycket trevlig och skötsam publik. Det är en sak som jag gillar skarpt hos äldre band, de har en publik som är där för bandet och musiken. Jag har inget emot att prata med nya människor men just när jag lyssnar på ett band så vill jag fokusera på det.

Apropå att prata med nya människor, jag har märkt att jag har varit dålig på det senaste tiden men i förrgår gick jag fram till en tjej och sade att jag gillade hennes outfit. Hon blev mycket glad. För er som undrar hade hon på sig boots, leopardmönstrade strumpbyxor,blekt jeansväst som en kort klänning/tunika med ett svart linne under. Till detta hade hon stora runda båglösa glasögon, röda läppar och långt ljusblont hår med lätta lockar. Mycket skön konstrast och blandning.

 

"When 900 years you reach, look as good you will not";)

Egentligen skulle jag ha skrivit om skivomslag men jag fick lust att sticka emellan med en fundering. Flera gånger när jag har nämnt vilka band jag ske se på Sweden Rock eller andra ställen, nu senast när jag ska på Uriah Heep, så kommer kommentarerna "Vilka gamla band", "de var poppis på stenåldern" osv. Jag ställer mig helt frågande till dessa kommentarer och förstår inte alls. En duktig musiker är en duktig musiker, även om h*n är äldre än Yoda.

Det intressanta är att jag har aldrig hört kommentaren från någon yngre än 35. Så jag funderar på om det är det gamla bibelordet "Varför ser du flisan i din broders öga..." som spökar? Borde man inte snarare vara stolt att ens generationskamrater gjort npgot som fortfarande drar publik?

Min personliga känsla är att ju längre än artister klarar att leverera desto större respekt. Jag har också känslan av att artister som har hållit på i 20-30-40 år kommer att bli allt mer sällsynt i framtiden så jag njuter medan jag kan.

Vad säger du?

Tacksam att vara frisk

Symptomfri i 48 timmar, med andra ord frisk och smittfri. Jag önskar inte min värsta fiende att drabbas av detta, men jag är lite tacksam för att jag blev tvungen att ta paus och reflektera lite. Det sägs att "den friske har tusen önskningar, den sjuke bara en" och så är det. Så jag är glad att ha återfått en energi att ta itu med vardagens utmaningar igen. De känns faktiskt lite mindre grå nu.

Har också gjort om lite i bloggen-jag tröttnade på zebraskinnet. Guld kändes både lyxigt och metal på en och samma gång.

I kommande inlägg kommer jag att skriva om lustiga sidor hos min metal-lyssnande och skivköpande.