I fredags gick jag ut på Anchor. För att hedra den avlidne Peter Steele så bar jag helsvart. Hade med mig min vän som aldrig varit på Anchor förut men hon gillade det-bortsett från att hon blev lite trött av att stå så mycket (själv tror jag alla år på konserter härdat mina ben). Lyssnade på Mäbe, ett band jag lärt känna via nätet och jag tycker de har utvecklats. Något jag funderar på dock är-varför envisas människor med att prata med en när man lyssnar på ett band?
Peter Steeles död fick mig att fundera på-vad är det man sörjer när en musiker som man aldrig träffat går ur tiden? Personligen känns det som att det är förlorade chanser-chansen att se artisten i fråga live och chansen att höra ny musik med honom/henne. Det är ju också så att artister ofta betytt mycket-utan att träffas har de lyft en genom svåra perioder.
Resten av helgen har jag tillbringat med Ravenlord-världens bästa avslappning är ändå hans närvaro. Det var så skönt att bara ligga i hans famn och mysa. Kände mig väldigt avslappnad och på något märkligt sätt...lycklig.
1 kommentar:
Jag hade ju tur och han se Type o Negative på cirkus ! önskar jag hade kunnat va me där på anchor .sno fiskfest temat kram Mötley Annika
Skicka en kommentar