Så äntligen! Dagen har kommit då det var dags för Monster Metal Madness-Hammerfall vs. Stratovarius! Jag och polaren med 10-årig son drog iväg till Globen. Underteckand bröt mot vad jag tidigare sagt och gick på konsert i bandtröja. Okej, jag medger-lite gött är det allt:) Har tidigare sagt att jag inte förstår dem som gör det. Förbandet Shakra från Schweiz var okej men måttligt roliga. Jag förstår inte varför dem måste ha med ett band från Schweiz när det finns som många bra nordiska band för-jag kan ge dem numret till tre stycken som arrar betydligt bättre och har vokalister med betydligt mer tryck i pipan än vad den här killen hade.
Tryck i pipan har däremot Timo Kotipelto, sångaren i Stratovarius. Jag har alltid gillat dem och försvarat dem i diskussioner om musik men jag kom fram til ligår att de är bra men deras låtar är inte riktigt gjorda för att höras live=för långa. Men men det kändes som att det är setlisten som behöver göras om. Fick iaf höra mina två favoriter med dem-"Eagleheart" och "Hunting high and low". Och jag tycker dessutom det var lite fint att de körde FN:s deklaration om mänskliga rättigheter på storbild under "United" Det är så häftigt med konserter för sinnena är öppna på ett helt annat sätt under dem.
Men jag var där för ett band allena-HAMMERFALL! Och jag fick valuta för pengarna. Hammerfall måste upplevas live. Helt fantastiskt! Äntligen fick jag se dem också och trots mina höga förväntningar blev jag inte besviken. Joacim Cans röst är det läckraste jag har hört i musikväg och Oscar Dronjak är mäktig-hans utstrålning hör hemma i en fantasy-film. Dessutom fick jag höra den mäktiga låten "At the end of the rainbow" och den magnfika "Steel meets steel" vilket jag inte trodde. Lycka blandades med stark rörelse, jag får alltid tårar i ögonen av balladen "Glory to the brave". SSom helhet var känslan av framträdandet ett enda stort rus!
|
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar