Jag tror att alla som har haft ett längre förhållande minns hur det var när "förälskelsefasen" tog slut efter c:a ett halvår och man vaknar upp och börjar se vem det egentligen är som man har blivit ihop med. Vad jag inte insåg förrän i vuxen ålder var att det händer i vänskapsrelationer också. Igår slog det till mellan mig och en vän (tänker inte skriva ut vem h*n är för att kunna skriva mer öppet om fenomenet)big time.
Det kändes igår som att det rosa skimret inte bara diskret försvann, det skrek "Scr*w you guys, I'm going home!" på bästa Cartman-manér och slängde igen dörren så att dammråttorna svimmade. Det var ganska nära att jag bad personen fara åt..., men en liten klok röst i bakhuvudet sade att jag skulle ångra mig länge om jag gjorde det, så jag höll tyst. Det känns dock när jag i mina ögon slog med fjärilsvingarna och så utbröt en orkan.
Jag kan se att jag hade del i detta. jag kan ha lutat mig för hårt mot den här personen, hårdare än h*n orkar och är värd. H*n sade dock att vi skulle höras imorgon (dvs. idag) och vi är vuxna och intelligenta människor så jag tror inte att vår vänskap är körd, Däremot går den nog in i ett lugnare stadium.
Hur har ni andra tacklat det här om ni har upplevt det? Och hur hanterar ni fnurror på tråden med vänner?
Om mig
- CrimsonAnna
- Stolt laktoovo-vegetarian, fantasy-nörd och högkänslig hårdrockare. Högaktar Legend of Zelda och tror att fin- och fulkultur är en myt, det finns bara kultur.
7 kommentarer:
Tror att man kan känna lika starkt i en vänskap som i ett kärleksförhållande. Förälskelsefasen som du nämner. Det starka bandet, men också fnurror på tråden. Kanske det rent av tar slut...
Men allt blir så konstigt när det gäller en vänskap istället för en kärlek. I förhållanden har vi ju liskom regler, det anses vara ok att förlora sig i en annan människa, det anses som förståeligt att det ibland uppstår problem och att man går skilda vägar.
Det är ok att prata om det, alla har varit med om liknande. När det gäller vänskap blir det plötsligt så svårt, tabu nästan. Men känslorna kan ju som sagt var, vara lika starka.
Jag önskar att man kunde prata mer om hur ledsen man kan bli när det tar slut med en kompis. Det kan ju kännas VÄRRE, eftersom när det tar slut med en kärlek, kan man tänka "ok han tänder inte på mig, kanske han inte gillar blondiner eller han är inte kär, han kanske träffat någon annan..." men när det blir problem i en vänskapsrelationer känns det svårare. Man kan undra om det är något "fel" på en på ett djupare plan. Fan, vad sugig man måste va om man inte duger som polare...
Men kanske är man bara olika...
C: Mycket bra skrivet. Det känns som att vi pratar mycket om hur det ska fungera i kärleksrelationer, medan vänskapsrelationer mer ska "sköta sig själva". Själv har jag i delar av mitt liv hävdat att kärlek är överskattat, medan vänskap är underskattat. Det sistnämnda står jag för fortfarande.
jag är väldigt noga med mitt val av vänner. det kanske låter hårt, men självklart är ju oftast inte "valet" medvetet, man träffar människor här och där i olika situationer och sammanhang, vissa klickar man med direkt, andra relationer växer fram och en del passerar bara. när en vänskapsrelation verkar vara här för att stanna känner jag dock alltid efter i hjärtat, jag måste både få GE och TA, det är viktigt för mig. vissa värderingar måste vara ömsesidiga, andra inte. man ska kunna lära av varandra, men oxå dela erfarenheter.
några gånger har jag "gjort slut." det har varit fruktansvärt jobbigt, men alltid grundat sig i att det varit en relation som tagit mer än den givit, på alla plan och hela tiden. jag har hellre ett fåtal goda vänner som jag ger ALLT, än många vänner som aldrig kommer mig riktigt nära.
känn efter i hjärtat. med en vän borde du kunna vara avslappnad och ärlig. sen är det ju så att olika relationer behöver olika mycket tid på sig för att fungera.
kram.
Fru Vargavinter: Att avsluta denna vänskapsrelation finns inte på världskartan i nuläget. Jag blev bara mycket chockad över hur h*n reagerade. Och som jag beskriver, när skimret försvinner är det lätt att felen och bristerna inser att de fått komma upp i ljuset och klumpar ihop sig.
Jag förstår hur du menar.Jag lärde mig det fantastiska uttrycket "polare och vänner" och det beskriver graderna så bra. Polare är de du går på bio eller tar en öl med, vännerna är de du ringer när du är liten och världen är dum.
Det där med relationer är aldrig lätt, men när man har haft en sån där riktig "fnurra" så landar man och det kan bli superbra. Först då kanske man vet vad man själv har för gränser och framförallt vad den andres gränser går någonstans. Och precis som du skriver, det är skillnad på polare och vänner, och dom som ingår i kategorin vänner finns där, trots fnurror! Hoppas det löser sig för er! :)
japp, så sant så! polarna är de som försvinner när du skaffar barn, vännerna är de som står kvar. :)
lycka till med din relation, ibland behövs kanske ett litet chockartat uppvaknande för att kunna rensa bort lite skräp man inte visste fanns där. resultatet blir kanske en ännu starkare relation. hoppas!
@Fru Vargavinter: Verkligen sant. Jag är väldigt tacksam mot två vänner till mig som har fått barn nyligen och trots detta inte glömt bort mig-så jag har sett till att inte glömma bort dem heller.
@Big Mama: Det är sant men det som är värt att uppleva är sällan lätt:)
Kan glädja samtliga läsare att vi har pratat och löst det. Det var pyssligt och tog en hel del energi men vi var båda väldigt glada att vi har lyckats bevara vår vänskap:)
Skicka en kommentar