Jag går fortfarande omkring i en positiv atmosfär efter konserten med Sonata Arctica i tisdags. Jag hade ganska modesta förväntningar, dels eftersom jag hört att sångaren Tony Kakko haft stämbandsinfektion tidigare i höst och eftersom det tar lite tid att ställa om hjärnan från jobbet till konsertläge. Men som sagt grymt var det. Första förbandet, Winterborn, var ganska intetsägande. Det andra, holländska Delain, hade bra låtar men sångerskans röst var lite tunn. Sonata var grymma. Det märktes att de var på gott humör, kanske för att detta var sista giget på Europa-turnén. Tony är en grymt charmig frontman. En av av killarna i mitt sällskap beskrev det som att han nästan är som en kompis. Jag kan hålla med, för jag tyckte om hans mellansnack, där han lyckades med att faktiskt säga något och vara personlig utan att vara privat. Delen där han presenterade låten "The last amazing grays" kändes som det var direkt till mig eftersom den inspireras av faktumet att släktingar omkring dig blir äldre och en dag är det du som leder "klanen". Blev också glad när jag fick höra min favoritlåt "Fullmoon".
Tisdagens tisdagstema är ur fokus och den bilden jag tog på Tony Kakko passar ju jättebra. Det blir ofta så på konserter när sångaren inte står still.
1 kommentar:
...och jag är grymt jävla avundsjuk och sur på allt som har med snor att göra!!
Cheers!
Skicka en kommentar