Sonata Arctica "Cloud factory"

Sonata Arctica skämmer bort oss med singlar just nu. På februaris sista skälvande dag så kommer den andra singeln från "Pariah's child"-"Cloud factory". Det här är en helt annan sak än förra singeln, "The wolves die young" men det de har gemensamt är att de gör mig sugen på albumet för detta andas kvalitet.

Spåret i sig handlar om en man i en stad där alla har arbetat i samma fabrik i generationer och nu ska sonen börja arbeta där. Jag ser också en historia om vad som kan hända om du rättar in dig i ledet, gör som "alla andra" (vilka de nu är) och glömmer bort vad du egentligen vill. Hur vuxna, trots att vi inte själva mår bra av dem, råder barnen att göra samma val. Det är ganska mycket keyboard i instrumentmixen, vilket är en del av Sonata Arcticas charm, och så får du en liten kör på slutet som sjunger refrängen men med texten utbytt mot "la la la la la la". Det gav extra krydda, för jag fick känsla av arbetarpropaganda a la Sovjet, Kina, Nordkorea etc. helt i linje med texten.

Det har snackats om att detta album skulle vara en tillbakagång till Sonata Arcticas gamla sound. Att döma av de två spåren vi har hört hittills så tycker jag att det är orättvist, jag vill snarare kalla det evolution.

Månadens utmaning-Mars

Ny månad, nytt fokus.

Fokus ska det bli. Mars månad handlar om min närvaro. Kanske inte låter så himla svårt, men vi pratar med kvinnan som gärna äter vid datorn och har tvn på i bakgrunden när hon spelar "Harvest Moon". Det kommer att bli en intressant utmaning. Målsättningen är dock att vid månadsskiftet kunna ta familjen Mormonts motto "Here we stand" nynnande på refrängen till "Send me an angel" "Here I am, will you send me an angel.."

I nästa inlägg blir det finsk hårdrock

Mitt bästa år-sammanfattning av februari

Temat för februari var "Min nya vana". Min vana var att packa ihop matlåda och liknande till kvällspassen i god tid. Hur har det då gått? Jo det har gått bättre. Tiden rinner fortfarande iväg alldeles för fort innan jag ska iväg till jobbet men det är en helt annan femma.

Ett mål som går framåt, men men små små myrsteg, är detta att laga mer mat från grunden och att ta hand om den mat jag har köpt hem. Igår så tog jag hand om alla jordärtskockor som invaderar min grönsakslåda och gjorde en spännande asien-influerad sallad. Den kommer att dyka upp i min matblogg.

Lite kräftgång är det för kärleken. Inte till Goron, den är stark, men till mig själv. Det är tyvärr lite mycket komplex och negativa kroppstankar just nu. Ironiskt nog så mår jag som bäst i min kropp när jag tränar. Inte på ett ytligt sätt, utan för att jag ser vad jag faktiskt kan använda kroppen till. Och i umgänget kör jag slalomåkning, för detta med att diskutera och värdera sin kropp hade jag hoppats att vi skulle lämna på 1900-talet.

Övriga punkter är det status quo på.

I nästa inlägg presenterar jag målet för mars.

Har du någon målsättning för året? Om ja, hur går det för dig? Om nej, varför inte?

En måndag av friktion och försoning

Ny vecka och en jobbdag. Idag var första dagen jag kände vårkänsla på allvar. Ganska rolig ironi är att mitt "Vårkänsla"-te tog slut just idag. Annars har det var lite friktion idag. Fick två jobbiga brev när jag kom hem. Ett som kommer att innebära pappersarbete, och ett om att ventilationen i min lägenhet ska inspekteras nästa vecka (rutinkontroll), vilket blir en del möbelflyttande och annat praktiskt jobb. Ingen av dem är ohanterliga, men när båda kom på samma gång så blev det lite mycket på en gång. Dock stolt, för några år sedan hade jag legat i en snyftande hög, nu lade jag upp en plan för hur jag ska hantera detta de kommande dagarna.

Med de två breven nätt och jämnt smälta i huvudet, så var det skönt att ta sig till yogan. När jag väl hämtat ut min biljett upptäckte jag att instruktören vars yoga jag inte uppskattar vikarierade. Det var då jag insåg att universum bestämt sig för att ge mig mig friktion idag. Tanken som for genom huvudet när jag låg på yogamattan blev "Ja, ja ska det vara på det viset så får det vara en friktionsfylld dag då". Kunde ju inte lämna yogan när jag ändå var ombytt, det vore ju suspekt och dessutom lite mobbingaktigt, så jag bestämde mig för att kämpa mig igenom yogapasset.

Kämpa visade sig vara helt fel ord. Jag vet inte om det var jag som hade rimliga förväntningar eller om instruktören har ändrat sitt tillvägagångssätt, men det var ett riktigt bra pass. Till och med "hunden", en yoga-position jag har ett elände med, gick bra. Passet var jätteskönt och jag kunde faktiskt (nu bör nog ni som är flum-allergiska stänga den här bloggen) känna energin och öppnandet av sinnet. Mycket skönt. All "skräp-energi" som sätter sig i kroppen på mig när jag blir frustrerad, irriterad eller dränerad försvann. Kände hur jag samlade energi för kommande vecka. Vem vet, jag kanske t.o.m vågar mig på ett av instruktörens ordinarie yoga-pass?