Om mig

Mitt foto
Stolt laktoovo-vegetarian, fantasy-nörd och högkänslig hårdrockare. Högaktar Legend of Zelda och tror att fin- och fulkultur är en myt, det finns bara kultur.

måndag, januari 22, 2007

I ett lyckligt litet metal-universum

...känns det som om jag har befunnit mig i helgen. Har haft fruktansvärt kul och tankat livspoäng inför slitigare dagar.

Det började på fredagen när jag efter jobbet drog iväg, i svart och näthandskar, för att avnjuta en kompis band i goda vänners lag. Det var riktigt kul att se, framförallt eftersom min kompis genomgick en personlighetsförändring när han klev upp på scenen. Han har en väldigt snäll uppsyn i vanliga fall, men när han kom upp på scenen började det brinna i ögonen på honom. Det var kul för publiken var med och själv släppte jag loss mig själv i en headbanging på sista låten. Mycket välgörande.

Efter gigget, som blev lyckat trots polarens trasslande hals, så gick vi till Sjätte tunnan och tog varsin öl innan vi alla drog vidare hem.

Dagen efter strålade jag samma med väninna och son för att njuta av Hammerfall. Innan besökte vi en pub eftersom min vän hade en barnledig väninna som ville ta en öl. Själv höll jag mig till vego-quesadilla och tranbärsjuice eftersom jag ogillar att dricka alkohol innan en konsert. Jag föredrar helt enkelt att ha mina sinnen rena så jag kan njuta maximalt. Efteråt tar jag dock gärna en öl eller två, för att skåla för ett fantastiskt band eller för att glömma den katastrofala setlisten.
Det sistnämnda behövde jag dock inte göra. Både Poodles och Hammerfall gjorde fantastiska gig. Missade större delen av Krokus men de känns inte så viktiga. Partymetal formulär 1a ung. Men Hammerfall var en ren njutning att se. Spelglädjen bara lyste ur deras ögon. Det märktes att självförtroendet var starkare än för 1,5 år sedan och publiken var det röj i. Som jag jag redan nämnt i bloggen fyllde Oscar 35. Han hyllades med tårta (i nyllet) och genom spontan sång av publiken. Det var han väl värd efter att ha framfört ett solo på en brinnande gitarr. Det var en härlig konsert och extra kul att kunna dela den med min väninna, hennes son och min sjungande vän som samamnfattade med "det var inte alls vad min röst behövde men så j*vla bra"

Hade turen att ramla på två medlemmar från Poodles vilket förevigades med hjälp av digitalkameran jag påpassligt tagit med.

Sov över hos min väninna och efter en god frukost väntade den brutala verkligheten i form av tvättstugan och därmed var min fantastiska metalhelg slut.

"We rule the dark and we do as we please
And nothing can stop us, no time to catch some z´s

Howlin' with the 'Pac
Fighting for the right to be
Howlin' with the 'Pac
Templars of the first degree"


(howlin' with the pac', Dronjak/Cans, Threshold 2006

1 kommentar:

Disa sa...

Tack! Hjärtesorg är det värsta tror jag.. Ingenting hjälper. ingen medicin ...inte ens mjölk med honung.. usch...

disa