These colours don't run eller The evil that rain do-andra sommaren

Igår var det dags för Sonispher-årets metalhändelse i Stockholm och min tredje festival någonsin. Min vana trogen såg jag till att vara där när de öppnade. Det blev mycket köande men det var riktigt roligt-jag lyssnade på grabbarna bakoms idé om att det borde kunna gå att leva på alkohol och deras dryckeslek till Hammerfall och Dragonforce (en shot varje gång det sjungs "dragon","steel", "Sword" "flame", dragon och liknande).

Jag blev lite tagen när jag kom in. Det kändes så stort och mäktigt när jag kom in och ingen av polare och vänner syntes till så jag rann iväg mot scenerna och kollade in första bandet Warrior Soul. Helt okej musik men inte min grej. Träffade dock en trevlig dalmas som älskade bandet och han sparkade igång min festivalstämning lite.

Efteråt gick jag och åt en smålandsrulle-har ju hört att det är en festivalklassiker och den var mycket god-bara en sådan sak som att äta groddar på en festival. En hårdrockare går aldrig ensam länge-mitt i vimlet får jag syn på ett par som liknade Alvfursteparet mycket. Trodde först inte det var dem för han hade hatt och hon var för lång-8 cm platådojor gör sitt till. Men det var dem och därmed var mitt festivalsällskap räddat. Såg det sista av Imperial State Electric i deras sällskap. Bättre än jag trodde men inte min grej.

Såg Anthrax och upptäckte dem på allvar-trots att jag inte är någon thrashbrud så var det riktigt njutbart. När Anthrax spelade sin sista låt så drog vi oss mot andra scenen för att se Hammerfall. Hammerfall kan man lita på-de gjorde en grym spelning även om setlisten var långt från perfekt. Men grabbarna var glada och på gott humör. och det räddar mycket. Slayer såg jag inte mycket av och det lilla jag såg gav inte mersmak-det var mest kul att höra "Raining blood" live.

Vi skippade Iggy för att åka till Mörby och ta ut pengar. Vi passade på att torka oss lite efter spöregnet.

När vi kom tillbaka var det som att komma till ett flyktingläget-regnet vräkte ner och besökarna flydde i takt med regnet. Vi ville dock se ALice Cooper och stannade kvar. Och Alice var värd regnet-han är en underhållare av klass och jag fick till slut höra "Poison"-den låt som gav mig den allra första smaken av hårdrock. Jag gillade dessutom att han bjöd på lite show-han gör mycket med små medel och sådant gillar jag som gammal teatermänniska-och jag uppskattade hans publikfrieri med svensk flagga och djurgårdströja under "Elected"

Jag var kall och genomvåt-men jag och Alvfursten (alvfurstinnan hade åkt hem för att värma sig och vila) trotsade vädret för att se Mötley Crue. Jag vägrade dessutom ge upp efter förra årets fiasko på rockweekend med motiveringen "det står 1-1 mellan mig och regnet. ALdrig att jag låter vädret vinna" och när Mötley går på scenen så slutar regnet. SJälva spelningen-ja det var en bra Mötley-spelning och det kändes som lite sleaze var precis vad våra regnvåta sinnen behövde.

Till slut var det dags för Iron Maiden-sista bandet. Och då var det som tröttheten och vätan sveptes bort för alla diggade och sjöng med-även om det inte direkt var någon "Greatest hits"-kavalkad de bjöd på. Jag hittade tre nya låtfavoriter (det kommer en spotify-lista här i bloggen)-när Maiden körde sina extranummer drog vi hem (Alvfurstinnan kom tillbaka och gav mig skjuts hem) och äventyret Sonisphere var slut-det var blött, det var lerigt, jag hade ont överallt men det var kul.

Sommaren 2008 blev jag trygg i min identitet som hårdrockare. Sonisphere-äventyret
känns som att jag återerövrat den. My metal colours won't run.