The Quest-om att välja mig själv

En ledig dag idag. Jag valde att åka och lämna blod. Eftersom "I'm so metal I bleed Type O negative" så hade jag fått sms att det var stort behov av min blodgrupp. Det blev en lite strulig omgång, för lika begärlig som min blodgrupp är (alla kan nämligen ta emot den), lika tunt och djupt ligger mina blodkärl. Dock, tack vare kompetenta sjuksköterskor så fick till slut sjukvården sin påse och jag fick en resekudde.

Det som var min stora lärdom för idag, var två saker. Det ena var när jag stod i provrummet och tittar på mig själv i spegeln och spegelbilden är inte riktigt den jag ville se. För några år sedan hade mitt stackars sinne fått ta emot en hatstorm av tankar, men nu kunde jag tänka "Det är så här jag ser ut. Jag har en kropp som är vacker i verkligheten, inte i provrum" Så traskade jag iväg till kassan. Nu kommer det säkert komma dagar när jag tycker att jag är byggd som Jabba the hutt och fulare än orcherna i "Sagan om Ringen", men det är steg mot att gilla mig själv lite mer.

Det andra jag gjorde var att jag, istället för att haka på ett fb-erbjudande från en manlig vän om bio med en film som jag var halvsugen på att se, åkte hem och tog hand om mig själv. Tidigare hade jag hoppat på för att inte missa, men nu lyssnade jag på mig själv och på vad jag ville. Det kändes väldigt skönt.

Examensmottagning som övergick till fest

I förrgår var det dags att fira en vän, hädanefter benämnd Kreativi,  som efter tre års hängivet slit studerat till sjuksköterska, och idag tog sin examen. Det ska självklart firas och jag var där. Värdparet, vår nya sjuksköterska och hennes sambo, var så vackra eftersom hon hade en sjuksköterskeuniform från 1910-talet och han arbetar inom marinen så han hade uniform (marinen har snyggast uniformer). I övrigt var det mest nya människor men de var mycket trevliga.

Framåt kvällen övergick mottagningen i lite mer fest, vilket gick väldigt smidigt, familjen Kreativ, där även  KreativA (som jag brukar fira samhain hos) kan planera och har bra lösningar. Denna gång så fick alla skriva sina namn med spritpenna på sina engångsglas och på det sättet så kunde man både hålla ordning på sitt glas och se vad personen man pratar med hette (utom jag som skrev mina initialer med tanken "Det kommer säkert en Anna till")

Jag känner mig rostig som en gammal bil socialt sett, men jag hade det riktigt trevligt igår och det gick bra. Jag pratade och hade trevligt med nya människor, vilket var jätteskönt.
Jag börjar med att lista saker som gick bra:

• Jag lyckades cirkulera på ett bra sätt. Jag brukar hamna i hörn men här gick det bra. 
• Det börjar gå att bryta när jag blir tyst. Tystnaden kan bero både på att jag tycker att diskussionen är mycket intressant eller att jag inte har något att tillägga. Det ska nog gå att hitta balansen.
• Jag lyckades väldigt långa stunder att vara närvarande, vilket är skönt.
• Jag kände mig fin igår. Brukar ofta jämföra mig med andra och dra nitlotten själv, men igår kände jag mig helt okej efter förutsättningarna (direkt från jobbet).

Vi går vidare med vad jag ska jobba vidare på:

• Jag har en tendens att vara lite självmedveten och fundera på om jag upprepar mig, är jag intressant att prata med osv. Har dock läst att det är mycket vanligt och boten är att lyssna 100% på den du pratar med.

Sonata Arctica

Dags för årets första konsert med ett stort band, och dessutom en av "The Crimson four", Sonata Arctica. Har inte sett dem på drygt tre år och mina förväntningar var höga.

Det började med att jag tagit mig hem från jobbet och bytte om och sminkade mig. Hann dock inte ta på mig smycken så det blev en ganska sparsmakad svart outfit, med longärmad svart topp med kedjor och  fleeceväst. Till råga på allt var pendeln försenad på grund av signalfel. Jag insåg att jag skulle eventuellt missa några låtar av förbandet, men sådant är livet och inget blir bättre av att stressa.

Jag lyckades faktiskt anlända innan förbandet och mötte upp med Sober och några av hans vänner. Det var väldigt lugnt i lokalen och vi skojade lite om att det på varje konsert finns någon som börjar tokjubla varje gång det kommer en rökpuff på scen. Det var förövrigt inte bara jag som missade förbandet-det blev inget förband!

Min stilrena svarta klädsel matchade spelningen. Det var nämligen ingen metalkonsert med pyro, effekter, extranummer och krusiduller, utan det var bandet, ljus och drygt en och en halvtimmes rakt på, inget annat. Setlisten var en blandning av nytt och gammalt med fler ballader än jag förväntade mig. Följande låtar från senaste "Stones grow her name" dök upp:

• Only the broken hearts (make you beautiful)
• Losing my insanity
• Cinderblox
• Shitload of money
• I have a right
• Alone in heaven
• The day

Sistnämnda blev jag förvånad att den dök upp, men Tony Kakko sjöng den med sådan inlevelse att jag fällde en tår (för er som inte hört den så är den en klockren beskrivning av den där dagen när något hemskt händer och ditt liv förändras för alltid). Jag har aldrig hört "Black Sheep" live men nu fick jag höra den och äntligen höra live-versionen med inledningsraderna "We're not Iron Maiden and we're not from England, we are Sonata and we hail from Finland" live. Efter det hade de kunnat komma undan med mord.

Jag skulle beskriva den som en spelning i två akter. Första halvan så var publiken lite trött och bandet var inte så på det. Det var *låt*..."thank you. This song is called...*låt*...osv. I andra halvan vaknade publiken till och bandet vågade bjuda till och spexade. Tony Kakko är en ruggigt charmig frontman och sjöng både "Här kommer Pippi Långstrump" och, blickandes på trummisen Tommy Portimo "Tommy tycker om mig". Det pratades också en hel del svenska-eller ja gjordes ett tappert försök. Det gjordes med glädje och glimten i ögat. Jag vet faktiskt inte vilka som skrattade mest, bandet eller publiken, när gitarristen Elias Viljanen förklarar "Jag kan inte skratta svenska".

Det enda jag har att invända mot spelningen är första halvans mellansnack, som kändes lite oinspirerat och opersonligt, samt de något långa gitarr- och keyboardsolona. Som helhet dock en bra spelning, och Sonata Arctica håller ställningen som ett av mina favoritband.

Tyvärr dog mina kamera-batterier så jag har inga bra bilder men jag jobbar på att bryta min vana att glömma fotandet.

Mina hell hours

Många barnfamiljer är alltför välbekanta med begreppet "Hell hour" timmen mellan dagishämtning och bolibompa när mat ibland ska både handlas och sättas på bordet, helst utan gråt och tandagnisslan. Nu har jag inga barn och det är bara jag och katterna som ska ha mat hemma. Mina hell hours infinner sig istället:

• 14:45-18:00
• 22:00-jag somnar

I de lägena är jag skör, har lätt att blir ledsen eller att fastna i negativa tankespiraler. Det är skönt att ha blivit medveten om det. Nu gäller det att hitta tekniker för att klara av det. Nackdelen är att samtliga mina jobbpass infaller under någon hell hour. Så nu är det nästa steg. Klura ut sätt att hantera dem.

När infinner dina "hell hours"? Och hur klarar du av dem?

 Poison "Something to believe in" bra hell hour-musik.