Från Let's get it on till Patient Zero på en Hammerfall-helg!

Helgen har nästan varit klyschigt rock n roll. Åkte finlandsbåt för att fira Do Glatem och Midnight Laundry Girl, vilka båda uppnått nya aktningsvärda åldrar under förra veckan. Mycket trevligt sällskap och skönt att lämna vardagen. Fantastiska citat som när jag förklarade "Ja, men då vet du var vi har oss" och "Har ni legat tysta för att jag skulle få sova? Vad är det med er två?". Vi pratade dessutom om att göra om det, det är ju roligare att åka på kryssning än att gå på krogen.

Ingen vila för den syndige. När jag kommit hem från resan var det bara att vaska av sig, klappa och mata katterna, samt rycka ner biljetten från kylskåpet och bege sig till Arenan. Det blev en lång, fantastisk kväll med fyra förband. Det lönade sig dock för jag hamnade långt fram.

Först ut var Death Destruction. Jag har avfärdat dem som lite för hårda för mig men jag är omvänd. Detta är bra. Måste dessutom säga att den jag imponerades mest av under kvällen var just Fredrik Larsson, som körde både med Hammerfall och Death Destruction, hela tiden på ett mycket gott och publiktillvänt humör. Yes, Death destruction, you can get a f*ck yeah!

Vicious Rumors, nästa band, var dock inte min kopp te. Jag har börjat inse att jag är brutalt europeisk när det gäller hårdrock. Jag och min kompis Steele (som älskar amerikansk hårdrock som jag älskar finsk) brukar säga att vi sitter på varsin sida Atlanten och vinkar till varandra. Nja, Vicious rumors är inget jag kommer att se igen.

Se igen vill jag däremot göra med tredje förbandet-Amaranthe. För det första, bra msuik-lite åt Evanescencehållet. För det andra har Amaranthe något som få andra metalbandet vågar-tre vokalister-en cleansångare av vardera könet och en kille som kör growl. Detta med flera sångare i ett band är något jag har efterfrågat-dessutom har deras sångerska ett grymt självsäkert scenspråk och det är alltid bra. Jag förstår definitivt varför Hammerfall tog med dem.

När Amaranthe piskat upp stämningen så var det äntligen dags för huvudbandet. Otroligt snyggt scenbygge, istället för pyro har de jobbat med ljus denna gång, vilket kändes fräscht, de är snart på Nightwish-nivå (jag hävdar att Nightwishs ljustekniker bör uppbära en saftig lön). Jag skulle kunna skriva en bok om den fantastiska setlisten, men det förhärskande minnet är själva bandet-jag kan inte komma ihåg när jag såg dem så här genuint glada på scen sist. Härligt! Dessutom starka prestationer över lag-jag förstår inte vad Linnéa Olsson i SVD pratar om men den dagen hom och jag har samma åsikt om en konsert så är nog världsfreden nära ;)

Vill ni läsa ett riktigt bra skrivet omdöme om konserten tycker jag att ni ska titta in hos MrMasa.

Tyvärr så har helgen gjort mig "infected" på mer än ett sätt-jag har blivit förkyld och varit hemma från jobbet i två dagar. Börjar dock resa mig-och även om Hagbard givit mig smeknamnet "Patient Zero" kan ni vara lugna i huvudstaden. Jag har inte det minsta sug att tugga på er. Nu ska detta bidrag till blogginläggens megafauna avrundas med två videos-det blir Death destruction "F*ck yeah" och Hammerfall med "Steel meets Steel" som jag hörde för första gången på sex år.