Fler Grammistankar

Har nu sovit på saken och känner mig redo att lämna mina tankar om Grammis-galan. Det som slog mig efter kommentarerna om In Flames här i bloggen är att jag är beredd att ge dem en stor puss. Tyckte Anders höll ett bra tacktal. Det slog mig när jag tänkte på saken att det nästan alltid är hårdrockare och dansbandsmusiker som håller de bästa tacktalen (undantaget de kategorier som delas ut tidigare). Lasse Stefanz och In Flames hade det gemensamt igår att de var någolunga seriösa, verkade ärligt tacksamma och tackade sin publik-medan övriga pristagare antingen spexade eller var totaldragna. Det slog mig också-jag har knappt vetat vem Kleerup är-undantaget att jag hört hans låt med Titiyo "Longing for lullabies" är rätt okej. Tyvärr är det inte det jag kommer förknippa honom med från och med nu,utan hans löjliga beteende på Grammisgalan. Tyckte han betedde sig som en berusad 14-åring.

Om vi fortsätter på spåret-hårdrockare jämfört med övriga musikvärlden-så tänkte jag på det med på Galan. Vi hårdrockare är ju förknippade med sex, droger och att slänga ut TV-apparaten genom fönstret. Igår såg jag popfolket klädda i gympaskor till kavaj och jeans på en gala, mer eller mindre påverkade. De hårdrockare jag kunde se(ok delar av In Flames var mindre välklädda) hade kostym och var riktigt tjusiga (Sabaton och Poodles får stilpoäng), uppträdde städat och levererade. Är det så att vi har vårt rykte så vi behöver inte göra någonting? Eller får vi ut ångest och aggressioner i musiken? En fråga att fundera på.

Jag var mindre förtjust i Joey Tempests introduktion till årets hårdrock. Tyckte det kändes väldigt krystat och nästan lite obstinat. Det är sant att hårdorcken överlevt alla trender men jag tycker itne vi behöver slå oss för bröstet i musiksammanhang och säga att det är det sexigaste och alltid något att lita på. Det räcker med att låta den fantastiska musiken (i vissa fall också estetiken) tala. Det är så jag ser på det.