The rest is silence...

Har varit två dagar av mycket arbete. När jag kommit hem har jag varit så trött så jag bara sjunkit ihop i soffan. Känner mig dock positiv och tror att energin återvänder. Dagen idag var tuff men jag överlevde.

Ringde mormor och fick goda och dåliga nyheter. De goda är att hennes mediciner verkar fungera (äntligen). Där föll en sten från mitt bröst. De dåliga är att Torsten Föllinger-känd sångpedagog och vän till mina morföräldrar, har avlidit. Jag träffade honom några gånger och han var en fantastisk man-han tänkte mycket klokt och ingen människa eller djur var för litet för att få plats i hans hjärta. Han var inte bara sångare och sång/talpedagog, han var konstnär också i flera medier. Jag tror dock som han själv sade "När jag är borta finns jag där ännu mer".
Det är så jag har tänkt mig existensen efter detta-att vi finns kvar hos våra nära och kära och vakar över dem.

*Rubriken kommer från Shakespeares Hamlet och har äen använts i Nightwish "End of all hope". Tyckte den passade när en man som arbetat med röster lämnat oss.

I don't like mondays

Imorse var det inte roligt. Inte nog med att jag gick upp tidigt. Det var något strul med elen så min vattenkokare fungerade inte. Det var kul-och elurtaget där jag sätter stavmixern funkade inte heller så jag kunde inte göra smoothies. Jag var redan trött och halvförkyld ochglödlampan i köket hade gått så första strofen av Boomtown Rats låt gick igång "The silicon chip inside her head gets switched to overload..." Med lite hjälp så har det dock ordnat sig. Min lätt överdrivna reaktion på allt strul får mig att förstå att nu är det harmoni som gäller. Jag valde bort yogan idag, kände att jag behövde lite semester och att idag blev det inte en källa till inre ro utan bara ett måste och en press. Ska göra ett försök att nystarta. .

Idag är en högtidsdag-jag blev nämligen matte till Ozzy och Lucifer för två år sedan. Jag har många gånger tänkt på hur fantastiskt det är att vår relation gått från främlingar till en fast relation (det var inte enbart jag som bestämde mig för dem-Lucifer valde mig) Har tyvärr inte blivit så mycket firande idag-men det ska det bli.

Det är även internationella kvinnodagen idag. Gratulera mig inte-jag delar Lisas åsikt på den punkten. Istället passar jag på att en dag som den vara tacksam för att mina föräldrar aldrig lärde mig att en tjej ska göra sig dummare än vad hon är eller att jag kunde mindre på grund av mitt kön. Vi har en lång väg att gå innan det blir bra-men det har hänt mycket. Vi ska inte glömma bort hur bra vi har det-och hur bra vi är. Som avslutning rekommenderar jag Malins fina inlägg på Sminkbloggen. Jag har fallit i "Be om ursäkt"-fällan själv tills en f.d. pojkvän påpekade det.

Kvinnodag eller inte kvinnodag-måndags-metal ska vi ha. Jag har valt ett tribute-band, The Iron Maidens. Kända som världens enda kvinnliga Maiden-tribute. Med tanke på hur kräsna och hängivna maiden-fans är så tycker jag tjejerna är tuffa. Dessutom låter de bra. Så för att knutna ihop denna kvinnodag med krånglande lyse så väljer jag "Fear of the dark"