Crimson of the Opera

Igår inledde jag helgen på bästa vis. Jag gick på Prides Opera-gala. För många skulle det säkert låta som att jag var en katt bland hermelinerna på alla möjliga sätt-men så snart den vackra musiken började så var det som att gränserna krälade tillbaks till där de hör hemmaoch det viktiga är kärleken till musiken.

 För mig var det lite extra stort att vara där eftersom en av mina stora inspiratörer, Rickard Söderberg, skulle sjunga. Han inledde showen (efter en fyrhändigt spelad oevertyr) och jag satt till vänster så han doldes av flygelns lock när han gjorde entré. Det förhöjde bara ögenblicket när han tagit plats på scenen och inledde en av mina favorit-arior "Ombra mai fù" Då kan jag säga att det var fuktigt i de Crimsonska ögonen. När han avslutade med "Till Havs" rann tårarna över-det var min operaälskande morfars favoritsång. Jag känner på mig att han log från där han befinner sig.  Däremellan så var jag mest varm i hjärtat av min första opera-upplevelse-alla solisterna var fantastiska. Jag hade svårt att prata efteråt-så jag tror att jag har blivit operafrälst.